Posted on december 4, 2009 - by Martin
Luang Prabang – gintonic for the soul
Luang Prabang beskrivs i Lonely Planet som a tonic for the soul. Avslappnat och lugnt. Laid back och enkelt. Låter underbart. Boken är två år gammal. Ändå känns det som en förlegad beskrivning.
Staden verkar redan ha kommit långt på Turistmålsvägen. Det som för fem år sedan var pittoreskt och svårtillgängligt är idag tillrättalagt och enkelt. Jag ser pizza och hamburgare. Guidade turer och turistanpassade marknader.
Enligt guideboken skulle mitt hotell kosta 100kr, nu kostade samma rum 350kr. Turisterna är på väg.
Staden kommer få nytt tillskott med pengar. Som återinvesteras i mer turism. Och lockar nya turister. Och spiralen verkar inte få något slut. Alla blir glada. Tills turisterna tycker att det blir lite för bekvämt, lite väl enkelt. Lite väl mycket Hemma.
Vi reser ofta för att uppleva saker som just inte är som hemma. Nya platser, konstiga bussar och fantastiska smaker. Samtidigt får det inte kännas för exotiskt, utan vara lätt att ta till sig. Lagom var ordet. Problemet är att det är svårt för ett fattigt land att förstå sig på ordet lagom. Här kommer rika västerlänningar med pengar och behov. De vill ha pizza och lokal mat och tidningar och Djungelvrål. De ger pengar till skolor och människor och staden börjar blomma. De offrar lite av det gamla för att få inte pengar för det nya. Kultur mot cash, personlighet mot pizza.
Varje morgon går munkarna sin runda genom staden för att samla in mat och gåvor från byborna. En tusenårig tradition där de sakta och tyst, barfota och tacksamt går genom en vaknande stad. Vackert. Fotovänligt. Väldigt trevligt för turister. Smarta affärsmän har slagit mynt av det och står med matvagnar redo att sälja mat till turister som vill ge lite offergåvor till munkarna. För något år sedan blev en munk svårt sjuk efter att han ätit dålig mat från en turist som köpt sin mat från en av vagnarna. Munkarna protesterade så klart och hotade att sluta gå sina rundor om inte staden på något sätt kunde lösa problemet. Statstjänstemännen var hårda tillbaka: vi tjänar för mycket på turisterna, vill inte ni munkar gå genom staden kommer vi klä ut andra som gör det istället. Pengarna är för viktiga.
Så Luang Prabang har börjat sin resa. Samma resa som kanarieöarna och Grekland redan har gjort. Platser som en gång i tiden var exotiska och spännande men som idag mest är platser för soldyrkare. I Luang Prabang trängs Engelska pensionärer fortfarande med backpackers vid en nattmarknad som säljer lagom exotiska varor. Inte för att det är något fel med att staden börjat anpassa sig.
Jag njuter av en Gin och Tonic och ser ut över Mekongfloder. Ligger på kuddar i en nybyggd restaurang där alla besökare är västerlänningar. Här kan jag få pizza, grön curry och bananpannkakor. Billig mat och billiga drinkar och vacker utsikt. Vad mer kan man begära? Förutom lite mer spänning kanske. Fast bara lagom mycket.
Besök min hemsida
december 26, 2009
Permalink
[…] Luang Prabang precis har börjat anpassa sig efter turisterna har Vang Vien för länge sedan ens försökt vara något annat än ett Backpackerhål. Hit kommer […]