Väl framme hoppar jag av och går in i något som mest ser ut som en del av ett skjul eller ett övergivet garage. Längs med ena långväggen står ett tiotal platstolar. En dryg meter framför finns den provisoriska scenen. På väggen bakom scenen hänger mängder med merionettdockor. I taket surrar ett par fläktar. Mest för att hålla myggen borta. Vid sidan om scenen står en mick och gammal förstärkare som är drivs av ett bilbatteri. Senare får jag förklarat att de har tre olika elsystem i garaget; statliga(som nästan aldrig fungerar), elen från fastighetsägaren(fungerar ibland) och en egen generator om de två andra är utslagna. På väggarna hänger bilder på Aung San Suu Kyi. Det slår mig att det är de första bilderna jag ser på henne sedan jag kom till Burma.

”In Burma we used to call thieves, thieves. Now we call them the government.”

Moustache Brothers dagliga show är en av de få platserna i Burma där du kan höra öppen kritik. Numera bara på engelska och för turister. Förbjudna att uppträda för burmeser. 1997 fick de den stora äran att uppträda hemma hos Aung San Suu Kyi för henne och ledare inom oppsitionspartiet NLD, National League for Democracy. Bland annat skämtade en av medlemmarna i truppen, U Lu Zaw, om att regeringensmännen egentligen borde kallas tjuvar. Dagen därpå blev två av bröderna fänglsade. De dömdes till sju års fängelse för skämtet. Arbetsläger. Bland mördare och kriminella. Under tiden fortsatte den kvarvarande brodern i truppen själv. Fortsatte gäcka regeringen.

Nu är de i full gång igen med sin stundtals märkliga blandning av satir och klassisk burmesisk dans. Det är enkel slaptstickhumor. Det är nästan jag förväntar mig snubbelhumor ibland. Fast bland de billiga poängen får vi fem i publiken ändå insikter om burma. De levererar rak och naken sanning. Med hjälp av små skyltar förklarar de burmas stora och många problem. HIV. Prostitution. Regeringen. Skövlingen av skog. Militären. Korruption. Det blir många skyltar till slut.

Efter en dryg timme går jag därifrån. Ut genom tygstycket de hänger för så inga utanför skall kunna se in. Förbi mamman till bröderna som ständigt håller vakt efter hemliga polisem, MI. Ut till min cykeltaxi. Det har blivit mörkt och lite kyligt ute nu.

“You cannot close my mouth, ears and eyes. If you want to do that, it would be better not to release me”

Par Par Lay när han släpptes från fängelse 2001

Tom Grundy på GlobalCitizen träffade bröderna för ett tag sedan och fick en intevju:

Related posts:

1. På plats i ett varmt och vänligt Burma
2. Att resa i Burma (Myanmar)
3. Burma VJ – dokumentärfilm från munkupproret i Burma