Posts Tagged ‘Motivation’

Posted on maj 10, 2009 - by Martin

Låta andras berättelser hålla om dig

Jag sitter där på väg hem från Göteborg. Något får mig att avstå från att lyssna på musik eller läsa en bok. Istället sitter jag och njuter av att åka tåg och se landskapet forsa förbi. Mitt emot mig sitter två strålande tjejer. De pratar om böcker och om livet. En av dom (hette hon Maria?) beskriver handlingen i en bok som låter som något jag vill läsa. Min nyfikenhet vinner till slut över rädslan för att bryta mig in i andras samtal; jag ber om titeln på boken. Det heter Zahiren av Cohelo. Vi utbyter boktips. Jag ger ”Kärleken, lyckan och meningen med livet” och ”Lycka”; jag får ”Zahiren” och ”Den vidunderliga kärlekens historia” tillbaka.

Vi fortsatte vårt samtal lite senare på resan. Vi pratade om livet och universum. Om kärlek och val. Det slår mig då hur inspirerande ett samtal kan vara. Hur det kan ge perspektiv. Göra världen lite större. Utrymme att andas. Det är så lätt att ta sig själv på för stort allvar. Ibland tror man att sättet man lever är den enda sättet att leva. Att tro att min inslagna väg är den enda rätta. Att höra och tro på andras berättelser kan hjälpa oss att se bredare.

I mötet med andra kan vi också finna tröst. Att höra hur andra människor tar sig an livet kan ge oss styrka. Plötsligt ser vi att andra människor också upplever rädsla och sorg. Och vi kan höra hur andra växer av motgångar.

Om vi vågar tro på berättelserna kan de hålla om oss när det är som jobbigast. Jag kan se att andra också har mått dåligt precis som jag. Berättelserna säger ”det kommer bli okej”.

Jag är tacksam för mötet på tåget idag. Genom att få ta del av de här två människornas liv och svårigheter kunde jag relatera och förstå att även om livet ibland känns hårt går det komma vidare. Och att det är de verkliga motgångarna i livet som skapar nya möjligheter.

En av tjejerna(var det Stina hon hette?) berättade om en av sina stora kriser och jobbiga tiderna i hennes liv samtidigt som hon hade något levande glittrande i ögonen. Hon hade fallit hårt. Hennes bild av livet och sig själv och rollerna hon ägde hade smulats sönder. När sånt händer vad finns kvar då? När det vi mest identifierar oss med försvinner, vem är då kvar?

Vem är vi när vi står där nakna utan murar?

Det kom upp många tankar och känslor under det där samtalet på tåget hem från Götet. Tankar om frihet och ansvar. Om kärlek.

Och om den stora frågan: Vad gör mig lycklig?

Posted on maj 3, 2009 - by Martin

Planering inför resan – nästa steg

Jag har av förklarliga skäl inte tänkt så mycket på min resa senaste tiden. Men nu börjar det kanske bli dags igen. Visum är det jag måste ta och fundera på först. Och kanske  lite kring utrustningen.

Jag fyller år om runt en månad. O då vore det bra om jag fundera igenom vad jag vill ha för presenter. Så får se om jag kan vaska fram en liten önskelista..

Vaccination

Vaccineringen börjar bli klar. Jag skall ta sista boostern av Twinrixen. Den är egentligen inte nödvändig, utan jag har fullgott skydd nu ett par år framöver. Men när jag tagit den sista skall jag vara mer eller mindre livstids vaccinerad mot Hepatit A+B.

Sedan skall jag köpa och dricka Dukoral också. Den skall ja ta några veckor innan avresan och även vid ankomsten. Får börja planera in den också.

Malariavaccinet har jag fortfarande inte bestämt mig för än. Men det blir nog Malarone i alla fall. Det jag måste fundera på är hur många dagar jag skall köpa. Tror jag får ta upp det när jag är nere och köper min Dukoral. Ett alternativ jag funderar på är att köpa ett mindre antal tabletter här hemma och eventuellt köpa fler när jag är på plats om jag väljer att stanna längre i malariaområden.

Biljetter

Jag har fortfarande inte bokat något hemresan, men ditresan är fixad i alla fall. Men det är bara till Kuala Lumpur. Jag funderar dock på att stanna i Malaysia ett par veckor först. Det verkar riktigt najs. Perenthian Islands skall tydligen vara riktigt fint.

Efter det får vi se hur jag tar mig fram. Just nu är det så mycket kaos i mitt liv så det kommer att lösa sig.

Visum

Fortfarande har jag egentligen inte kommit mycket längre med visumfrågan. Till Thailand blir det ett double-entry-visa. Men innan dess måste jag byta ut mitt pass, mitt börjar falla sönder. O jag vill helst inte bli fast i Malaysia för att mitt pass ramla isär känner jag. Visum är nog det jag måste börja kolla först på faktiskt. När jag orkar. Det kan ju ta ett tag att få.

Utrustning

Just nu ser jag inte så mycket jag måste köpa. Pannlampa är egentligen det enda.

Och en bra kamera. Här funderar jag på antingen en Olympus Tough 8000 eller en Panasonic Lumix DMC-FT1. Båda är vattentäta ner till 3m och skall tydligen stå emot damm och annat riktigt bra. Jag har en Nikon D80 sedan innan, men den är för stor och dyr för att ta med. För att inte tala om dammotålig. Jag funderade också på en Panasonic Lumix DMC-TZ7 men grejen är att den nog inte kommer gilla så mycket grus och sånt. Så för en gångs skull kommer jag nog gå på praktiskt funktion snarare än bästa bilderna. Lite trist, men ännu mer trist om kameran går sönder.

Myggnät fixar jag där nere. Solkräm får jag nog också köpa med mig lite. Jag tål inte sol så bra. Milt uttryckt.

Skor kommer jag använda samma vandringsskor som jag använde på mina vandringar i Schweiz/Österrike. Det är väldigt lätta skor som funkar att använda även för annat än vandring. Jag var lite sugen på ett par Mendl kängor, men det känns mest dyrt, varmt och tungt. Lätt är rätt tror jag.

Jag märker att det faktiskt inte var så mycket jag behöver fundera kring i alla fall. Förutom att jag inte har någon biljett hem. Eller någon koll på visumreglerna. Eller vet vilken kamera jag skall köpa. Men förutom det så är det lugnt

Posted on mars 31, 2009 - by Martin

Varför backpacka i sydostasien?

Igår fick jag frågan av en person om varför jag just valde sydostasien. Varför inte tågluff i Europa igen? eller USA? eller Australien? eller Vetlanda? Vetlanda är nog fint också.

Jag har egentligen inte tänkt så mycket på varför.

Enkelt, tryggt och lagom

Till en början var jag mest inställd på att åka och vara mest i Thailand. Eller rättare sagt, när tanken att ta en paus från livet här hemma kom var Thailand det första landet jag kom att tänka på. Det kändes också lite lagom exotiskt och lagom svårt att åka till. Alla jag pratat med som rest runt Sydostasien berättar hur lätt det är att resa runt i de flesta länder. Thailand och Vietnam är väldigt turistanpassade idag. Kanske lite värre i Burma i och för sig.

$5-bungalows och $0.5-öl

Det är billigt att åka till Sydostasien. Om vi jämför kostnaden för att åka till och leva i Australien eller USA i ett halvår så är det väldigt stor skillnad. Eftersom jag bara har 10 månader på mig att samla ihop pengar passade Sydostasien bra helt enkelt av den anledningen. I de flesta böcker hamnar rekommendationen på ca $20-25 för den standard jag är ute efter inklusive resor och lite utflykter. Om det börjar tryta kan man spara ännu mer genom att bo på riktiga backpackerhak för bara ett par dollar natten.

2200 kloster, många apor och lite elefanter

När jag börjat läsa lite om länderna kring Thailand inser jag att det inte bara är enkla turistländer vi snackar om. Att resa i Burma kommer vara en utmaning. Men i Sydostasien finns inte bara charterparadisen utan också tuffa vandringar, farliga spindlar och klampande varaner. Och allt ligger inom bara någon timmes flygfärd från var som helst.

Koh Tao som är ett av mina första mål som det ser ut nu, är känt för sin dykning. Dykning är något jag gillar skarpt.Dessutom lagom spännande, och jag funderar även på att ta några påbyggnadskurser. Nattdykning verkar lagom farligt och avslappnande. Att flyta fram tyngdlös i ett mörker med endast några ljuskäglor från undervattenslamporna som stör fiskarnas sömn.

Att resa runt i ett land som Burma där buddismen är så mycket av människornas kultur blir intressant. Bara i Bagan i Burma finns ca 2 200 buddistiska tempel. Mäktigt!

Meditation, buddhism och ont i rumpan

Vipassana är den form av meditation jag sysslar mest med. Den kommer från Theravadatraditionen inom Buddismen, och kommer från områdena Burma, Kambodja och Thailand. Jag planerar att göra ett retreat i Thailand. En del av min resa blir att genomföra ett 21 dagars retreat i Wat Phradhatu Doi Suthep som ligger i norra Thailand. Jag har tidigare varit på ett 10-dagars Vipassanaläger i Ödehög, så 21 dagar låter verkligen som en utmaning. Efter 10-dagars retreatet hade jag fantastiskt ont i rumpan. Förhoppningsvis är det inte lika många timmar sittande meditation under 21 dagars. I Ödeshög var det 10-11h sittande meditation om dagen. Min rumpa har fortfarande traumatiska minnen från den tiden.

Paus

Men mest vill jag iväg och ta en paus från livet. Att vara utan att försöka prestera eller göra något. Inte försöka bli något eller reparera något eller skapa eller uppleva något. Ligga i en hängmatta framför en bungalow på nån ö i Thailand. Sova när jag är trött. Äta när jag är hungrig. Simma när jag vill. Bara låta mig själv andas. Bort från alla upplevda krav. Bara vara i hängmattan. Bara andas. Finnas. Leva.

Posted on mars 15, 2009 - by Martin

174 dagar kvar – vad slipper jag?

Idag är det 174 dagar kvar. Om ett år är jag hemma igen efter resan. Jag undrar vem jag är då? Vilka minnen jag har? Blev resan som jag tänkte mig?

Resan kommer handla mycket att förändra det jag är van vid. Att uppleva nytt. Och att bryta mönster. Att avstå.

Under sex månader kommer jag:

• slippa diska
• slippa tvätta
• slippa laga mat
• slippa stryka
• slippa handla på Citygross en söndag och inse att allt bröd de säljer går ut två dagar senare
• slippa springa in på Konsum efter jobbet för att köpa något att äta
• slippa handla pastasås på Konsum och inse att bäst-före för pastasåsen gick ut för fem månader sedan
• slippa säga ”Jag är inte intresserad” till jobbiga telefonsäljare som ringer på min mobiltelefon
• slippa leka döv när jag går förbi jobbiga telefonföräljare på CityGross som bara måste veta vilken operatör jag ringer med idag
• slippa springa till tåget för att jag är försenad och inte vill missa 07:56-tåget
• slippa inse att tåget ändå är försenat så att springa sista tvåhundra metrarna var onödigt i alla fall
• slippa läsa löpsedlarna om hur Linda Rosing förstorat brösten
• slippa läsa löpsedlarna om hur Linda Rosing förminskade tillbaka brösten igen
• slippa inse att man får 12 000 träffar på aftonbladet.se om man söker på ”Linda Rosings Bröst”
• slippa bli kall om fötterna på väg hem från jobbet när det börjat snöa och jag bara har lågskor på mig
• slippa äta fryst linssoppa för fjärde lunchen i rad för att jag inte orkat laga mat kvällen innan
• slippa springa ner till tvättstugan och lägga in ny tvätt
• slippa inse på väg till jobbet att kaffefläcken på skjortan inte gick bort i tvätten kvällen innan trots att jag använde fläckmedel
• slippa försöka hitta ett matchande par strumpor i min strumpkaoslåda på morgonen
• slippa inse att jag har en mörkblå och en svart strumpa på mig när jag kommer till jobbet

Det finns nog mycket mer som jag kommer slippa göra. Frågan är väll också hur mycket av detta jag kommer sakna. Undra hur mycket av det jag tar för givet som jag kommer sakna? Sådant jag inte riktigt tänker på. Som att jag kan ringa till en vän när jag har tråkigt. Det kan jag i och för sig göra på resa också, men tidskillnanden gör att personen jag ringer till kanske inte är på sitt mest älskvärda humör när jag ringer mitt i natten bara för att fråga ”Hur är det?”.

Fika med vänner kommer jag sakna. Som den numera obligatoriska fikan efter jobbet varje fredag. Det kommer jag verkligen sakna.

Och jag kommer verkligen sakna att sitta äta lösgodis o titta på På Spåret med Milli. Och att basta med Jörgen och Stefan. Och att käka frukost med Björn.

Jag undrar hur det kommer förändra mig?

Posted on februari 28, 2009 - by Martin

Att testa tanken inför resan

När jag väl bestämt mig för att resa insåg jag att det krävs förberedelser och planering för att kunna komma iväg. Och rejält med motivation för att under sex månader våga släppa den kontroll jag är van vid.

Jag vet egentligen inte vad idén kom ifrån och varför jag fick den just nu. Men jag ville ändå testa tanken.

Jag kan vara ganska impulsiv ibland när det gäller att komma på idéer. Jag är bra på att sätta igång projekt men sämre på att avsluta dom. Resan är ett av de största besluten jag tagit hittills i mitt liv. Tidigt insåg jag att det kommer få konsekvenser inte bara för mig själv utan även för min sambo Milli. När jag berättade för henne om resan blev hon först ledsen när hon insåg att vi kommer vara ifrån varandra så länge. Men hon tyckte det lät som en bra idé och något som jag kanske behövde göra ändå.

Hennes reaktion var lite jobbig. En del av mig ville att hon skulle säga ”nej, det går jag inte med på”, så att jag kunde skylla på henne att resan inte blev av. Trots allt är jag rädd inför resan.

Är jag beredd att

• under sex månader vara utan Milli?
• under sex månader vara ifrån vänner?
• att ta tjänstledigt under sex månader?
• vaccinera mig och ta en massa sprutor?
• lägga en stor summa pengar på resan?

Den största frågan är nog ändå:

Är jag beredd att släppa kontrollen över mitt liv under sex månader?
Vågar jag vila i osäkerheten att inte vet vad jag kommer göra, vad jag kommer bo och hur jag kommer må?

Detta är egentligen den stora frågan. Samtidigt ligger en del av motivationen av att resa att faktiskt se vad som händer när jag inte kan ha kontrollen?

Som ni märker blev svaret ”Ja, jag vågar”. Men en del av mig undrar fortfarande vad jag håller på med egentligen. Men när den tanken blir för stark kan jag alltid titta på lite bilder från mina planerade resmål. Då byts ifrågasättandet ut mot längtan. I alla fall en liten stund…