Posts Tagged ‘Kuala Lumpur’

Posted on oktober 12, 2009 - by Martin

Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag.  En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

[geo_mashup_map]

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Posted on september 14, 2009 - by Martin

En taxifärd som gav pengar till tandvård

Telefonen ringde vid 06:30. Flyget från Kuala Lumpur till Ko Samui i Thailand går klockan 10:00. En förbeställd taxi skall stå utanför mitt vandrarhem vid 07:40.Efter en snabb, varm dusch äter jag ett par jordnötsmackor i det lilla matrummet. Det sitter redan ett par andra gäster där. Jag hinner ge lite restips till en fransk kille (skippa Chinatown, gå till fjärilsparken) innan jag skall packa klart det sista. Benen kliar. Under natten har något djur bitit mig ett tjugotal gånger. De små röda betten ser ut precis som myggbett och kliar precis lika mycket.
07:43 står jag utan för Hostel Comsopolitan som varit mitt hem för de senaste tre nätterna. Rakt över gatan står en rödvit taxi parkerad. Luften känns fuktig och sval. Kontrasten mot gårdagskvällen är enorm. Då var här fullt med människor, varmt, fuktigt och det luktade från alla de oräkneliga matstånden. Nu är det tyst och tomt. Förutom taxin. När jag tittar närmare ser jag att även den är tom. Taxin är här men ingen chafför.
Jag går fram och tillbaka längs gatan för att se om han, för det är alltid en han, står någon annan stans. Det gör han inte. Den mörkblå digitalklockan på armen visar 07:50. Jag borde vara på väg redan. Borde jag kanske gå upp igen och väcka föreståndaren för vandrarhemmet? Det var han som bokat taxin kvällen innan. Innan jag hinner besluta mig kör en annan rödvit taxi förbi mig. Jag vaknar från mitt grubblande och halvspringer efter viftandes med armarna. Lättad ser jag att taxin stannar in. Chaffören vavar ner rutan och tittar frågande på mig.
– Subang airport, how much?
– Subang?
– Yes? 60 ok?
Den runt femtioårige malayseiern tittar förvånat mot mig. Det hår som fortfarande finns kvar är grått och han har även en liten grå mustach i det väderbitna, fåriga ansiktet. 60 ringit var det som vandrarhemkillen hade kommit överrens med taxin igår om. Det verkade vara ett specialpris för vandrarhemmet. Jag ville inte gärna betala mer än så.
– 60?, frågar jag igen.
– OK.
Lättad slänger jag in mina ryggsäcker i baksätet. Jag upprepar Subang Airport en sista gång och visar biljetten för chaffören.
– OK!

Vi kör äntligen iväg genom Kuala Lumpur nu ganska tomma gator. Igår skulle du inte kula köra mer än ett tiotal meter här innan trafiken hade stått still igen. Nu kör vi i bra hastighet och jag ser hur Chow Kits slitna höghus åker förbi utanför. Längre bort ser jag Petronas Towers. Jag tycker om ruffigheten i Chow Kit lika mycket som jag tycker om lyxen och flärden på shoppinggatan Bukit Bitang.
Chaffören säger något ohörbart på sin väldigt knackliga engelska.
– Huh? Säger jag frågandes tillbaka.
– Passport? Where?
– I’m from Sweden.
– Ahhhh…

Mer än så säger han inte. Och vi säger inte så mycker mer. Jag berättar vart jag skall men försäkrar honom om att jag tycker om KL också. Han verkar inte bry sig om det senare, men tycke Thailand är fint. Ok, ingen lokalpatriot tänker jag.
Jag tittar fram på taxametern som snurrar trots att vi bestämmt pris innan. Vi har kört 11 av dom 25 kilometrarna till flygplatsen. Hittills skulle det kostat RM11. Plötsligt inser jag varför chaffören såg så förvånad ut när jag ville betala 60 i fastpris istället för att köra på taxametern.
Mycket riktigt. När vi stannar på flygplatsen står mätaren bara på 28RM. Jag ler stort och ger mannen de 60 vi kom överrens om . Han ger mig ett nästan tandlöst leende tillbaka.
När man åker taxi i KL är det nästan alltid bäst att köra på mätaren. Enligt lag måste chafförerna erbjuda detta. Men många lata chafförer, speciellt i turistäta områden, vägrar och skyller på att mätaren är sönder eller något annat dumt. Enda gången som det kan vara värt det är nog om det är väldigt mycket trafik eftersom det då kan ta lång tid att ta sig fram. Men även då känns det lite som ett lotteri. Söndag morgon 07:50 är inte en tid som kan klassas som ”mycket trafik”.
Lärdomen kostade mig 30RM, men gav en taxichafför lite extra pengar till tandvård. Det var en bra söndagmorgon.

Posted on september 13, 2009 - by Martin

Apor, värme och kokosvatten

Det är lördag 12 september. Hittills på den här resan brukar sova till halv tio i alla fall. Och ofta ligger jag en stund till då. Jag skyller på att jag inte helt ställt om till malaysisk tid än.

Idag ringde klockan redan 07:00. Trött. Jag hade snackat med en holländsk kille kvällen innan och han skulle till Batu Caves tidigt på morgonen. På eftermiddagen skulle han flyga vidare till Hong-Kong. Kalas tänkte jag och bjöd in mig själv på trippen. Skönt med lite sällskap och dessutom hade Berry, som killen hette, koll på bussar och tider så jag kunde mest hänga med.

Frukosten bestod som vanligt av sex rostade mackor med jordnötssmör. Protein och snabba kolhydraten i en skön kombination. Strax efter åtta satt vi på en skumpig buss på väg mot Batu Caves. Vi ber den unge chaffören stanna vid grottorna när vi kommer dit. Det skumpar och luktar av avgaserna utanför. Fast som vanligt är det ganska kallt i själva bussen. Under hela färden väntar jag på att vi skall komma ut på huvudvägen, eftersom det vi kör på mest känns som en skumpig sidogata precis innan man kommer fram till den körbara vägen. Vi kommer aldrig ut på någon större väg utan chaffören ropar ”Batu Caves” och stannar bussen mitt i en kurva. Hållplatser är ganska flexibla tydligen.

Redan på håll ser vi en stor guldstaty precis nedanför de 272 trappstegen upp till själva grottorna. På vägen upp mötte vi många apor som mest satt lojt och tittade på sina större släktingar. Grottorna innehåller ett antal tempel och härinnne var luften liten fuktigare och ganska svar. Klockan var strax innan nio och både jag och Berry tyckte det var skönt att det verkade bli en lite svalare dag idag. Dagen innan hade det varit sådär hutlöst varm så man inte orkar göra något alls mer än dricka vatten.

Vl blev först lite besvikna på hur litet själva huvudtemplet var. Det var bara liten utgröpning i väggen i vilken en staty var placerad. Men så började en liten mässa. Runt statyn samlades människor med målade pannor och bara fötter. Många sjöng mantran och bad till statyn. Snart fylldes grottan av en doft av rökelse och en känsla av mjuk vördnad.

När vi började bege oss nedåt igen insåg vi att vår prognos om en svalare dag nog var tämligen bristfällig. Vid 09:59 visade termometern på min klocka 35 grader. Det skulle bli ännu en dag varm dag i Kuala Lumpur.

Väl nere igen ville Berry testa dricka från en kokosnöt. Jag hade druckit det första kvällen i KL, men för honom var det nytt. Killen i kokosnötsståndet högg snabbt upp ett hål i en nöt och gav oss två sugrör. Kokosvattnet, för det är inte samma sak som kokosmjölj, har en lite salt smak och smakar grönska. Lite som en rot kanske, fast på ett gott sätt. Berry ser först lite konfunderad ut och utbrister sedan ”This doesn’t taste at all like Bounty!”. Nej, kokos som vi är vana vid smakar det inte.

Klockan hade redan blivit halv elva och vi hoppade på bussen tillbaka. Skumpandes och ganska nöjda konstaterade att KL är en ganska skön stad. Rätt mycket kaos, ganska skitigt men väldigt charmigt. Och varmt.

Posted on september 11, 2009 - by Martin

I skuggan av Petronas Towers

– Can I take a picture of you?

Jag rycker till och tittar upp från boken. En något mörkhyad man i ett par färgglada byxorna kommer fram till mig.  Han ser lite arabisk ut, och lite indisk. Strax bakom honom kommer vad jag gissar är hans tonårige son i en turkos skjorta och tätt följd av sin lillasyster.

– Why? frågar jag tillbaka. Varför skulle han vilja ta en bild av mig?

Jag sitter i parken precis nedanför Petronas Towers, eller tvillingtornen som dom oftare kallas här. Skuggan från ett träd på skyddar mig från den varma solen. Det blåser svalkande idag. Skönt. Här uppe på en liten kulle med utsikt mot tornen sitter jag och läser en bok, äter kex och dricker energiläsken ”100plus”. Eller gjorde fram tills mannen med de färgglada byxorna kommer fram.

– I like you, where are you from? svarar han mig. Han gillar mig. Det räcker tydligen för att han skall vilja ha en bild på mig. Jag är kanske lite exotisk. Jag är i alla fall fotomaterial.

Han kommer från Bangladesh. Han är på semester i KL med familjen, som jag nu ser står lite längre ner för kullen. Imorgon åker de vidare till Singapore imorgon. Både han och hans bror importera varor till Bangladesh. Han själv importerar kol och brodern bärbara datorer.

– He´s nice! My friend now, ropar han ner mot sina vänner och pekar skrattande på mig. Dom andra sju-åtta personerna kommer snabbt upp och ansluter sig till oss. Hans fru har en fantastisk guldfärgad lång klänning och en röd prick i panna. Hon ler glatt åt mig. Vi skrattar lite och han vill nu ta en bild på mig och brodern, som snabbt sätter sig bredvid mig. Brodern lägger kamratligt armarna kring mina axlar och ber mig göra samma sak på honom. Vi skrattar igen. Sedan är det barnens tur att bli fotade med den ljushyade européen med det röda håret.

– You speak good very good english, säger jag vänligt till sonen. Han ler besvärat men vågar inte säga vare sig tack eller något annat. Jag funderar på om jag kanske inte får ge honom en komplimang bara så där utan kanske skulle tilltalat hans far istället. Sonen verkar i alla fall lite obekväm.

Brodern med de bärbara datorerna frågar om jag varit i Bangladesh. – Inte? Synd, för i Bangladesh har vi en väldigt lång sandstrand, berättar han och ger mig sitt visitkort. När jag väljer att åka till Bangladesh måste jag höra av mig!

Jag lovar att höra av mig när jag åker till Bangladesh. Visitkortet lägger jag ner i min nu ganska smutsiga ryggsäck. Sedan reser han sig och tar i hand, fast ganska mjukt och osäkert. Som om han inte riktigt vet om han gör det rätt. Sedan kommer även de andra männen fram och tar mig i hand och önskar mig en bra resa. Kvinnorna har hela tiden stått i bakgrunden. Förutom den unga flickan, fast hon vågar inte hälsa. Istället får jag ett glatt skratt som hejdå. Sen går mannen med de färgglada byxorna vidare och hans familj följer honom strax efter.

Mannen fortsätter sin jakt på exotiska upplevelser. Efter någonting nytt att upptäcka. Och någonting nytt att ta kort på.

Posted on september 10, 2009 - by Martin

Nytt boende och några bilder från KL

Jag har nu lämnat mitt hotell och fortsatt mot hostel Cosmopolitan istället. Det är helt okej, även om det ligger lite avsides jämfört med hotellet. Det gemensamma rummet är inte så stort, men det är betydligt billigare än hotellet. Dessutom behövde jag träffa lite andra resande. Jag bor i ett litet fönsterlöst rum med två hårda sängar, en fläkt i taket och en AC som faktiskt verkar fungera. Om jag trivs här inatt tror jag att jag bokar rummet de två resterande nätterna också.

Gårdagen var ganska lugn. Jag steg min vana trogen upp sent och åt lunch som frukost runt halv ett. Jag köpte ett par nya flip-flop skor också eftersom jag fått skavsår av mina vita skor. Dessvärre får jag svarta fula märken av mina nya, men den kan jag nog leva med. Bättre än skavsår i alla fall.

Kvällen åt jag ännu en gång på Food Republic som ligger i bottenvåningen på det superflashiga köpcentret Pavilion. Food courten är riktigt stor och mer än en gång gick jag fel är jag skulle köpa jouice till maten. Och det tog ett par minuter att inse det. Igår åt jag stekta nudlar a la hong-kong med grönsaker. Riktigt gott som vanligt. Till efterätt blev det en jordgubbsfylld munk, inte helt olik den jag åt dagen innan. Självklart var även denna fantastiskt skrikrosa.

Jag lovade också några bilder:

Nu skall jag gå ut och försöka hitta något att äta. Det finns visst en nattmarknad här i närheten. Får se om jag kan hitta den…