Posted on september 11, 2009 - by Martin
I skuggan av Petronas Towers
– Can I take a picture of you?
Jag rycker till och tittar upp från boken. En något mörkhyad man i ett par färgglada byxorna kommer fram till mig. Han ser lite arabisk ut, och lite indisk. Strax bakom honom kommer vad jag gissar är hans tonårige son i en turkos skjorta och tätt följd av sin lillasyster.
– Why? frågar jag tillbaka. Varför skulle han vilja ta en bild av mig?
Jag sitter i parken precis nedanför Petronas Towers, eller tvillingtornen som dom oftare kallas här. Skuggan från ett träd på skyddar mig från den varma solen. Det blåser svalkande idag. Skönt. Här uppe på en liten kulle med utsikt mot tornen sitter jag och läser en bok, äter kex och dricker energiläsken ”100plus”. Eller gjorde fram tills mannen med de färgglada byxorna kommer fram.
– I like you, where are you from? svarar han mig. Han gillar mig. Det räcker tydligen för att han skall vilja ha en bild på mig. Jag är kanske lite exotisk. Jag är i alla fall fotomaterial.
Han kommer från Bangladesh. Han är på semester i KL med familjen, som jag nu ser står lite längre ner för kullen. Imorgon åker de vidare till Singapore imorgon. Både han och hans bror importera varor till Bangladesh. Han själv importerar kol och brodern bärbara datorer.
– He´s nice! My friend now, ropar han ner mot sina vänner och pekar skrattande på mig. Dom andra sju-åtta personerna kommer snabbt upp och ansluter sig till oss. Hans fru har en fantastisk guldfärgad lång klänning och en röd prick i panna. Hon ler glatt åt mig. Vi skrattar lite och han vill nu ta en bild på mig och brodern, som snabbt sätter sig bredvid mig. Brodern lägger kamratligt armarna kring mina axlar och ber mig göra samma sak på honom. Vi skrattar igen. Sedan är det barnens tur att bli fotade med den ljushyade européen med det röda håret.
– You speak good very good english, säger jag vänligt till sonen. Han ler besvärat men vågar inte säga vare sig tack eller något annat. Jag funderar på om jag kanske inte får ge honom en komplimang bara så där utan kanske skulle tilltalat hans far istället. Sonen verkar i alla fall lite obekväm.
Brodern med de bärbara datorerna frågar om jag varit i Bangladesh. – Inte? Synd, för i Bangladesh har vi en väldigt lång sandstrand, berättar han och ger mig sitt visitkort. När jag väljer att åka till Bangladesh måste jag höra av mig!
Jag lovar att höra av mig när jag åker till Bangladesh. Visitkortet lägger jag ner i min nu ganska smutsiga ryggsäck. Sedan reser han sig och tar i hand, fast ganska mjukt och osäkert. Som om han inte riktigt vet om han gör det rätt. Sedan kommer även de andra männen fram och tar mig i hand och önskar mig en bra resa. Kvinnorna har hela tiden stått i bakgrunden. Förutom den unga flickan, fast hon vågar inte hälsa. Istället får jag ett glatt skratt som hejdå. Sen går mannen med de färgglada byxorna vidare och hans familj följer honom strax efter.
Mannen fortsätter sin jakt på exotiska upplevelser. Efter någonting nytt att upptäcka. Och någonting nytt att ta kort på.
Besök min hemsida
september 11, 2009
Permalink
Vilken härlig historia!
Besök min hemsida
september 11, 2009
Permalink
Oj, mamma skvallrade om Den Stora Resan när jag var hemma häromdagen. Kommer följa dig med spänning!
Besök min hemsida
oktober 12, 2009
Permalink
[…] dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag […]