Posts Tagged ‘Malaysia’

Posted on oktober 12, 2009 - by Martin

Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag.  En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Posted on september 14, 2009 - by Martin

En taxifärd som gav pengar till tandvård

Telefonen ringde vid 06:30. Flyget från Kuala Lumpur till Ko Samui i Thailand går klockan 10:00. En förbeställd taxi skall stå utanför mitt vandrarhem vid 07:40.Efter en snabb, varm dusch äter jag ett par jordnötsmackor i det lilla matrummet. Det sitter redan ett par andra gäster där. Jag hinner ge lite restips till en fransk kille (skippa Chinatown, gå till fjärilsparken) innan jag skall packa klart det sista. Benen kliar. Under natten har något djur bitit mig ett tjugotal gånger. De små röda betten ser ut precis som myggbett och kliar precis lika mycket.
07:43 står jag utan för Hostel Comsopolitan som varit mitt hem för de senaste tre nätterna. Rakt över gatan står en rödvit taxi parkerad. Luften känns fuktig och sval. Kontrasten mot gårdagskvällen är enorm. Då var här fullt med människor, varmt, fuktigt och det luktade från alla de oräkneliga matstånden. Nu är det tyst och tomt. Förutom taxin. När jag tittar närmare ser jag att även den är tom. Taxin är här men ingen chafför.
Jag går fram och tillbaka längs gatan för att se om han, för det är alltid en han, står någon annan stans. Det gör han inte. Den mörkblå digitalklockan på armen visar 07:50. Jag borde vara på väg redan. Borde jag kanske gå upp igen och väcka föreståndaren för vandrarhemmet? Det var han som bokat taxin kvällen innan. Innan jag hinner besluta mig kör en annan rödvit taxi förbi mig. Jag vaknar från mitt grubblande och halvspringer efter viftandes med armarna. Lättad ser jag att taxin stannar in. Chaffören vavar ner rutan och tittar frågande på mig.
- Subang airport, how much?
- Subang?
- Yes? 60 ok?
Den runt femtioårige malayseiern tittar förvånat mot mig. Det hår som fortfarande finns kvar är grått och han har även en liten grå mustach i det väderbitna, fåriga ansiktet. 60 ringit var det som vandrarhemkillen hade kommit överrens med taxin igår om. Det verkade vara ett specialpris för vandrarhemmet. Jag ville inte gärna betala mer än så.
- 60?, frågar jag igen.
- OK.
Lättad slänger jag in mina ryggsäcker i baksätet. Jag upprepar Subang Airport en sista gång och visar biljetten för chaffören.
- OK!

Vi kör äntligen iväg genom Kuala Lumpur nu ganska tomma gator. Igår skulle du inte kula köra mer än ett tiotal meter här innan trafiken hade stått still igen. Nu kör vi i bra hastighet och jag ser hur Chow Kits slitna höghus åker förbi utanför. Längre bort ser jag Petronas Towers. Jag tycker om ruffigheten i Chow Kit lika mycket som jag tycker om lyxen och flärden på shoppinggatan Bukit Bitang.
Chaffören säger något ohörbart på sin väldigt knackliga engelska.
- Huh? Säger jag frågandes tillbaka.
- Passport? Where?
- I’m from Sweden.
- Ahhhh…

Mer än så säger han inte. Och vi säger inte så mycker mer. Jag berättar vart jag skall men försäkrar honom om att jag tycker om KL också. Han verkar inte bry sig om det senare, men tycke Thailand är fint. Ok, ingen lokalpatriot tänker jag.
Jag tittar fram på taxametern som snurrar trots att vi bestämmt pris innan. Vi har kört 11 av dom 25 kilometrarna till flygplatsen. Hittills skulle det kostat RM11. Plötsligt inser jag varför chaffören såg så förvånad ut när jag ville betala 60 i fastpris istället för att köra på taxametern.
Mycket riktigt. När vi stannar på flygplatsen står mätaren bara på 28RM. Jag ler stort och ger mannen de 60 vi kom överrens om . Han ger mig ett nästan tandlöst leende tillbaka.
När man åker taxi i KL är det nästan alltid bäst att köra på mätaren. Enligt lag måste chafförerna erbjuda detta. Men många lata chafförer, speciellt i turistäta områden, vägrar och skyller på att mätaren är sönder eller något annat dumt. Enda gången som det kan vara värt det är nog om det är väldigt mycket trafik eftersom det då kan ta lång tid att ta sig fram. Men även då känns det lite som ett lotteri. Söndag morgon 07:50 är inte en tid som kan klassas som ”mycket trafik”.
Lärdomen kostade mig 30RM, men gav en taxichafför lite extra pengar till tandvård. Det var en bra söndagmorgon.

Posted on september 13, 2009 - by Martin

Apor, värme och kokosvatten

Det är lördag 12 september. Hittills på den här resan brukar sova till halv tio i alla fall. Och ofta ligger jag en stund till då. Jag skyller på att jag inte helt ställt om till malaysisk tid än.

Idag ringde klockan redan 07:00. Trött. Jag hade snackat med en holländsk kille kvällen innan och han skulle till Batu Caves tidigt på morgonen. På eftermiddagen skulle han flyga vidare till Hong-Kong. Kalas tänkte jag och bjöd in mig själv på trippen. Skönt med lite sällskap och dessutom hade Berry, som killen hette, koll på bussar och tider så jag kunde mest hänga med.

Frukosten bestod som vanligt av sex rostade mackor med jordnötssmör. Protein och snabba kolhydraten i en skön kombination. Strax efter åtta satt vi på en skumpig buss på väg mot Batu Caves. Vi ber den unge chaffören stanna vid grottorna när vi kommer dit. Det skumpar och luktar av avgaserna utanför. Fast som vanligt är det ganska kallt i själva bussen. Under hela färden väntar jag på att vi skall komma ut på huvudvägen, eftersom det vi kör på mest känns som en skumpig sidogata precis innan man kommer fram till den körbara vägen. Vi kommer aldrig ut på någon större väg utan chaffören ropar ”Batu Caves” och stannar bussen mitt i en kurva. Hållplatser är ganska flexibla tydligen.

Redan på håll ser vi en stor guldstaty precis nedanför de 272 trappstegen upp till själva grottorna. På vägen upp mötte vi många apor som mest satt lojt och tittade på sina större släktingar. Grottorna innehåller ett antal tempel och härinnne var luften liten fuktigare och ganska svar. Klockan var strax innan nio och både jag och Berry tyckte det var skönt att det verkade bli en lite svalare dag idag. Dagen innan hade det varit sådär hutlöst varm så man inte orkar göra något alls mer än dricka vatten.

Vl blev först lite besvikna på hur litet själva huvudtemplet var. Det var bara liten utgröpning i väggen i vilken en staty var placerad. Men så började en liten mässa. Runt statyn samlades människor med målade pannor och bara fötter. Många sjöng mantran och bad till statyn. Snart fylldes grottan av en doft av rökelse och en känsla av mjuk vördnad.

När vi började bege oss nedåt igen insåg vi att vår prognos om en svalare dag nog var tämligen bristfällig. Vid 09:59 visade termometern på min klocka 35 grader. Det skulle bli ännu en dag varm dag i Kuala Lumpur.

Väl nere igen ville Berry testa dricka från en kokosnöt. Jag hade druckit det första kvällen i KL, men för honom var det nytt. Killen i kokosnötsståndet högg snabbt upp ett hål i en nöt och gav oss två sugrör. Kokosvattnet, för det är inte samma sak som kokosmjölj, har en lite salt smak och smakar grönska. Lite som en rot kanske, fast på ett gott sätt. Berry ser först lite konfunderad ut och utbrister sedan ”This doesn’t taste at all like Bounty!”. Nej, kokos som vi är vana vid smakar det inte.

Klockan hade redan blivit halv elva och vi hoppade på bussen tillbaka. Skumpandes och ganska nöjda konstaterade att KL är en ganska skön stad. Rätt mycket kaos, ganska skitigt men väldigt charmigt. Och varmt.

Posted on september 11, 2009 - by Martin

I skuggan av Petronas Towers

- Can I take a picture of you?

Jag rycker till och tittar upp från boken. En något mörkhyad man i ett par färgglada byxorna kommer fram till mig.  Han ser lite arabisk ut, och lite indisk. Strax bakom honom kommer vad jag gissar är hans tonårige son i en turkos skjorta och tätt följd av sin lillasyster.

- Why? frågar jag tillbaka. Varför skulle han vilja ta en bild av mig?

Jag sitter i parken precis nedanför Petronas Towers, eller tvillingtornen som dom oftare kallas här. Skuggan från ett träd på skyddar mig från den varma solen. Det blåser svalkande idag. Skönt. Här uppe på en liten kulle med utsikt mot tornen sitter jag och läser en bok, äter kex och dricker energiläsken ”100plus”. Eller gjorde fram tills mannen med de färgglada byxorna kommer fram.

- I like you, where are you from? svarar han mig. Han gillar mig. Det räcker tydligen för att han skall vilja ha en bild på mig. Jag är kanske lite exotisk. Jag är i alla fall fotomaterial.

Han kommer från Bangladesh. Han är på semester i KL med familjen, som jag nu ser står lite längre ner för kullen. Imorgon åker de vidare till Singapore imorgon. Både han och hans bror importera varor till Bangladesh. Han själv importerar kol och brodern bärbara datorer.

- He´s nice! My friend now, ropar han ner mot sina vänner och pekar skrattande på mig. Dom andra sju-åtta personerna kommer snabbt upp och ansluter sig till oss. Hans fru har en fantastisk guldfärgad lång klänning och en röd prick i panna. Hon ler glatt åt mig. Vi skrattar lite och han vill nu ta en bild på mig och brodern, som snabbt sätter sig bredvid mig. Brodern lägger kamratligt armarna kring mina axlar och ber mig göra samma sak på honom. Vi skrattar igen. Sedan är det barnens tur att bli fotade med den ljushyade européen med det röda håret.

- You speak good very good english, säger jag vänligt till sonen. Han ler besvärat men vågar inte säga vare sig tack eller något annat. Jag funderar på om jag kanske inte får ge honom en komplimang bara så där utan kanske skulle tilltalat hans far istället. Sonen verkar i alla fall lite obekväm.

Brodern med de bärbara datorerna frågar om jag varit i Bangladesh. – Inte? Synd, för i Bangladesh har vi en väldigt lång sandstrand, berättar han och ger mig sitt visitkort. När jag väljer att åka till Bangladesh måste jag höra av mig!

Jag lovar att höra av mig när jag åker till Bangladesh. Visitkortet lägger jag ner i min nu ganska smutsiga ryggsäck. Sedan reser han sig och tar i hand, fast ganska mjukt och osäkert. Som om han inte riktigt vet om han gör det rätt. Sedan kommer även de andra männen fram och tar mig i hand och önskar mig en bra resa. Kvinnorna har hela tiden stått i bakgrunden. Förutom den unga flickan, fast hon vågar inte hälsa. Istället får jag ett glatt skratt som hejdå. Sen går mannen med de färgglada byxorna vidare och hans familj följer honom strax efter.

Mannen fortsätter sin jakt på exotiska upplevelser. Efter någonting nytt att upptäcka. Och någonting nytt att ta kort på.

Posted on september 10, 2009 - by Martin

Nytt boende och några bilder från KL

Jag har nu lämnat mitt hotell och fortsatt mot hostel Cosmopolitan istället. Det är helt okej, även om det ligger lite avsides jämfört med hotellet. Det gemensamma rummet är inte så stort, men det är betydligt billigare än hotellet. Dessutom behövde jag träffa lite andra resande. Jag bor i ett litet fönsterlöst rum med två hårda sängar, en fläkt i taket och en AC som faktiskt verkar fungera. Om jag trivs här inatt tror jag att jag bokar rummet de två resterande nätterna också.

Gårdagen var ganska lugn. Jag steg min vana trogen upp sent och åt lunch som frukost runt halv ett. Jag köpte ett par nya flip-flop skor också eftersom jag fått skavsår av mina vita skor. Dessvärre får jag svarta fula märken av mina nya, men den kan jag nog leva med. Bättre än skavsår i alla fall.

Kvällen åt jag ännu en gång på Food Republic som ligger i bottenvåningen på det superflashiga köpcentret Pavilion. Food courten är riktigt stor och mer än en gång gick jag fel är jag skulle köpa jouice till maten. Och det tog ett par minuter att inse det. Igår åt jag stekta nudlar a la hong-kong med grönsaker. Riktigt gott som vanligt. Till efterätt blev det en jordgubbsfylld munk, inte helt olik den jag åt dagen innan. Självklart var även denna fantastiskt skrikrosa.

Jag lovade också några bilder:

Nu skall jag gå ut och försöka hitta något att äta. Det finns visst en nattmarknad här i närheten. Får se om jag kan hitta den…

Posted on september 8, 2009 - by Martin

Rosa och andra munkar i Kuala Lumpur

Jag har inte kameran med mig just nu så får lägga upp lite bilder imorgon istället.

Idag har det blivit mycket shopping och planerande. Efter en sen kväll, somnade runt 0130, vaknad jag strax innan tio imorse. Jag tog god tid på mig och vid 12 åt jag lunch/frukost. Därefter blev det shopping.

Först skulle jag hitta ett extrabatteri till min kamera. Jag gick till en av de många galleriorna. Våning 2 och 3 var specialicerade på kameror. Efter att ha sprungit runt och frågat priser hittade jag ett batteri för ca 400kr vilket är 180kr billigare än i Sverige. Sedan köpte jag ett par små högtalare till min iPod också. Det är ganska skönt att ha lite musik i bakgrunden även på hotellet.

Efter det en klippning. Det fanns tre nivåer av klippning: Junior Student, Senior Student och Professional haircut. Jag valde att bli klippt av en professional frisör. Pris: 70kr. Då ingick förutom klippning även shamponering och lite nackmassage. O så klart 22 frågor om vem jag var och varifrån jag kom. Resultatet blev rätt okej antar jag för priset. Efter en kortare fika, rosa(!) munk med jordgubbe i mitten samt en kopp varmt äppelte begav jag mig till ett internetkafe. Tanken var att jag först skulle boka ett boeende på Koh Pangan. Innan dess tänkte jag kolla in min biljett o se vad jag hade för villkor för ombokning för det. Fem minuter senare satt jag lite överraskad av att jag lyckats boka om min biljett halvt av misstag. Det var inte så jag hade tänkt, men okej. KL är trevligt. Så nu åker jag till Thailand på Söndag istället. Det ger mig mycket tid för att se Batu Caves och även åka upp i tvillingbyggnaderna o tvtornet. Kalas!

Det innebär i och för sig att jag kommer spräcka min budget rätt mycket de här dagarna. KL är dyrt med backpackingmått mätt, speciellt eftersom jag just nu känner att jag vill bo på Hotell. Nåja, det kommer bli billigt i Laos så.

Eftermiddagen och kvällen fastnade jag på ett busshistisk center. Eller rättare först efter att jag åkt åt helt fel håll på monorailen. Som tur väl upptäckte jag det. När tåget stannade på ändstationen, åt fel håll då. Nåja, det var bara att hoppa på tåget på andra perongen och åka tillbaka hela vägen igen och lika långt åt andra hållet.

Väl framme på rätt station var det en dryg kilometers promenad. På centret träffade jag förutom de boeende oranga munkarna även på den gamle meditationsläraren och satte sig ner och snackade med mig en timme eller så. O vipps var klockan halv tio och jag hade inte ätit sedan den rosa munkarna vid tretiden. Jag började strosa tillbaka till Monorail-stationen.

Man går rätt mycket här i KL märker jag. Eller så går vi lite i Sverige. Även vid halvtio i en av KLs bostadsförorter gick det många människor på trotoarerna. Snart blev det dock lite väl tråkigt så fick tag i en taxi. En galen färd senare(taxichaffören hävdade dock att han körde lugnt och stilla jämfört med sina kollegor) var jag framme. Mina trötta ben tackade extra mycket för att de slapp gå. Taxichaffisen rekommenderade ett indiskt ställe som låg ca 200meter från Bukit Bintang så han körde dit mig. Dyrt och fint var det. Dyrt med Malaysiska mått mätt i alla fall. Och mätt blev jag.

Så nu sitter jag igen på ett internetkafe och är trött. Och lovar mig själv att jag skall sova länge imorgon. Får se hur bra det går. Planen är i alla fall att ordna med boende på tors-söndag. Mitt nuvarande hotell är faktiskt för dyrt för mig just nu. En natt till var okej, men inte fyra. Får se om jag hittar något mysigt hostel eller kanske något annat trevligt. Men först lång sömn…

God natt.

Posted on september 7, 2009 - by Martin

Karaoke till frukost, nudlar utan kyckling till kvällsmat

Frukost vid lunch

Elva timmar sömn var vad jag behövde tydligen. Jag vaknade strax innan tio när min iPod så snällt väckte mig. En och en halv timme senare hade jag begett mig ner till ChinaTown för att hitta något att äta till frukost. Eller det blev lunch snarare. Priset på taxi verkar variera kraftigt beroende på taxi. Från KL Sentral till hotellet kostade RM13(ca 26kr), men i motsatt riktning kostade den RM30(ca 60kr) istället för ungefär samma sträcka. Visst det var en finare taxi idag och den stod fint o väntade utanför mitt hotell men ändå. Jag vet inte om det är värt RM17 för att sitta i en något finare minibus. I och för sig hade taxin idag även iskall AC, men det börjar jag nästan se AC som ett minus(grader).

Väl nere kring ChinaTown hittade jag en liten kinesisk restaurang med gröna plaststolar, julgransbelysning och kryddig doft. Men här satt ganska mycket folk, vilket enligt Milli och hennes mamma är ett gott tecken. Nåväl, det fick det bli.

Jag satte mig ner i den varma och fuktiga salen och beställde en stekta grönsaker och färsk limejuice. I taket hängde en tv som skränade ut karaoke. För den som ville sjunga till lunch helt enkelt. Artisten för dagen såg mest ut som en malaysisk variant av Jay-Z, fast lite mulligare och mycket sämre. Han verkar dock vara uppskattade av publiken(videon bestod av livematerial) som gav honom stora buketter lite då och då under koserten. De uppskattade honom till den milda grad att de inte reagerade på att sången fortsatte även när han tog micken från munnen för att krama om nästa söta flicka på tur som kom fram med lite orkidéer. Mycket storsint av dom. Värt att notera var även att pianisten, en kille i rutig skjorta, hade en ring på vänster finger med en sten som skulle fått även Mariah Carey att bli lite avundsjuk. I stort var bandet en hyffsat mesig historia och när de började köra Police gamla ”Every breath you take” i den sedvanliga RnB versionen kom en kvinna i 50årsåldern in och sjöng lite fint. Härligt att det varken är åldersdiskriminering eller fixering på smala unga tjejer a la MTV. Kanske var det därför som den något överexhalterade trummisen faktiskt kändes ganska passande i röd pikétröja.

Snart kom maten in. Jag slöt ögonen för att känna maten. Det doftade märkligt och mycket och vitlök och diesel från gatan. När jag fått en skål ris till var det dags att hugga in. Grönsakerna bestod mest av något som liknade savoykål, några långa gröna saker som jag inte kan beksriva mer än som gröna och långa och så någon ljus lång svamp som påminnde om kantareller fast vita. Och brytbönor.

- Sedär, något som kaske smakar som hemma täntke jag och använde mina förbättrade äta-med-pinnar-kunskaper och tog upp två samtidigt mellan pinnarna. – Smakar inte direkt som bönor, hinner jag precis tänka innan jag inser att det inte alls är bönor utan färsk grön chili. Plötsligt var jag inte lika nöjd med mitt beslut att äta två på en gång. Ett halvt glas limejouice senare har jag slutat svettats. Maten, när jag lärt mig undvika chilin, var riktigt god. Fantastiskt mycket vitlök. Och koriander. Men gott som tusan.

Efter maten strosade jag runt en stund i Chinatown och insåg att jag kommer få åka tillbaka dit senare när jag är på mer shoppinghumör. Taxischaffisen som körde mig från hotellet in gav mig tipset att pruta, hårt! ”If they say 100, start att 25!” Kanske skall gå en tur där imorgon, mest för att träna på att pruta.

Blommor, fjärilar och apor

Jag tog en taxi från Chinatown in till Lake Garden. För första gången på taxametern: RM3 för 30min körning. Mer taxameter tänkte jag(vilket skulle visa sig inte vara helt rätt). Första stop blev orkideträdgården. Nu var det varmt, fuktigt och molnigt. Hela tiden var jag tvungen att dricka för att inte huvudvärken skulle börja komma.

Först var det orkidéer och läsa tidningen från hotellet som gällde. Jag fick lära mig att malaysiska myndigheter var upprörda över att indonesien krävde att alla indonesiska städare skulle tjäna minst RM600(1200kr) i månaden. Det skapar lite perspektiv.

Snart var pausen över och jag gick vidare till fjärilsparken. På vägen träffade jag för första gången på apor. De satt och tittade på mig uppifrån en mur. Jag är inte längre i Sverige var tanken som slog mig. Jag går i en stad där luften känns som i ett växthus, där apor klättrar fritt och där jag är den som inte passar in. Resan blev verkligen av….

Mellanmål – mellanmiss

Efter en snabb runda på National Museum tog jag en taxi hem. Jag stannade första bästa och bad honom köra på taxameter. Det var dumt. Resan tillbaka var under rusningstrafik, eller snarare snigeltrafik. Jag hade kunnat gå snabbare. Och jag skämtar inte. Resan på 3.5km tog 45 minuter och kostade RM16. Men för det priset slapp jag i alla fall AC i taxin…

Väl tillbaka på hotellet åt jag några av de under gårdagen inhandlade solosfröna. Smaken påminnde om halm, fast med lite kak-kryddor och salt på. Väldigt konstigt. Till det hade jag vad jag när jag köpte det trodde var persikodricka. Det visade sig vara öl+persikosaft, en Shandy helt enkelt. *suck* Spännande men fel.

Kyckling är inte en grönsak

Är det något de kan i KL är det shoppingcenter. Jag bor i bussinessdistriktet kallat Golden Triangle och här slåss Gucci, Versace och Prada om skyltfönstre. Dessutom finns här fantastiskta shoppingkomplex. Jag kom just från ett 7 våningskomplex. På nedersta våningen har de en gigantiskt foodcourt som vid en liten överslagsräkning borde rymma sisådär 7-900 personer samtidigt. Och det var nästan fullt.

Efter att kännt mig lite vilsen valdet jag något som kallades Clay Pot. Som namnet antyder lagar man maten i lerkärl.

Jag sade snällt ”- Curry Vegetable please”.
Damen i kassan svarade ”- (ohörbart) noodle with vegetable?”
Jag: ”- ehhh, no meat please”
Damen(glatt): ”- Chicken?”
Jag. ”Nooo.. no chicken..no meat.. no fish”
Damen: ”ahhhh…”

Därefter tog hon fram en skål och började plocka av de färdiga tillbehören.

”This?” frågade hon och pekade på kål.
”Yes please, all vegetables”, svarade jag
”This?” frågade hon och pekade på Tofu.
”Yes please, all vegetables”, svarade jag
”This?” frågade hon och pekade på någon svamp.

Så gick vi vidare bland de 12 olika vegetariska skålarna. Mycket spännande. Sedan gav hon skålen till någon bakom sig som började hälla något i den.

”6.50 please. Sir?.” sade hon med glad stämma

Då insåg jag att hon hade slagit in priset för Chicken Noodle. Det var den enda rätten som kostade RM6.50. Ohhhh great. Jag kommer få en Chicken Noodle trots vår (kändes det som) timslånga konversation om hur definitionen för Vegetable ser ut. Plötsligt kändes min övertygelse av att inte äta kött inte speciellt smidig. *suck*

Med något sänkt huvud satte jag mig ner vid närmaste bord för att börja pilla bort kycklingen och äta resten. Första omgången, ingen kyckling. – Sedär, lite tur. Andra omgången – ingen kyckling. När jag tog upp tredje omgången mat på pinnarna insåg jag att hon faktiskt hade gjort rätt! Jag hade fått en Clay Pot Chicken Noodle with Vegetables and no Chicken. Lycka! Dessutom var maten fantastiskt. Och för priset 13kr fanns absolut inget att klaga på.

Så nu sitter jag här igen på kaféet, mätt och glad. Dessutom med nya roliga burkar med dricka i ryggsäcken. Denna gången var det något med citron och någon läskig frukt. Spännande! Precis som min resa är tänkt…

Posted on september 6, 2009 - by Martin

Rostad Martin och grillad kyckling i Kuala Lumpur

Jag har läst om det. Men trodde inte att jag skulle bli så chockad. När jag klev av planet i Kuala Lumpur möttes jag av en overkligt varm vind. Ungefär som när man går färbi ett varmluftutsläpp från någon byggnad. Fast hela tiden. Jag och Thomas, en engelsk IT-kille som satt bredvid mig på planet, skrattade åt värmen. För vi trodd ebåda först att det skulle bli svalar när vi lämnade trappan ut från planet. -För det måste ju vara motorerna eller något som gjorde det så vart. För inte kan det väll varas sånn värme? Men det kunde det.

Kanske blev reaktionen ännu starkare just för att piloten på planet tydligen trodde att vi passagerare var frusen isglass som verkligen inte fick tina upp. Det var fantastiskt kallt i natt på planet. Men resan gick bra. Jag är tacksam för att jag bokade XL-stolar som har fotstöd och som går att fälla nästan helt.

Nu sitter jag på ett internetkafe i Kuala Lumpur. Eller snarare en liten skrubb några våningar upp från ett av de stora köpstråken. Hotellet är kalasfint och det känns väldigt bra just nu. Jag var precis på ett ställe och käkade.

Stället hete VegeGood. Låter vegetariskt och bra. Kalas täntke jag. Satte mig ner öppnade menyn och de två första rubrikerna var ”Fish” och ”Chicken”. Jag tänkte att de kanske har en något mer liberal syn på vad som är växter här, och valde stekta nudlar istället som jag bad om skulle vara vegetariska.

När de kom in smakade det sagolikt gott till den färska kokosnötsjouisen(som serverades och öppnades vid bordet). Tills jag såg de första vita strimlade bitarna av något som var misstänkt likt kyckling. O jo, nog smakade det lite kyckling också. Jahapp, jag började  plocka bort de stora bitarna. Tills jag hittade en mörkare bit som definitivt måste vara anka. Jag är av den sorten att jag sällan klagar på maten. Men just i det här fallet orkade jag inte sitta och plocka bort köttet. Så jag frågade den vänliga kvinnan om jag kunde få en vegetarisk rätt istället, eftersom jag är vegeterian. Hon ler stort och säger ”all our food is vegeterian. All is good for veggie”. Restaurangen har tydligen specialiserat sig på att göra mat som ser ut och smakar lite som mat gjord på kött. Plötsligt ser jag att de uppförstorade bilderna på en grillad kyckkling inte riktigt ser helt rätt ut, och att det där jag tyckte såg ut som fisk nog ändå är missbildad tofu. Jag åt glatt upp resten av maten. Det var riktigt gott. Och gick på 14RM, det vill säga runt 30kr. Mycket bra!

Nu skall jag kolla mail och sedan gå tillbaka till hotellet. Jag är rätt trött och tror jag kommer sova djupt och länge inatt…