Posts Tagged ‘Tankar’

Posted on oktober 12, 2009 - by Martin

Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag.  En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

[geo_mashup_map]

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Posted on maj 10, 2009 - by Martin

Låta andras berättelser hålla om dig

Jag sitter där på väg hem från Göteborg. Något får mig att avstå från att lyssna på musik eller läsa en bok. Istället sitter jag och njuter av att åka tåg och se landskapet forsa förbi. Mitt emot mig sitter två strålande tjejer. De pratar om böcker och om livet. En av dom (hette hon Maria?) beskriver handlingen i en bok som låter som något jag vill läsa. Min nyfikenhet vinner till slut över rädslan för att bryta mig in i andras samtal; jag ber om titeln på boken. Det heter Zahiren av Cohelo. Vi utbyter boktips. Jag ger ”Kärleken, lyckan och meningen med livet” och ”Lycka”; jag får ”Zahiren” och ”Den vidunderliga kärlekens historia” tillbaka.

Vi fortsatte vårt samtal lite senare på resan. Vi pratade om livet och universum. Om kärlek och val. Det slår mig då hur inspirerande ett samtal kan vara. Hur det kan ge perspektiv. Göra världen lite större. Utrymme att andas. Det är så lätt att ta sig själv på för stort allvar. Ibland tror man att sättet man lever är den enda sättet att leva. Att tro att min inslagna väg är den enda rätta. Att höra och tro på andras berättelser kan hjälpa oss att se bredare.

I mötet med andra kan vi också finna tröst. Att höra hur andra människor tar sig an livet kan ge oss styrka. Plötsligt ser vi att andra människor också upplever rädsla och sorg. Och vi kan höra hur andra växer av motgångar.

Om vi vågar tro på berättelserna kan de hålla om oss när det är som jobbigast. Jag kan se att andra också har mått dåligt precis som jag. Berättelserna säger ”det kommer bli okej”.

Jag är tacksam för mötet på tåget idag. Genom att få ta del av de här två människornas liv och svårigheter kunde jag relatera och förstå att även om livet ibland känns hårt går det komma vidare. Och att det är de verkliga motgångarna i livet som skapar nya möjligheter.

En av tjejerna(var det Stina hon hette?) berättade om en av sina stora kriser och jobbiga tiderna i hennes liv samtidigt som hon hade något levande glittrande i ögonen. Hon hade fallit hårt. Hennes bild av livet och sig själv och rollerna hon ägde hade smulats sönder. När sånt händer vad finns kvar då? När det vi mest identifierar oss med försvinner, vem är då kvar?

Vem är vi när vi står där nakna utan murar?

Det kom upp många tankar och känslor under det där samtalet på tåget hem från Götet. Tankar om frihet och ansvar. Om kärlek.

Och om den stora frågan: Vad gör mig lycklig?

Posted on april 27, 2009 - by Martin

Vart tog bloggen vägen?

Ibland gungar livet lite mer än man tänkt sig. Igår gjorde jag och Milli slut. Igår gjorde jag slut med Milli. Vi har delat 11 år tillsammans. Det är många år. Och minnen. Just nu känner jag mest sorg.

Jag har inte så mycket energi eller tid att ägna åt resan. Och det finns egentligen inte så mycket jag behöver tänka på just nu när det gäller resan. Däremot är det väldigt skönt att ha den att se fram emot. Oavsett hur mycket osäkerhet som finns i mitt liv just idag, vet jag att jag om några månader kommer ligga i en hängmatta på Koh Tao och dricka öl. Jag vet inte hur jag kommer må eller vem jag kommer vara. Men jag vet att jag kommer vara där. Och det blir en fast punkt just nu.

Jag lovar komma tillbaka om några dagar när vågorna inte längre känns så stora och stormen inte så kall. Då kommer jag skriva en ordentlig Att-Göra-listan. Dessutom fyller jag snart trettio och behöver skriva en bra önskelista.

Så häng kvar. Jag kommer tillbaka. Snart.

Posted on mars 31, 2009 - by Martin

Varför backpacka i sydostasien?

Igår fick jag frågan av en person om varför jag just valde sydostasien. Varför inte tågluff i Europa igen? eller USA? eller Australien? eller Vetlanda? Vetlanda är nog fint också.

Jag har egentligen inte tänkt så mycket på varför.

Enkelt, tryggt och lagom

Till en början var jag mest inställd på att åka och vara mest i Thailand. Eller rättare sagt, när tanken att ta en paus från livet här hemma kom var Thailand det första landet jag kom att tänka på. Det kändes också lite lagom exotiskt och lagom svårt att åka till. Alla jag pratat med som rest runt Sydostasien berättar hur lätt det är att resa runt i de flesta länder. Thailand och Vietnam är väldigt turistanpassade idag. Kanske lite värre i Burma i och för sig.

$5-bungalows och $0.5-öl

Det är billigt att åka till Sydostasien. Om vi jämför kostnaden för att åka till och leva i Australien eller USA i ett halvår så är det väldigt stor skillnad. Eftersom jag bara har 10 månader på mig att samla ihop pengar passade Sydostasien bra helt enkelt av den anledningen. I de flesta böcker hamnar rekommendationen på ca $20-25 för den standard jag är ute efter inklusive resor och lite utflykter. Om det börjar tryta kan man spara ännu mer genom att bo på riktiga backpackerhak för bara ett par dollar natten.

2200 kloster, många apor och lite elefanter

När jag börjat läsa lite om länderna kring Thailand inser jag att det inte bara är enkla turistländer vi snackar om. Att resa i Burma kommer vara en utmaning. Men i Sydostasien finns inte bara charterparadisen utan också tuffa vandringar, farliga spindlar och klampande varaner. Och allt ligger inom bara någon timmes flygfärd från var som helst.

Koh Tao som är ett av mina första mål som det ser ut nu, är känt för sin dykning. Dykning är något jag gillar skarpt.Dessutom lagom spännande, och jag funderar även på att ta några påbyggnadskurser. Nattdykning verkar lagom farligt och avslappnande. Att flyta fram tyngdlös i ett mörker med endast några ljuskäglor från undervattenslamporna som stör fiskarnas sömn.

Att resa runt i ett land som Burma där buddismen är så mycket av människornas kultur blir intressant. Bara i Bagan i Burma finns ca 2 200 buddistiska tempel. Mäktigt!

Meditation, buddhism och ont i rumpan

Vipassana är den form av meditation jag sysslar mest med. Den kommer från Theravadatraditionen inom Buddismen, och kommer från områdena Burma, Kambodja och Thailand. Jag planerar att göra ett retreat i Thailand. En del av min resa blir att genomföra ett 21 dagars retreat i Wat Phradhatu Doi Suthep som ligger i norra Thailand. Jag har tidigare varit på ett 10-dagars Vipassanaläger i Ödehög, så 21 dagar låter verkligen som en utmaning. Efter 10-dagars retreatet hade jag fantastiskt ont i rumpan. Förhoppningsvis är det inte lika många timmar sittande meditation under 21 dagars. I Ödeshög var det 10-11h sittande meditation om dagen. Min rumpa har fortfarande traumatiska minnen från den tiden.

Paus

Men mest vill jag iväg och ta en paus från livet. Att vara utan att försöka prestera eller göra något. Inte försöka bli något eller reparera något eller skapa eller uppleva något. Ligga i en hängmatta framför en bungalow på nån ö i Thailand. Sova när jag är trött. Äta när jag är hungrig. Simma när jag vill. Bara låta mig själv andas. Bort från alla upplevda krav. Bara vara i hängmattan. Bara andas. Finnas. Leva.

Posted on mars 28, 2009 - by Martin

Burma VJ – dokumentärfilm från munkupproret i Burma

Det var bara jag och en annan person på bion. Jag satte mig nästan i mitten i den lilla salongen på Kino i Lund. Jag vet vad filmen kommer handla om. Jag vet vad som kommer hända. Ändå slår de gryniga bilderna mig hårt i magen nästan direkt. Jag ser hoppet i människorna i Rangoon i början av demonstrationerna. Hur de klappar och visar mod. Jag vet vad som kommer hända. Den gryniga filmen gör att det inte går att låtsas att det är en hollywood film. Det finns ingen god hjälte som räddar dom i slutet. Detta hände på riktigt. Folk dog. Och jag kommer gå på samma gator.

Bakgrund

Den 24 september deltog cirka 100 000 personer i demonstrationståget. Regimen slog tillbaka. Hårt. En japansk journalist och uppskattningsvis 150 andra människor dödades i massakern. Burma VJ är sammansatt av ett antal filmer som om ett nätvärk journalister som med dolda kameror filmade.

I september 2007 dubblerade regimen i Burma för gasen som driver bussarna med 500%. Samtidigt höjde de priset på bensin med 50% . Detta slog hårt mot den redan utnyttjade och fattiga burmesiska befolkningen. Flera mindre demonstrationer började dyka upp. Därefter började de buddhistiska munkarna protestera. Detta gjorde de genom att inte längre ta emot allmosor utan gå med upp-och-nervända skålar genom Rangoon. Regimen stängde genast gränserna för journalister. Utländska TV kanaler förbjöds arbeta i landet, så de enda som kunde berätta för världen om händelserna var en grupp unga videojournalister. Med små handkameror filmade de i det dolda övergreppen och smugglade de ut ur landet.

-Ni som inte är rädda för att dö får gå fram i täten.

Munk inför en av demonstrationerna

Jag kommer gå på samma gator

Redan efter ett par minuter av filmen börjar det kännas olustigt. Det här hände på riktigt. Och vid templen jag kommer besöka. Resan till Burma börjar kännas mer på allvar. Burma är verkligen ingen Ving-resort. I en del av filmen börjar en kvinna skandera ut sin avsky till regimen. Det tar knappt en minut innan hon är omringad av civilklädd hemlig polis. Big Brother fast på riktigt. Jag kommer vara övervakad när jag går fram på gatorna. Ögon kommer riktas mot mig. Men jag vill dit.

Jag är inte rädd för att resa in i landet. Enligt de guideböcker jag läst är det säkert att resa runt i. Så länge man inte frågar om fel saker, eller besöker fel platser.

Efter att ha sett Burma VJ inser jag allvaret i det. Och jag vill ännu mer åka dit. Kännar hur landet känns. Möta människorna. Se platserna. Prata. Berätta. Förmedla. Försöka förstå hur mod och hopp kan blomma även i Burma.

Burma VJ är en viktig film. Vill man försöka förstå vad som får ett förtryckt försöka resa sig mot en till synes övermäktig stat skall man se den. Men man skall vara beredd på att den är på riktigt. Det är inte film.

Recensioner: Aftonbladet(4/5), Expressen(4/5), Imdb(8.33/10), Svenska Dagbladet(5/6)
Mer information om upproret och filmen: Officiell hemsida, Wikipedia om upproret

Trailer till filmen

Posted on mars 23, 2009 - by Martin

Att vara vegetarian på resande fot

Hur jag valde att sluta äta kött

Under sommaren 2008 var jag iväg på en 10-dagars retreat i Ödeshög. Det var ett buddhistiskt retreat inom Vipassana-traditionen. När man går in i ett Vipassanaretreat tar man sig an ett antal löfte som man försöker hålla under hela retreatet. Ett av dom är att avstå från att döda, vilket innebär vegetarisk kost under kursen. Den varade i 10 dagar under de dagarna åt jag bara vegetarisk kost. Sedan gick det några veckor och jag märkte att jag fortsatte att äta mest vegetariskt även efter kursen.

I augusti 2008 åkte jag ner till Nantes i Frankrike för att lyssna på Dalai Lama. Vi var ett gäng som åkte minibus ner. De flesta var vegetarianer och därför föll det sig naturligt att jag fortsatte äta mest vegetarisk. Efter den resan märkte jag att jag faktiskt uteslutande åt vegetarisk kost. Med förbehållen att jag fortfarande äter musslor och räkor. Motivationen bakom detta är att jag inte tror att räkor och musslor är tillräckligt smarta och medvetna om sin existens.

Att jag blev vegetarian växte alltså fram och det var inte så att jag en dag blev dogmatisk och förkastade alla andra som äter kött. Milli väljer till exempel att ibland släpa hem en halv oxe och äta till fredagsmiddagen. Det är hennes val och jag ser inget konstigt i det. Jag hoppas att jag inte är fördömmande mot andra som inte gör samma val som jag. Jag tror dessutom att jag tyckte det var ett mer laddat beslut än många runt omkring mig tyckte. Min mamma sa mest ”OK” när jag väl förklarat varför och nu laga hon gärna något vegetariskt till mig vid bjudningar och så. Till och med verkar mamma ibland tycka det är kul att få överraska mig med nya vegetariska recept 🙂

På resande fot

Jag har aldrig stått på barrikaderna och skrikit slagord mot Scan. Även om det finns bra argument för t ex att det är bra både för miljön och min kropp är det inte min motivation. Min motivation handlar om hur jag känner. Ingenting är absolut med mitt val utan den bygger på hur jag känner och mår. Det är möjligt att jag börjar äta kött längre fram i livet, vem vet? Allt bygger på vad jag känner och tycker snarare än på teorier och dogmer.

Lonely planet har en sektion i sina guideböcker som heter just ”Vegeterians”. Där skriver dom lite allmänt om hur det är att vara vegeterian i landet. Vissa länder är nog svårare att vara vegetarian än andra. Egypten var väldigt lätt att hitta vegetariska alternativ. Landet är fattigt och torrt och man har kanske inte råd att äta kött hela tiden, alltså lär man sig laga fantastiskt goda grönsaksröror. Sverige är fortfarande väldigt mycket kött, kanske för att vi trots allt har mycket ängar för korna att beta på.

I de länder jag läst på om hittills(Vietnam, Laos, Burma och Thailand), verkar det vara rätt lätt att äta vegetariskt. De finns vegetariska nudelsoppor och stekt ris med grönsaker. Och inte minst jätteräkorna som jag verkligen ser fram emot.

Fisksåsen

Förutom fisksåsen då. Fisksås är fermenterad(jäst) fisk. Vad jag förstår så används den som sälta, ungefär som soja i kina och japan. Den används i nästan all mat i sydostasien. Fisk väljer jag att inte äta här hemma.

Undra hur jag kommer reagera på fisksås när jag är ute och reser? Det är gjort på något jag undviker att äta här hemma men samtidigt är det kanske svårt att välja bort den eftersom den finns i så mycket.

Gissningsvis kommer jag försöka undvika det när jag kan. Men det kommer nog blir för svårt att klara sig undan det i alla sex månaderna. Att försöka beskriva för en burmes från landsbygden att jag inte äter fisksås känns ganska klurigt. Så vi får se hur jag kommer göra med den. Det är det som kanske gör det lite lättare för mig.

Mitt val att inte äta kött bygger på empati och hur jag känner just nu. Om jag känner att det blir för jobbigt att undvika fisksåsen i Thailand kommer jag äta fisksås. Och jag kommer inte känna mig misslyckade eller syndig för det. Trots allt är det mitt val. Ett val jag gör för min skull. För att jag mår bra av det…

Posted on mars 15, 2009 - by Martin

174 dagar kvar – vad slipper jag?

Idag är det 174 dagar kvar. Om ett år är jag hemma igen efter resan. Jag undrar vem jag är då? Vilka minnen jag har? Blev resan som jag tänkte mig?

Resan kommer handla mycket att förändra det jag är van vid. Att uppleva nytt. Och att bryta mönster. Att avstå.

Under sex månader kommer jag:

• slippa diska
• slippa tvätta
• slippa laga mat
• slippa stryka
• slippa handla på Citygross en söndag och inse att allt bröd de säljer går ut två dagar senare
• slippa springa in på Konsum efter jobbet för att köpa något att äta
• slippa handla pastasås på Konsum och inse att bäst-före för pastasåsen gick ut för fem månader sedan
• slippa säga ”Jag är inte intresserad” till jobbiga telefonsäljare som ringer på min mobiltelefon
• slippa leka döv när jag går förbi jobbiga telefonföräljare på CityGross som bara måste veta vilken operatör jag ringer med idag
• slippa springa till tåget för att jag är försenad och inte vill missa 07:56-tåget
• slippa inse att tåget ändå är försenat så att springa sista tvåhundra metrarna var onödigt i alla fall
• slippa läsa löpsedlarna om hur Linda Rosing förstorat brösten
• slippa läsa löpsedlarna om hur Linda Rosing förminskade tillbaka brösten igen
• slippa inse att man får 12 000 träffar på aftonbladet.se om man söker på ”Linda Rosings Bröst”
• slippa bli kall om fötterna på väg hem från jobbet när det börjat snöa och jag bara har lågskor på mig
• slippa äta fryst linssoppa för fjärde lunchen i rad för att jag inte orkat laga mat kvällen innan
• slippa springa ner till tvättstugan och lägga in ny tvätt
• slippa inse på väg till jobbet att kaffefläcken på skjortan inte gick bort i tvätten kvällen innan trots att jag använde fläckmedel
• slippa försöka hitta ett matchande par strumpor i min strumpkaoslåda på morgonen
• slippa inse att jag har en mörkblå och en svart strumpa på mig när jag kommer till jobbet

Det finns nog mycket mer som jag kommer slippa göra. Frågan är väll också hur mycket av detta jag kommer sakna. Undra hur mycket av det jag tar för givet som jag kommer sakna? Sådant jag inte riktigt tänker på. Som att jag kan ringa till en vän när jag har tråkigt. Det kan jag i och för sig göra på resa också, men tidskillnanden gör att personen jag ringer till kanske inte är på sitt mest älskvärda humör när jag ringer mitt i natten bara för att fråga ”Hur är det?”.

Fika med vänner kommer jag sakna. Som den numera obligatoriska fikan efter jobbet varje fredag. Det kommer jag verkligen sakna.

Och jag kommer verkligen sakna att sitta äta lösgodis o titta på På Spåret med Milli. Och att basta med Jörgen och Stefan. Och att käka frukost med Björn.

Jag undrar hur det kommer förändra mig?

Posted on mars 12, 2009 - by Martin

Går det planera bort rädsla?

Osäkerhet är något jag har väldigt svårt för. Jag vill känna att jag har kontroll över situationen. Jag måste veta hur och vad jag skall göra i alla de situationer som uppstår. Det är så jag försöker göra mig av med min rädsla.

Ju mer jag planerar, ju mer behöver jag planera

När jag planerade min första tågluff började jag med att planera var jag skulle bo första natten i München. Då kändes det bättre. Men så snart jag bestämt var jag skulle bo ville jag veta var jag skulle äta också. Då kom jag på att jag måste veta vad jag skall göra på dagen också, så jag vet vilka ställen som är öppna vid vilka tider. När jag visste var jag skulle behövde jag ta reda på hur jag skulle ta mig dit. När gick bussen? Hur länge kan jag stanna på varje ställe?

För varje sak jag planerade såg jag att det fanns många fler saker jag måste planera bort så de inte gick fel. Och allt detta gjorde jag för att jag ville veta var jag skulle sova första natten.

Ju mer jag försöker planera bort rädslan, ju mer oroar jag mig för att det jag har planerat skall gå fel.

Rädsla är bara en känsla som går över

Den första impulsen när vi står inför något vi tycker är jobbigt är att försöka bli av det. Vi försöker göra någonting åt det. Om jag blir törstig går jag direkt och dricker. När jag känner ilska agerar jag ut den. Vi gör allt för att bli av med det vi inte tycker om. När vi inte kan bli av med det försöker vi fly undan det. Mår vi dåligt försöker vi distrahera oss för att inte bli påminda om hur vi mår.

Vårt samhälle sänder ut signaler att vi aldrig skall behöva känna obehag. Ont i magen? Här ta samarin! Känner du dig tjock? Här är en ny diet. Känner du dig ledsen? Här köp lite dillchips! Hela tiden distraheras vi från att verkligen känna någonting. Eller i alla fall inte känna det som är jobbigt i livet.

Vi delar upp känslor i de vi tycker om, som när att vara glad över vädret, och de vi inte tycker om, som att vara irriterad på tåget när det är för mycket folk. De känslor vi gillar vill vi ha för alltid, och de vi inte gillar försöker vi göra något åt. Samtidigt försvinner känslorna hela tiden och ersätts med nya. Den rädsla vi kände igår känns främmande idag; imorgon förstår vi inte hur vi kunde vara så glada idag. Allting förändras. Eller som någon sa ”Det enda vi är säkra på är att vi inte kan vara säkra på något”.

Känslor föder tankar

När vi har en känsla börjar vi skapa tankar kring den: ”Vilket fantastiskt skönt väder det är idag. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Sånt här väder skulle det alltid vara! Nu mår jag bra. Så här skall livet vara”.Eller om vi har en jobbig känsla: ”Usch nu är jag rädd igen. Varför är jag rädd för det är väll ingenting att vara rädd för? Usch, vill inte vara rädd. Jag vill inte känna så här.”.

Våra tankar försöker förklara och rättfärdiga våra känslor. Känslorna kan i sin tur leda till nya känslor. När vi mår dåligt förstärker vi ofta våra känslor med tankar som ”Jag är värdelös” och ”Ingen tycker om mig”. Dom tankarna får oss att känna ännu mer ledsamhet och skam, som vi genast börjar förklara med nya tankar. Det som började med att du kände att du kunde gjort bättre ifrån dig på presentationen på jobbet kan sluta med att du övertygat dig själv om att du är en misserabel idiot som ingen tycker om. Och allt detta för en presentation.

Mitt sätt att behandla rädsla tidigare har varit att agera; att planera. Jag försökte göra någonting åt känslan. Men nu inser jag att jag först skall försöka lära mig är att acceptera rädsla och se den för det det är. Det är bara en känsla. Jag har hundratals olika känslor varje dag. Precis som alla andra känslor kommer den försvinna. Jag tror jag behöver lära mig att sitta kvar med rädslan, utan att agera på den. Utan att försöka bli av med den eller göra någonting åt det. Bara sitta med den och se vad det är. Oftast behöver vi inte göra något åt det som känns jobbigt, det går över i alla fall. Och om vi behöver göra något åt det brukar vi inte ta så smarta beslut när vårt främsta mål är att fly från rädsla. Att fly från något är oftast sämre än att ta sig till något.

Självklart är vissa rädslor sunda, som rädslan som får dig att inte ta onödiga risker. Men för det mesta handlar rädslor i vad som kan hända i framtiden. Det är inte det vi är med om här och nu som är skrämmande, utan det vi tror kan hända i framtiden.

Jag tror resan kommer bli en bra lektion i att hantera oro och rädsla. Det går inte planera en sexmånaders resa på dagsbasis. Framförallt inte när man är i trakter där tågtidtabellen snarare ses som ett förslag än hålltider.

Det kommer finnas tillfällen när jag är rädd och inte vet vad jag skall göra. När framtiden känns osäker och jag känner mig ensam och rädd. Det är då jag hoppas jag vågar stannar kvar i rädslan och känslorna och se den för vad den är: känslorna som kommer gå över.

Jag tänker ibland på ett citat av Lakha Lama, en tibetansk lärare som jag ibland går och lyssnar på. På frågan om hur man skall tackla oro inför framtiden svarade han:

”If you worry about things you can change, you don’t have to worry just change it. If you worry about things you can’t change, you don’t have to worry because you can’t change it anyway. Worrying is just bad entertainment.”

Lakha Lama Rinpoche

Jag hoppas jag kan se rädslor på det sättet under resan. Om inte tror jag att jag överlever i alla fall. Den känslan kommer också gå över…

Posted on mars 7, 2009 - by Martin

Fyra lärdomar från två tågluffer

Min första ensamresa var 2002. Då stack jag iväg i tre veckor på en tågluff i Europa. Året efter gjorde jag om det igen.  Här kommer fyra saker jag lärde mig på mina första två tågluffer och som jag tar med mig till min Stora Resa.

1. När guideboken skriver ”Tuff vandring” betyder det inte ”En lugn promenad”

Lonely Planets bok Walking in Switzerland var den bok som fick mig att vilja ut och resa till att börja med. Eftersom jag på den tiden ville vara extrem och såg lagom som en svordom, valde jag den tuffaste vandringen i hela boken: Räthikom Höhenweg. Jag började min vandring med fel utrustning, fel mat och fel träning. Med för mycket packning, för lite vatten och ingen fysisk träning kom jag efter sju timmar till slut upp till målet Carchina Hutte i östra Schweiz.

När jag kom fram satt jag bara och skakade i farstun. En snäll tjej som jobbade i stugan hjälpte mig av med skorna och bar även upp min tunga ryggsäck till ovan våningen där sovschlaferna låg. Jag kom knappt upp för trappan utan hon fick dra mig upp. Väl uppe ramlade jag på madrassen och orkade inte ens ta av mig de våta kläderna utan låg mest och skakade. Tjejen hämtade då bergsguiden som hade stugan så att han skulle kunna kolla till mig. Han gav mig en blick, grymtade något och sade sedan ”Han kommer klara sig” och gick ner igen. Jag så slutkörd så jag inte kunde dricka eller äta utan bara låg och skakade av utmattning resten av kvällen.

Nästa dag låg jag kvar uppe i stugan och återhämtade mig. Den tredje dagen gick jag ner igen. Då hade jag dumpat av sju kilo mat och annat onödigt uppe i stugan.

Macho hör inte hemma när man utmanar naturen.

2. Bara för att jag är utomlands tål jag inte mer sol

Under min andra resa stannade jag till i Nice, Frankrike för att träffa Mattias. Han och hans dåvarande tjej var där på semester. Vi hade en riktigt skön vecka där vi gjorde alla de klassiska måstena när man är på franska Rivieran första gången. Och en del som kanske inte var så mycket måsten men kul ändå. Bland annat blev Mattias, som gillar formel 1, helt till sig när vi var i Monaco och han fick vara vid den klassiska tunneln som är med i F1-loppet som körs varje år. Han stod mest och sa ”Fattar ni att det är här de kör? Fatta vad häftigt”. Jag och Anna förstod kanske inte riktigt storheten i detta kan jag meddela.

Den sista dagen i Nice var det riktigt skönt väder. Jag hade haft på mig lite solkräm de andra dagarna men tyckte att nu får det räcka. Trots allt hade jag ju varit utsatt för sol i säkert ett par tre dagar. Så jag solade och hade mig utan något solskydd.

I början på kvällen började min hud få en mild röd ton och började svida. Efterhand som kvällen började den bli mer och mer lilaaktig och till slut var jag nästan blå. Dessutom började jag få frossa och yrade en del under natten. Dagen efter mådde jag riktigt kass, vilket gjorde att kvällens aktivitet inte var så njutbar som jag hade hoppats. Då hoppade jag på nattåget till Bordeaux. Sällan har jag kliat och vridit mig så mycket som under den resan. Min kropp var rödare än röd och påminde en hel del om Polens flagga med skarpa gränser mellan vitt och rött.

Lärdom: Om jag behöver använda solkräm i Sverige, behöver jag nog använda det i Nice också. Även om där finns gott vin och trevliga kompisar.

3. Glöm kontroll

Inför den andra tågluffen hade jag planerat nästan hela resan innan min avfärd. Första delen var att ta sig ner till Wien. Planen var att åka tåg ner till Hamburg och därifrån vidare med nattåg till Wien. Jag hade en bytestid på sisådär två timmar i Hamburg. I Wien hade jag bokat in mig på ett vandrarhem, så allt var betalat och klart. Allt skulle gå enligt planen.

Fast inte hela vägen.

Jag åkte från Köpenhamn och då går färden via färjan vid Rödby. Just den här dagen tyckte fräjan att det vore kul att stå stilla lite. Tiden gick. Först var jag ganska lugn. Det här ordnar sig, tänkte jag. Det är gooott om tid. Men ingenting hände. Vi bara stod stilla. Då insåg jag att om jag missade mitt anslutande tåg till Wien hade jag ingen aning om vad jag skulle bo eller göra. Tåget till Wien var det sista som gick den kvällen. En av mina medresenärer kommenterade att det är lugnt, det finns fina ställe i Hamburg. Reeperbahn har många bra ställen, bara man känner till dom. Reeperbahn är Hamburgs och kanske hela Tysklands största bordellgata.

Plötsligt ville jag ännu mer hinna med tåget. Annars skulle hela min resplan ramla samman som ett korthus. Inget Wien, ingen vandring, ingenting. Min resa skulle bli katastrof redan första dagen!

Som tur var började tåget röra lite på sig nu. Men det gick långsamt.

Men då händer det som oftast bara händer när man är utomlands. Det visar sig att kvinnan som satt rakt över min plats kom från Karlshamn. Hon berättar att hon också skall med tåget till Wien eftersom hon numera bor där. Jag var i alla fall inte ensam! Hon pratar med den tyska konduktören och förklarar läget. Han går iväg. Tio minuter senare kommer han tillbaka. Tåget mot Wien kommer att vänta in oss. Min resa var räddad!

Lärdom: Om jag inte planerat hela min resa utifrån att alla tåg skulle gå i tid, hade det varit mycket lättare att bara luta sig tillbaks och skratta åt förseningarna.

4. Jämför inte priser med svenska priser

Den sista lärdomen kommer från Paris. Det var en av de sista dagarna på min första resa. Jag hade sprungit runt hela dagen och kände nu för att bara sitta ner och ta en kaffe. Jag var precis i närheten av Champs Elysee så dit gick jag. Det var en fantastisk sommardag i augusti och jag var på väg hem; resan började närma sig slutet. Jag gick fram till ett av de finare caféerna och tittade in prislistan: Iced Cappucino €9. Hur i helsike kunde man ta €9 för en kaffe med lite grädde på? Min mammas småländska ådra började pumpa i mig. Att betala så mycket för en kaffe som kostar max femton kronor i sverige(på den tiden) är ju absurt!

Som tur var gjorde jag det i alla fall. Det är min dyraste och hittills godaste kaffe jag druckit. Jag satt under solskydden och summerade min resa i resedagboken. Det var en av de där stunderna då man känner ro.

Jag var nöjd.

Posted on mars 1, 2009 - by Martin

Släppa kontrollen över vad?

När jag funderade på om jag skulle göra den stora resan eller inte kom jag fram till att det är en fråga jag måste kunna svara jag på innan jag åker. Är jag beredd att släppa kontrollen över mitt liv under sex månader? Mitt svar blir ja.

Men frågan är egentligen märklig. Vad kan jag egentligen kontrollera? (mer…)