Posts Tagged ‘Thailand’
Posted on januari 30, 2010 - by Martin
När är det dags att åka hem?
När skall jag åka hem?
Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt?
Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt efter simturen för någon timme sedan. Verandan på min bungalow är lagom stor för de två trä stolarna och ett litet bord. Mellan palmerna längre ner ser jag azurblått vatten som skummas mot klipporna. Vågskvalpet hörs ända hit trots att min lilla trästuga ligger sisådär tvåhundra meter från stranden. Antar att det beror på att jag bor lite upp på berget. Bukten jag bor i på Koh Tao är löjligt vacker. Avskild. Fylld med palmer och grönska.
Det börjar brännas lite på min högra axel. Jag har inte använt solkräm på ett par månader. För kanske första gången i mitt liv har jag solbränna nog för att gå en dag i solen utan solkräm. Fast det bränner lite idag ändå. Jag flyttar på min stol så att axeln hamnar i skuggan istället. Katten tittar upp frågande. Lite sömnigt. Hon är mörk i pälsen och ofantligt mysig. När hon såg att jag satte mig för att läsa en bok kom hon direkt springande. Upp för stigen och över stenarna för att komma upp till mig. Sen hoppade hon upp i mitt knä. Utan att jag hade något att säga till om. Här är min plats jamade hon; klia mig lite tills jag somnar är du snäll.
Jag lever verkligen i drömmen som charterbolagen säljer. Den som dom själva inte riktigt kan leverera för att de satsar för stort. De säljer lugn och frid till dig. Och till sju hundra andra på samma hotell. Men där jag är nu finns faktiskt friden och lugnet. Vågbruset och saltdoften och paradiset och glassen och maten och människorna och Luften Att Andas. Och så en katt.
Samtidigt som jag lever i paradiset går mer och mer av min tid åt att tänka på Sverige. O på Henne. Vi pratar varje kväll. Jag längtar varje morgon och saknar när jag somnar.
Alla jag känner skulle när som helst byta bort kallt snöigt slaskigt mot det jag har här. Skulle byta slask mot sol. Tjäle mot värme.
Ändå vill jag hem. Till Henne. Samidigt vet jag att situationen är ovanligt värdefull. Jag menar när kan jag nästa gång stiga upp strax innan lunch, snorkla med några hajar och sedan äta en Cornetto med asiens mysigaste katt i knät?
Det tar mig ett par dagar. Av vånda. Tvivel. Tvekan. Sedan förstår jag det som är så solklart. Jag skall åka hem när jag vill åka hem. Inte fokusera på framtiden och om jag kan uppleva det här igen.
Jag skall känna vad jag känner. Vad jag vill nu. Vad jag vill idag. Och jag vill åka hem.
Imorgon bokar jag bussbiljetten till Bangkok för en sista stop innan kylan, slasket och slutet på resan. Jag bokar imorgon biljetten till Sverige. Till mitt nya hem. Hem till mitt nya liv. Med Henne.
Posted on januari 10, 2010 - by Martin
Självbevarelsedrift och motorcykeltaxi i Bangkok
Till slut tycker till och med taxichauffören att det är lite löjligt. Han kör in till trottoaren, vänder sig om och säger ”Take motorbike instaead. Much better for you.”
Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom jag 1.4km. Jag kan bokstavligt talat gå snabbare än så. Jag betalar för taxin och går ut i den varma eftermiddagsluften. Det luktar frityr från matståndet vid trottoaren. Ett dovt muller hörs från alla de bilar som står näst intill stilla på den fyrfilig vägen. Som om de muttrar lite över att det går så långsamt. Klockan är strax efter fem. På nätterna tar det knappt en kvart att åka de nio kilometrarna mellan Kaosan Road och hotellet Citadines Saukumvit Soi 23. Jag börjar gå i samma riktning som vi körde. Försöker hålla utkik efter lila eller rosa västar; färgerna som makerar motocykeltaxi.
Det tar en dryg kvart innan jag hittar en som är ledig. Killen är i tjugoårsåldern och har en orange väst på sig. Han kan dessvärre inte så bra engelska så en person som går förbi får hjälpa till med översättningen. Vi kommer överens om 100baht, drygt 20kr, för resan. Ungefär samma pris som för en Tuk-tuk. Förhoppningsvis mycket snabbare än en taxi. Jag hoppar på, knäpper fast ryggsäcken ordentligt och ser till att alla mina fickor är stängda. Sedan bär det iväg.
Först tycker jag inte det är så läskigt. Han kör ganska sansat och vägen vi åker på är inte speciellt trafikerad för att vara Bangkok. Sedan börjar vi närma oss Siam Square och de större vägarna. Här någonstans börjar jag inse att jag är helt utelämnad till min förares självbevarelsedrift. Vi kör slalom genom filerna, mellan bilarna och upp på trottoarer.
Efter ett tag kommer vi fram till en femvägskorsning med rödljus. Vi kör längst fram och ställer oss bredvid ett trettiotal andra scooters. Min förare tar det där med rödljus ganska avslappnat. Ser det mer som ett förslag än något annat. Som om han hör stolpen säga: ”Nu är det rött, om du känner för det kan du stanna och vänta tills trafiken har lugnat ner sig. Men det är inget krav, vad vet jag liksom?”.
De andra scootrarna verkar ha en liknande inställning. Det blir som en tävlan i vem som vågar strunta i rödljuset tidigast. Tydligen tillhörde min förare den mer macho typen och vi är först iväg, långt innan det slagit om till rött. Det är nu jag börjar fundera på om det var så smart att åka motorcykel tillbaka. För nu börjar den verkliga vilda färden. Han väljer att köra vid trängre och trängre utrymmen mellan bilarna. Upp på trottoaren. Ner igen. Köra mot trafiken. Köra mellan trafiken. Backa. Gasa. Köra mot gult. Köra mot rött. Köra snabbt. Vända och köra tillbaka en bit.
När visaren passerar 80km/h på scooterns hastighetsmätare och rosa taxibilar av märket Toyota schwisshar förbi börjar jag bli lite rädd på riktigt. Men kan inte göra så mycket mer än hoppas på att han som navigerar vårt fordon faktiskt vill komma fram. Fantiserar att han han nog har en fru och en son att komma hem till. Att han vill vara någorlunda hel när han kommer fram. Och så fantiserar jag ihop det motsatta, att hans tjej gjorde slut i morse, att hans mamma skällde på honom för att han lät henne sticka och att han nu är gravt deprimerad och halvt galen av sorg. Shit! Den fantasin var INTE lika lungande! Tills slut ger jag upp och sluter ögonen. Hastigheten blir för stor och bilarna för många. Jag kan inte låta bli att le. Jag är verkligen här och nu. Det enda som finns i mitt huvud är trafiken. Borta är tankar om vad jag gjort tidigare idag och mina planer för kvällen finns inte heller kvar i mig. Det enda jag kan se och höra och känna är trafiken jag är mitt uppe i.
Så stannar han och skriker något på thailändska till några andra scooterförare. Tydligen har han inte riktigt koll på vart vi skall. Han får ett svar och snart är vi iväg igen.
Det tar bara ett par minuter sedan börjar jag känna igen mig igen. Snart står jag utanför mitt hotell igen. Jag hoppar av scootern och betalar. Sedan går jag leende in i mot mitt hotellrum. Glad att vara framme. Glad att vara i Bangkok. Och framförallt glad att min förare trots allt inte blivit dumpad av sin tjej just denna morgon.
Nedanför finns en film om någon som spelat in sin motorcykeltaxiresa. Dock lite lugnade trafik än när jag åkte.
Posted on januari 3, 2010 - by Martin
Livsfarliga, kramgoa tigrar i Chiang Mai
Det ligger en tiger i mitt knä. En livs levande stor, livsfarlig, blodtörstig och fullkollmligt underbart söt tiger. Hon ligger på rygg och jag ruffsar i den vita pälsen på magen. Den är längre än jag trodde. Mjuk. Len. Den livsfarliga tigern sover. Och jag ler.
Det känns verkligen märkligt att gå mellan de olika hägnen på Tiger Kingdom här i Chiang Mai. Jag gillar inte katter så värst mycket, även om det börjar ändras lite, men Min Älskade Flickvän är helt galen i dom. Så till den grad att resplanerna ändrades just för att vi skulle ha tid att komma upp till Chiang Mai och tigrarna. Så vi kör hela paketet. Vi skall klappa dom alla. Gosa tills vi tröttnar. Eller dom. Once in a life time antar jag.
Vi börjar hos de minsta små ungarna. Just hon som jag har i knät var runt fyra månader tror jag. Fantastiskt söt och trött. Vill inte alls leka, utan ligger mest utsträckt i mitt knä och verkar ganska nöjd över att bli kliad på magen. Vi sitter där och säger ”Åhhh” och ”Ahhhh” i femton minuter innan vi går vidare till nästa storlek, de halvvuxna. Nu börjar vi snacka katter här. Även om tigrarna fortfarande är lekfulla så är de lite väl stora för att jag skall vilja leka med dom. En av tigrarna vill börja busa med mig, men jag väljer att lämna walk-over.
Det känns märkligt att lägga sig och gosa med en fullvuxen tiger. Pälsen känns nästan konstgjort randig. Som om någon har klätt upp en förvuxen bondkatt ungefär. Typ cat in drag. Under pälsen känner jag musklerna. Stora och smidiga. Bakbenen är gigantiska. Jag inser att om misen väljer att byta humör från ”fantstiskt lat” till ”frenetiskt aggresiv” hade det tagit en knapp sekund innan han har mig i sina käftar. Märklig känsla att ha samtidigt som en känsla av mysighet och vilja att klappa och gosa finns hos mig.
Tigrarna föds upp i fångenskap och genom livslång träningen lär sig tigrarna att undriva att rivas och bitas. Enligt Tiger Kingdom används inga droger och inga andra bestraffningsmetoder än slag på nosen. Dessutom sitter en djurskötare alltid nära till hands när vi möter djuren. Om en tiger blir för lekfull, vilket mellantigern blev ett tag, får den sig ett lätt slag på nosen med en pinne.
Genom att ständigt ge belöning och bestraffning beroende på tigerns beteende har de lyckats få djuren att, ptja, inte äta människor. De accepterar att nervösa turister kommer in, klappar dom på magen och tar en bild.
Det är verkligen märkligt hur de lyckats. Genom enkla belöningssystem får de ett av stort rovdjur att bli lugnt och stilla. Får det att inte gå till attack när främmande människor intar dess territorier. Undrar när vi kan lära oss göra samma sak på människor?
Posted on januari 1, 2010 - by Martin
Full Moon Party på nyårsafton 2009
Nyårsafton
Koh Phangan, Thailand
19:38 Förberedelserna
Jag känner mig så där lite sprudlande förväntansfull. Ett lätt pirrande i magen. Från sovrummet kommer skön nattklubbsmusik signerad Tiesto. Jag hör Min Älskade Flickvän sjunga med i refrängen. ”You´re my diamond”. Vi håller på att göra oss färdiga inför kvällen. Hitta kläder. Fixa frisyrer. Ikväll är det Nyårsafton. Full Moon Party på Koh Phangan. Ett av Måstena som jag skrev upp redan innan jag bestämmt mg för att göra Den Stora Resan.
– Ahhh, varmvatten är verkligen en lyx, tänker jag där jag står på betonggolvet i badrummet och duschar av mig dagens damm och sand. Man vet inte hur värdefullt det är förrän man varit utan det några veckor. Ett par veckor i en billig bungalow på Koh Tao lärde mig det.
Så knäpper det till från den lilla varmvattenberedaren på väggen och musiken tystnar. Sekunden efter byts ett skönt masserande vatten mot att bli iskallt genomträngande. Jag hoppar överraskat ut och håller på att ramla när jag snabbt ryggar bort. Inte nu igen. Börjar frysa. Igen.
– Jag springer bort och fixar säkringen, ropar Hon från sovrummet.
Jag huttrar fram ett tack. Det är inte första gången automatsäkringen går och all el försvinner. Nu vet vi i alla fall vart proppskåpet finns och kan gå bort och återställa den själva.
22:47 Ditfärden
Vi skrattar och skumpar fram i flaket. Just vår taxi är en ombyggd gammal pickup som nu har två britsar och ett primitivt tak där det tidigare var flak. Där sitter Vi. Och en fem-sex andra. Det är ganska trångt. Vi är på väg till Had Rin där partyt huserar. Ju längre vi kör ju fler pickups som vår ansluter sig på vägen. Snart har vi ett pärlband av pickuper fulla med förväntansfulla människor bakom oss. Många backpackers. Många länder. Många förväntingar. I vårt flak sitter några tyskar och en ryss tror jag det är. Jag känner en sötkvalmig doft komma från en joint som killen i hörnet sitter och verka njuta av. Något oväntat skall det bli enda gången på kvällen jag känner den doften.
Just vår pickup verkar egentligen vara för klen för så många människor. Motorn verkar skrika ut sitt missnöje varje går vi skall upp för någon av de många och branta backarna. Inför en av de större backarna stannar plötsligt bilen. Chaffören ropar något på thailändska åt de tre senast ankomna i vår pickup. De hoppar av och tar en annan pickup. Så var vi på väg igen. Snart inser jag varför vi gjorde oss av med den extra vikten. Backen är ofantligt brannt. Bilen tar sats och motorn klagar högljutt.
Den sista biten börjar jag fundera på om det verkligen kommer gå. Alla på flaket börjar ropa och heja för att ge vår bil lite extra kraft. Det gång långsamt uppåt. Och så planar backen ut. Vi klappar unisont och skrattar. Vi klarade ännu en backe. Vi är fortfarande på väg.
00:06 Nollslaget
Vi har redan önskat varandra gott nytt år. Nu står Hon framför mig och jag omsluter henne med mina armar. Vi har båda bilder av hjärtan och andra märkligheter målade på oss i flourocerande färger. Vi ler. Runt omkring oss exploderar himlen i grönt och rött och gult och grönt igen. Det är magiskt och hela jag skrattar av glädje över att vara här med Henne. Över att ett nytt år börjar. Och så klart över att de spelar helt fantastisk musik.
Runt omkring oss på stranden står människor överallt. Tusentals. Dansandes. Drickandes. Sjungandes. Skrikandes. Men alla skickar leenden mellan sig. Och skriker och lyckönskar in det nya året.
06:45 Hemkomst
Tillbaka i vår bungalow. Det var lite krångligt att hitta en taxi tillbaka till vår strand. Vi går runt i Had Rin och frågar oss fram. Ingen skall åt vårt håll. Men så efter en dryg halvtimme löste det äntligen sig.
Kläderna är nu fulla med röd färg som smetat av sig från mitt ansikte och mina armar. Jag är slut. Totalt trött och slutkörd av all dans och buckets och färg och nyårshälsningar. Årets första dagsljus har redan ankommit. Jag hoppar in i duschen. Denna gången är det bara skönt masserande vatten.
– Välkommen Tvåtusentio. Jag tror du och jag kommer ha fantastiskt tillsammans.
Posted on oktober 12, 2009 - by Martin
Tystnad…
Imorgon går jag in i ett meditationsretreat. In i ett buddhistiskt kloster för att meditera hela dagarna. Andas och vara tyst. Utan böcker. Utan telefon. Utan internet.
Så bloggen kommer vara lika tyst som mig. Förutom alla underbara kommentarer som ni skriver. Och kommer fortsätta skriva.
Jag är tillbaka senast 10 November. För då måste jag lämna Thailand och resa vidare mot Laos eftersom mitt visum går ut.
Så senast så kommer bloggen till liv igen.
Posted on oktober 12, 2009 - by Martin
Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?
Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.
Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.
Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.
Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag. En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.
Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.
Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:
Posted on oktober 7, 2009 - by Martin
Att lära sig thailändska av två munkar i Bangkok
Solen börjar bränna mer och mer. Det svider lite i ansiktet och jag ser att mina underarmar börjar bli ganska röda vid det här laget. Jag borde verkligen ha packat ner solkrämen idag. Det är ganska många timmar sedan jag började min promenad genom Bangkok. Jag börjar känna av avgaserna. Värmen. Trafiken. Kaoset. Bangkok helt enkelt.
Jag har precis tittat på Emerald Buddha. En liten blå buddhastaty som står i ett tempel bredvid det kungliga palatset. Nu befinner jag mig precis på väg ut. Navigerandes mellan de få skuggpartier som finns mellan majestätiska husen. Men så hittar jag några träd och ett par bänkar att sitta på.
Det sitter en orange munk på en av bänkarna. Han pratar sin mobiltelefon och ser ganska glad ut. Jag vill ta en bild av honom och han ler glatt tillbaka när jag med gester frågar om det är okej. Han lägger på telefonen och sätter sig fint tillrätta.
Efter fotograferingen sätter jag mig bredvid honom och frågar vad han heter. Han svara på väldigt knacklig engelska något långt och väldigt thailändskt. Jag ler tillbaka och berättar vad jag heter. Frågar sedan hur länge han varit munk. Men han förstår inte tillräckligt mycket engelska så han ler bara tillbaka. Med hjälp av gester och små ord får jag fram att han är lycklig. Ett bra svar men på fel fråga. Han vill så gärna prata vidare så vi fortsätter försöka. Det tar honom fem minuter att förklara att han inte kan engelska så bra.
Han ropar sedan till sig en annan munk som går ett tiotal meter bort.
”Speak! Speak!” säger han och munk nummer två sätter sig ner bredvid oss. Han kan ännu mindre engelska.
Jag lyckas få fram att jag skall till Chiang Mai. De ler energiskt tillbaka. ”Chaing Mai good! Happy! Happy!” säger munk nummer ett. Sedan inleder vi våra språklektioner.
Först försöker jag beskriva ett enkelt ord. Sedan försöker de säga det på thailändska. Jag lär mig säga tack lite tydligare, Kaup kun kaa. De lär sig thank you. De blir mer och mer energiska. De säger längre och längre meningar på thailändska. Jag svarar kort och glatt tillbaka. De lär sig ”Hejdå”, jag får en minut att lära mig tillbaka.När vi kommer förlångt ifrån varandra i språkens labyrinter säger någon av oss ”Chiang Mai!” och munkarna lyser upp på nytt ”Chaing Mai! Happy! Happy!”.
Vi har verkligen roligt, jag och munk ett och munk två. Munk två är lite mer reserverad men tycker ändå om att prata. Vi njuter av svalkan och sällskapet och ler mycket och länge. Efter en halvtimme lär jag dem säga ”Hejdå” igen och jag lär mig hejdå i thailändska igen. Jag reser mig upp och vi tar i hand. Sedan ett sista ”Chiang Mai! Happy! Happy”. Vi skrattar igen.
Jag går vidare och lämnar mina lärare bakom mig. Happy! Happy!
Posted on oktober 1, 2009 - by Martin
Ko Tao fick de två sista veckorna i september
Imorgon åker jag vidare till Bangkok. Jag lämnar Ko Tao åt monsunen och regnet och blåsten. Säger hejdå till hundarna och tar bussen mot kaos. När jag kom hit var det närmare fyrtio grader och allt såg ut som ett vykort. Nu är det oftast runt 30 grader och regnigt. Monsunperioden har verkligen börjat.
Jag tänkte först stanna här ett par dagar. Det blev två veckor. Jag tänkte först dyka en väldig massa. Det blev en gång. Jag tänkte först slappa och ta det lugnt. Tja, det gjorde jag i alla fall.
Ko Tao är fenomenalt att slappa på. Alla bekvämligheter finns. Turistinformation var tioende meter och internetkaféer och billig öl resten av metrarna. Människorna består mest av unga dykare, en del är rena festsökare men många är sånna som jag. Sånna som är mest ute after att ta det lugnt. För det finns inte så mycket mer att göra än dyka och dricka Chang här. Men det räckte gott för mig.
Maten är fantastisk och billig. Idag åt jag det dyraste hittills: stekta jätteräkor. Priset för måltiden hamnade på runt 70kr inklusive dricka. Då var det den dyraste rätten på matsedeln. Annars brukar det hamnar på runt 25kr för en stekta nudlar med tofu och dricka till. Stället jag åt flest gånger på är nog Coffee Boat som låg precis bredvid mitt boende. Fantastiskt billigt och stora portioner. Vita plaststolar och rosa tunna servetter. Deras Pad Thai är väldigt bra dagen-efter-mat, gärna till frukost vid halvtolv sådär.
De första tre nätterna provade jag på olika boenden. Det första för mycket bussiness, det andra för mycket spindlar och det tredje fullt av myror. Jag hamnade till slut på Prick Thai som ligger mitt på Sairee-stranden ungefär. Precis lagom dyrt för min budget. Min bungalow hade kall dusch och fläkt, men ganska rent och inga myror eller spindlar. Dessutom är förestånderskan väldigt snäll. Alltid trevligt. Annars har livet mest varit att slappa här. Läsa böcker. Se på film på kvällarna och då och då dricka en Chang Beer på Bans, the Cave eller något annat trevligt ställe.
En dag gick jag och Sirle upp till en utsiktspunkt en bit upp på en av höjderna. Fantastiskt fint och fantastisk varm dag. Men längre än så har jag inte sett av Koh Tao. Jag tror jag hade lite andra förväntingar på vad jag skulle hitta på här på ett av världens dykmeccan. Jag trodde jag skulle dyka en massa, kanske ta ett Advanced certifikat. Se lite rockor och kanske någon hajd. Samtidigt måste jag säga att två veckors vila var det jag behövde.
Nu känner jag mig mer redo att ta mig an det kaos som väntar på nästa destination. Då åker jag upp mot norr. En scooter hämtar mig 09:00 imorgon för vidare färd mot piren där en katamaran väntar. Efter det är det 10h bussfärd tills jag når min destination. Imorgon åker jag vidare till Bangkok…
Posted on september 27, 2009 - by Martin
Semestern har tagit slut, vykortet är oskrivet
– Trust me, it’s paradise. This is where the hungry come to feed. For mine is a generation that circles the globe and searches for something we haven’t tried before. So never refuse an invitation, never resist the unfamiliar, never fail to be polite and never outstay the welcome. Just keep your mind open and suck in the experience. And if it hurts, you know what? It’s probably worth it.
Richard – The Beach
Leonardo DiCaprios ansikte fladdar i vinden. Filmduken smackar när den kraftiga blåsten får tag i den. Jag sitter på en restaurang på Koh Tao tillsammans med ett trettiotal andra människor. Utslängda på kuddar och ihopsjunkna i stolar. Närmast mig sitter mina senaste resevänner. Christian och Marko. Två grymt sköna svenska killar som precis börjat sin långa resan. Stannade till på Koh Tao på väg mot Australien. Runar, en norsk kille Christian och Marko träffade på ett dyk. O sist Sirle(tror jag hon heter), en lettisk tjej som jag träffade första gången igårkväll. Vi sitter och kollar på The Beach. Det är andra gången jag ser filmen på den här resan. Kliche´. Förutsägbart. Men ganska kul.
Jag tar en klunk av min annanasshake. Suckar. Och inser att jag inte längre är på semester. Det här är min vardag nu.
Semester är nog för många just att se fram emot något. Planera. Ett andningshål. En stund då allt runt omkring känns lite mer spännande. Lite godare mat. Vinet är lite mer spännande. Och solen lite varmare. Vi målar upp en idyll och längtar till den alla veckor på året vi inte är Iväg. Vi försöker uppleva resan redan innan vi åker iväg. Känner dofterna. Drömmer om allt vi skall se. Vi längtar efter smakerna.
Vi vet vad vi skall berätta för dom där hemma redan innan vi åkt. Hur god maten var. Värmen, människorna! Vi vet vad vi skall skriva på vykortet innan vi ens lämnat Sverige.
Kanske är det just det jag inte vet nu. Jag vet inte vad jag kommer skriva på vykortet jag kanske skickar om några dagar. Jag har inga planer på vart jag skall eller vad jag skall uppleva. Försöker inte jaga en speciell upplevelse utan inväntar vad som händer istället. Vi får se vad jag vill göra. Vad jag känner för.
Silvia Boorstein berättade en gång om en äldre dam hon träffat på en av sina resor till Spanien. Damen berättade hur hon och hennes man aldrig planerar sina resor. De hyr en bil när de kommer fram till resmålet och sedan får de se vad som händer. Inga planer. Ingenting speciellt att uppleva. Silvia rekommenderar damen en väldigt mysig spansk fiskeby. ”Jag hoppas du åker till den nu.” säger Silvia. Damen ler tillbaka och svarar ”Det hoppas jag också”.
Jag trodde att jag skulle dyka mycket den här veckan. Till min stora förvåning har jag inte gjort det. Tydligen vill jag inte det. Varje dag tänker jag att jag skall skriva upp mig för något dyk. Men så inser jag att imorgon vill jag inte. Och så går det. Kanske är det just det som gör att det inte känns som semester längre?
Jag försöker inte hitta upplevelser. Försöker att undvika att se resan som en uppgift eller ens ett äventyr. Jag bara gör det jag vill. Och just nu vill jag tydligen sova mycket, dricka fruktshakes och läsa böcker. Det blir nog inte så intressanta vykort av det. Men så är jag inte heller på semester längre…
Posted on september 21, 2009 - by Martin
Koh Tao dök upp i fredags
Jag vaknar lite innan klockan ringer. Klockan är strax innan åtta. Igår kollade jag upp en trevlig strand på östra sidan av Koh Phangan som verkade trevlig. Men någonting har ändrats. Jag vill till en ny ö istället. Efter frukosten bestående av musli, yoghurt o lite färsk frukt går jag till närmaste resebyrå och bokar in mig på färjan till Koh Tao. Katten jamar när jag säger hejdå. Som om hon säger att jag är redo att gå vidare nu. Att hon lärt mig allt hon kan om att vara katt. Eller så är hon bara glad över att få ha stolen för sig själv om kvällarna nu.
Koh Tao är en liten ö på 21km(öland är 1340km2) 45km nordväst om Koh Phangan. Här tas certifieras flest dykare i hela världen. Det är bara dykning som gäller. Och slappa på stranden. Sevärdheter finns knappt. Hit kommer man för att slappa på en öde strand eller för att dyka. Eller båda.
Strax efter två går jag ut från katamaranen och hoppar upp på piren. Det är varmt och solen skiner. När jag ser på människorna omkring mig ser jag skillanden från Koh Phangan. Här är det ryggsäckar och slitna tshirts som gäller. Mindre bakåtslickat hår, färre Billabongshorts och nästan inga Pradasolglasögon. Hit kommer dykande backpackers.
– Martin, Martin!
Längre fram på piren ropar en kille som jag snackade med på båten. Han lovade mig gratis taxi in till dykskolan och resorten Bans. ”Taxi” är i själva verket en ombyggd pick-up med små bänkar på flaket. Jag slänger upp min tunga ryggsäck och mig själv på flaket. Ett par vilda minuter senare skumpande på livsfarliga grusvägar är jag framme vid Sariree. Sairee är en enda lång sandstrand med bungalows, dykfirmor och små restauranger med sittkuddar direkt på stranden. Det är det som kan kallas stad på Koh Tao.
Bans Resort är världens största dyskola. Fantastisk väloljad fabrik som spottar ur sig dykare. Proffsigt. Smidigt. Buissiness. En lummig park som leder fram till receptionen. Efter jag tagit av mig skorna utanför gör jag in i den stora receptionen och slår mig ner framför en mörkhårig tjej. Det första hon säger är:
– När dök du senast?
Här handlar det inte om varifrån du är. Inte om vart du varit eller hur du mår. Här handlar allt om dykning. Och när du dök senast. Jag är på Koh Tao.