30 januari, 2010
När skall jag åka hem?
Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt?
Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt efter simturen för någon timme sedan. Verandan på min bungalow är lagom stor för de två trä stolarna och ett litet bord. Mellan palmerna längre ner ser jag azurblått vatten som skummas mot klipporna. Vågskvalpet hörs ända hit trots att min lilla trästuga ligger sisådär tvåhundra meter från stranden. Antar att det beror på att jag bor lite upp på berget. Bukten jag bor i på Koh Tao är löjligt vacker. Avskild. Fylld med palmer och grönska.
Det börjar brännas lite på min högra axel. Jag har inte använt solkräm på ett par månader. För kanske första gången i mitt liv har jag solbränna nog för att gå en dag i solen utan solkräm. Fast det bränner lite idag ändå. Jag flyttar på min stol så att axeln hamnar i skuggan istället. Katten tittar upp frågande. Lite sömnigt. Hon är mörk i pälsen och ofantligt mysig. När hon såg att jag satte mig för att läsa en bok kom hon direkt springande. Upp för stigen och över stenarna för att komma upp till mig. Sen hoppade hon upp i mitt knä. Utan att jag hade något att säga till om. Här är min plats jamade hon; klia mig lite tills jag somnar är du snäll.
Jag lever verkligen i drömmen som charterbolagen säljer. Den som dom själva inte riktigt kan leverera för att de satsar för stort. De säljer lugn och frid till dig. Och till sju hundra andra på samma hotell. Men där jag är nu finns faktiskt friden och lugnet. Vågbruset och saltdoften och paradiset och glassen och maten och människorna och Luften Att Andas. Och så en katt.
Samtidigt som jag lever i paradiset går mer och mer av min tid åt att tänka på Sverige. O på Henne. Vi pratar varje kväll. Jag längtar varje morgon och saknar när jag somnar.
Alla jag känner skulle när som helst byta bort kallt snöigt slaskigt mot det jag har här. Skulle byta slask mot sol. Tjäle mot värme.
Ändå vill jag hem. Till Henne. Samidigt vet jag att situationen är ovanligt värdefull. Jag menar när kan jag nästa gång stiga upp strax innan lunch, snorkla med några hajar och sedan äta en Cornetto med asiens mysigaste katt i knät?
Det tar mig ett par dagar. Av vånda. Tvivel. Tvekan. Sedan förstår jag det som är så solklart. Jag skall åka hem när jag vill åka hem. Inte fokusera på framtiden och om jag kan uppleva det här igen.
Jag skall känna vad jag känner. Vad jag vill nu. Vad jag vill idag. Och jag vill åka hem.
Imorgon bokar jag bussbiljetten till Bangkok för en sista stop innan kylan, slasket och slutet på resan. Jag bokar imorgon biljetten till Sverige. Till mitt nya hem. Hem till mitt nya liv. Med Henne.
Läs kommentarer (8)
19 januari, 2010
Är det något jag tror jag lärt mig under resan är att gå på min impuls. Att att göra det där som man känner man vill. Och göra det direkt innan för mycket ifrågasättande och tvivel slår på. Innan den rationella rösten säger ”är det så bra? skall du inte tänka igenom allt först?”.
Jag har en väldigt stark rationell röst i mig. Och ofta har jag lyssnat på den. Men inte denna gången. Jag satt på vandrarhemmet i Singapore och insåg att jag inte ville vidare österut utan gå in i retreat igen. Jag ville tillbaka till mitt tempel och sitta och meditera.
Så jag ringde till den ansvariga på templet. Jodå, det fanns plats om tre dagar till mig. Inga problem. Kom klockan tio så löser vi det.
Snabbt gick jag in på Singapore Airlines hemsida och bokade en biljett. Dyr blev den eftersom det var så kort tid tills jag ville resa. Men det är det värt tänkte jag. Jag reser redan dagen efter jag tog beslutet om retreatet. Skönt att vara på väg!
Två dagar senare sitter jag på ett nytt vandrarhem. Denna gången i Chiang Mai. Jag känner nu igen mig i staden och kan hitta runt. Det känns lite hemtamt. Men det är något som inte riktigt vill. Något som gör att jag går runt med en oro i kroppen. Så dagen innan jag skall in i templet inser jag det: jag vill egentligen inte påbörja ett nytt retreat. Jag sitter en stund och känner efter. O nej, det är inte den rationella rösten som fått mig att ändra mig. Det är bara så att jag inte vill påbörja den påfrestning som ett retreat kan innebära. Även om det kanske skulle ge mig mycket och jag skulle kanske bli vis och så. Men jag vill helt enkelt inte.
Inte helt oväntat kom då den rationella, förnuftiga rösten in och värderade och anklagade. ”Vad var det jag sa, du skulle ha tänkt igenom det innan du åkte in i Thailand igen. Då hade du sluppit betala en massa pengar för flygbiljetten! Att du alltid ställer till det, hoppas du lärt dig något av det!”.
Och det har jag.
Jag har lärt mig att det inte är hela världen att gå på impuls ibland. Att världen inte går under om jag gör det lite halvgalna. Visst, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och det kostar lite extra pengar. Men då gjorde jag ju i alla fall någonting. Då satt jag inte bara och funderade på vad jag skulle göra. Och så här i efterhand kanske det var bäst att jag åkte upp hit till Chiang Mai och ångrade mig i alla fall. Annars hade jag ju inte kunnat skratta och förundras över hur det kan gå när jag väljer impuls. För det oftast inte sakerna vi gör vi ångrar, utan chanserna vi aldrig tar.
Läs kommentarer (3)
17 januari, 2010
Redan på flygplatsen känns det annorlunda. Visst jag kommer från ett sprakande kaotiskt Bangkok, men ändå. Singapores flygplats känns verkligt rent och modern. Som om jag kunde varit på Heathrow. Fast med mörkhyade asiater vid bagageincheckningen istället för bleka britter. Klockan är strax efter två på eftermiddagen och en minibus skall hämta mig vid fyratiden. Jag checkar ut mitt bagage och sätter mig och äter en bagel med ägg och ost.
Två timmar senare befinner jag mig på Betelbox Hostel. För första gången på många månader bor jag på ett vandrarhem. Det känns lite ovant men ganska trevligt. Jag vinkade av Min Älskade Flickvän på Bangkoks flygplats för ett par dagar sedan och nu är jag ensam på min resa igen. Så det känns skönt att få träffa lite andra backpackers också. Jag sitter nere i allrummet och pratar med en av killarna som jobbar på vandrarhemmet. Han, Jason, hjälper mig att lägga upp ett program för min tid i Singapore. För första gången på min resa har jag ingen aning om vad jag skall göra. Ingen Guidebook. Inget surfande på nätet. Får förlita mig på andras berättelser. Jason och jag kommer fram till att nattsafari, djurparken, nationalmuseum och en kanalbåt blir huvudpunkterna.
Kuslig kuliss?
Min resa till Singapore var delvis en slump. Mitt thailändska visum började gå ut och jag behövde ett nytt mål. Först tänkte jag på Kuala Lumpur igen, men det blev Singapore i alla fall. Två timmars flygfärd från Bangkok. Men det kändes som en helt annan värld att landa i.
Jason tipsar mig om en foodcourt som inte ligger så långt från vandrarhemmet. Jag går ut på den gatan utanför och tar till höger bort mot trafikljusen. Jag ser ett par bilar parkerade längs gatan men ingen trafik i övrigt. Trots att jag bor i utkanten av Singapore är här rent och allt känns modern och västerländskt. Och tyst. Inga tuktuks. Inga försäljare. Inget liv.
Efter några minuter inser jag att det känns som att gå runt bland kulisser till en filminspelning. Eller som att vara i ett gated community som i Desperate Housewifes. Det är lite för snyggt och städat. Det känns ganska tråkigt efter kaosets Bangkok.
Jag stannar i Singapore ett par dagar. Vädret är varmt, fuktigt och molnigt. Staden är organiserad och modern. Människorna är lagom stressade.
Stadskärnan känns mer som en turistattraktion än en stad där människor lever. Fast jag har ändå svårt att inte tycka om staden. Nattsafarin var fantastisk och djurparken mäktig. Nationalmuseum var det modernaste museum jag varit på där varje besökare fick en liten dator runt halsen som guide. Shoppinggallerier fyllda med iPhone skal och dyra parfymer. Allt i en mix av öst och väst.
Det färden på kanalbåten som lyfte min känsla för staden. Att sakta flyta fram genom en ljummen natt omgiven av skyskrapor och blå ljus var magiskt. Stål och strålkastare.
Singapore lärde mig att en storstad kan vara vacker.
Läs kommentarer (1)
10 januari, 2010
Till slut tycker till och med taxichauffören att det är lite löjligt. Han kör in till trottoaren, vänder sig om och säger ”Take motorbike instaead. Much better for you.”
Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom jag 1.4km. Jag kan bokstavligt talat gå snabbare än så. Jag betalar för taxin och går ut i den varma eftermiddagsluften. Det luktar frityr från matståndet vid trottoaren. Ett dovt muller hörs från alla de bilar som står näst intill stilla på den fyrfilig vägen. Som om de muttrar lite över att det går så långsamt. Klockan är strax efter fem. På nätterna tar det knappt en kvart att åka de nio kilometrarna mellan Kaosan Road och hotellet Citadines Saukumvit Soi 23. Jag börjar gå i samma riktning som vi körde. Försöker hålla utkik efter lila eller rosa västar; färgerna som makerar motocykeltaxi.
Det tar en dryg kvart innan jag hittar en som är ledig. Killen är i tjugoårsåldern och har en orange väst på sig. Han kan dessvärre inte så bra engelska så en person som går förbi får hjälpa till med översättningen. Vi kommer överens om 100baht, drygt 20kr, för resan. Ungefär samma pris som för en Tuk-tuk. Förhoppningsvis mycket snabbare än en taxi. Jag hoppar på, knäpper fast ryggsäcken ordentligt och ser till att alla mina fickor är stängda. Sedan bär det iväg.
Van scooteråkare läser bok
Först tycker jag inte det är så läskigt. Han kör ganska sansat och vägen vi åker på är inte speciellt trafikerad för att vara Bangkok. Sedan börjar vi närma oss Siam Square och de större vägarna. Här någonstans börjar jag inse att jag är helt utelämnad till min förares självbevarelsedrift. Vi kör slalom genom filerna, mellan bilarna och upp på trottoarer.
Efter ett tag kommer vi fram till en femvägskorsning med rödljus. Vi kör längst fram och ställer oss bredvid ett trettiotal andra scooters. Min förare tar det där med rödljus ganska avslappnat. Ser det mer som ett förslag än något annat. Som om han hör stolpen säga: ”Nu är det rött, om du känner för det kan du stanna och vänta tills trafiken har lugnat ner sig. Men det är inget krav, vad vet jag liksom?”.
De andra scootrarna verkar ha en liknande inställning. Det blir som en tävlan i vem som vågar strunta i rödljuset tidigast. Tydligen tillhörde min förare den mer macho typen och vi är först iväg, långt innan det slagit om till rött. Det är nu jag börjar fundera på om det var så smart att åka motorcykel tillbaka. För nu börjar den verkliga vilda färden. Han väljer att köra vid trängre och trängre utrymmen mellan bilarna. Upp på trottoaren. Ner igen. Köra mot trafiken. Köra mellan trafiken. Backa. Gasa. Köra mot gult. Köra mot rött. Köra snabbt. Vända och köra tillbaka en bit.
Bangkok utan rusningstrafik utanför gallerian CentralWorld
När visaren passerar 80km/h på scooterns hastighetsmätare och rosa taxibilar av märket Toyota schwisshar förbi börjar jag bli lite rädd på riktigt. Men kan inte göra så mycket mer än hoppas på att han som navigerar vårt fordon faktiskt vill komma fram. Fantiserar att han han nog har en fru och en son att komma hem till. Att han vill vara någorlunda hel när han kommer fram. Och så fantiserar jag ihop det motsatta, att hans tjej gjorde slut i morse, att hans mamma skällde på honom för att han lät henne sticka och att han nu är gravt deprimerad och halvt galen av sorg. Shit! Den fantasin var INTE lika lungande! Tills slut ger jag upp och sluter ögonen. Hastigheten blir för stor och bilarna för många. Jag kan inte låta bli att le. Jag är verkligen här och nu. Det enda som finns i mitt huvud är trafiken. Borta är tankar om vad jag gjort tidigare idag och mina planer för kvällen finns inte heller kvar i mig. Det enda jag kan se och höra och känna är trafiken jag är mitt uppe i.
Så stannar han och skriker något på thailändska till några andra scooterförare. Tydligen har han inte riktigt koll på vart vi skall. Han får ett svar och snart är vi iväg igen.
Det tar bara ett par minuter sedan börjar jag känna igen mig igen. Snart står jag utanför mitt hotell igen. Jag hoppar av scootern och betalar. Sedan går jag leende in i mot mitt hotellrum. Glad att vara framme. Glad att vara i Bangkok. Och framförallt glad att min förare trots allt inte blivit dumpad av sin tjej just denna morgon.
Nedanför finns en film om någon som spelat in sin motorcykeltaxiresa. Dock lite lugnade trafik än när jag åkte.
Läs kommentarer (1)
3 januari, 2010
Det ligger en tiger i mitt knä. En livs levande stor, livsfarlig, blodtörstig och fullkollmligt underbart söt tiger. Hon ligger på rygg och jag ruffsar i den vita pälsen på magen. Den är längre än jag trodde. Mjuk. Len. Den livsfarliga tigern sover. Och jag ler.
Det känns verkligen märkligt att gå mellan de olika hägnen på Tiger Kingdom här i Chiang Mai. Jag gillar inte katter så värst mycket, även om det börjar ändras lite, men Min Älskade Flickvän är helt galen i dom. Så till den grad att resplanerna ändrades just för att vi skulle ha tid att komma upp till Chiang Mai och tigrarna. Så vi kör hela paketet. Vi skall klappa dom alla. Gosa tills vi tröttnar. Eller dom. Once in a life time antar jag.
Vi börjar hos de minsta små ungarna. Just hon som jag har i knät var runt fyra månader tror jag. Fantastiskt söt och trött. Vill inte alls leka, utan ligger mest utsträckt i mitt knä och verkar ganska nöjd över att bli kliad på magen. Vi sitter där och säger ”Åhhh” och ”Ahhhh” i femton minuter innan vi går vidare till nästa storlek, de halvvuxna. Nu börjar vi snacka katter här. Även om tigrarna fortfarande är lekfulla så är de lite väl stora för att jag skall vilja leka med dom. En av tigrarna vill börja busa med mig, men jag väljer att lämna walk-over.
Det känns märkligt att lägga sig och gosa med en fullvuxen tiger. Pälsen känns nästan konstgjort randig. Som om någon har klätt upp en förvuxen bondkatt ungefär. Typ cat in drag. Under pälsen känner jag musklerna. Stora och smidiga. Bakbenen är gigantiska. Jag inser att om misen väljer att byta humör från ”fantstiskt lat” till ”frenetiskt aggresiv” hade det tagit en knapp sekund innan han har mig i sina käftar. Märklig känsla att ha samtidigt som en känsla av mysighet och vilja att klappa och gosa finns hos mig.
Tigrarna föds upp i fångenskap och genom livslång träningen lär sig tigrarna att undriva att rivas och bitas. Enligt Tiger Kingdom används inga droger och inga andra bestraffningsmetoder än slag på nosen. Dessutom sitter en djurskötare alltid nära till hands när vi möter djuren. Om en tiger blir för lekfull, vilket mellantigern blev ett tag, får den sig ett lätt slag på nosen med en pinne.
Genom att ständigt ge belöning och bestraffning beroende på tigerns beteende har de lyckats få djuren att, ptja, inte äta människor. De accepterar att nervösa turister kommer in, klappar dom på magen och tar en bild.
Det är verkligen märkligt hur de lyckats. Genom enkla belöningssystem får de ett av stort rovdjur att bli lugnt och stilla. Får det att inte gå till attack när främmande människor intar dess territorier. Undrar när vi kan lära oss göra samma sak på människor?
Läs kommentarer (5)
januari 30, 2010
När är det dags att åka hem?
När skall jag åka hem? Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt? Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt […]
januari 19, 2010
Att åka fel men undvika ångra sig
Är det något jag tror jag lärt mig under resan är att gå på min impuls. Att att göra det där som man känner man vill. Och göra det direkt innan för mycket ifrågasättande och tvivel slår på. Innan den rationella rösten säger ”är det så bra? skall du inte tänka igenom allt först?”. Jag […]
januari 17, 2010
Singapore är sterilt men vackert
Redan på flygplatsen känns det annorlunda. Visst jag kommer från ett sprakande kaotiskt Bangkok, men ändå. Singapores flygplats känns verkligt rent och modern. Som om jag kunde varit på Heathrow. Fast med mörkhyade asiater vid bagageincheckningen istället för bleka britter. Klockan är strax efter två på eftermiddagen och en minibus skall hämta mig vid fyratiden. […]
januari 10, 2010
Självbevarelsedrift och motorcykeltaxi i Bangkok
Till slut tycker till och med taxichauffören att det är lite löjligt. Han kör in till trottoaren, vänder sig om och säger ”Take motorbike instaead. Much better for you.” Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom […]