Posts Tagged ‘Koh Tao’

Posted on januari 30, 2010 - by Martin

När är det dags att åka hem?

När skall jag åka hem?

Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt?

Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt efter simturen för någon timme sedan. Verandan på min bungalow är lagom stor för de två trä stolarna och ett litet bord. Mellan palmerna längre ner ser jag azurblått vatten som skummas mot klipporna. Vågskvalpet hörs ända hit trots att min lilla trästuga ligger sisådär tvåhundra meter från stranden. Antar att det beror på att jag bor lite upp på berget. Bukten jag bor i på Koh Tao är löjligt vacker. Avskild. Fylld med palmer och grönska.

Det börjar brännas lite på min högra axel. Jag har inte använt solkräm på ett par månader. För kanske första gången i mitt liv har jag solbränna nog för att gå en dag i solen utan solkräm. Fast det bränner lite idag ändå. Jag flyttar på min stol så att axeln hamnar i skuggan istället. Katten tittar upp frågande. Lite sömnigt. Hon är mörk i pälsen och ofantligt mysig. När hon såg att jag satte mig för att läsa en bok kom hon direkt springande. Upp för stigen och över stenarna för att komma upp till mig. Sen hoppade hon upp i mitt knä. Utan att jag hade något att säga till om. Här är min plats jamade hon; klia mig lite tills jag somnar är du snäll.

Jag lever verkligen i drömmen som charterbolagen säljer. Den som dom själva inte riktigt kan leverera för att de satsar för stort. De säljer lugn och frid till dig. Och till sju hundra andra på samma hotell. Men där jag är nu finns faktiskt friden och lugnet. Vågbruset och saltdoften och paradiset och glassen och maten och människorna och Luften Att Andas. Och så en katt.

Samtidigt som jag lever i paradiset går mer och mer av min tid åt att tänka på Sverige. O på Henne. Vi pratar varje kväll. Jag längtar varje morgon och saknar när jag somnar.

Alla jag känner skulle när som helst byta bort kallt snöigt slaskigt mot det jag har här. Skulle byta slask mot sol. Tjäle mot värme.

Ändå vill jag hem. Till Henne. Samidigt vet jag att situationen är ovanligt värdefull. Jag menar när kan jag nästa gång stiga upp strax innan lunch, snorkla med några hajar och sedan äta en Cornetto med asiens mysigaste katt i knät?

Det tar mig ett par dagar. Av vånda. Tvivel. Tvekan. Sedan förstår jag det som är så solklart. Jag skall åka hem när jag vill åka hem. Inte fokusera på framtiden och om jag kan uppleva det här igen.

Jag skall känna vad jag känner. Vad jag vill nu. Vad jag vill idag. Och jag vill åka hem.

Imorgon bokar jag bussbiljetten till Bangkok för en sista stop innan kylan, slasket och slutet på resan. Jag bokar imorgon biljetten till Sverige. Till mitt nya hem. Hem till mitt nya liv. Med Henne.

Posted on oktober 12, 2009 - by Martin

Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag.  En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Posted on oktober 1, 2009 - by Martin

Ko Tao fick de två sista veckorna i september

Imorgon åker jag vidare till Bangkok. Jag lämnar Ko Tao åt monsunen och regnet och blåsten. Säger hejdå till hundarna och tar bussen mot kaos. När jag kom hit var det närmare fyrtio grader och allt såg ut som ett vykort. Nu är det oftast runt 30 grader och regnigt. Monsunperioden har verkligen börjat.

Jag tänkte först stanna här ett par dagar. Det blev två veckor. Jag tänkte först dyka en väldig massa. Det blev en gång. Jag tänkte först slappa och ta det lugnt. Tja, det gjorde jag i alla fall.

Ko Tao är fenomenalt att slappa på. Alla bekvämligheter finns. Turistinformation var tioende meter och internetkaféer och billig öl resten av metrarna. Människorna består mest av unga dykare, en del är rena festsökare men många är sånna som jag. Sånna som är mest ute after att ta det lugnt. För det finns inte så mycket mer att göra än dyka och dricka Chang här. Men det räckte gott för mig.

Maten är fantastisk och billig. Idag åt jag det dyraste hittills: stekta jätteräkor. Priset för måltiden hamnade på runt 70kr inklusive dricka. Då var det den dyraste rätten på matsedeln. Annars brukar det hamnar på runt 25kr för en stekta nudlar med tofu och dricka till. Stället jag åt flest gånger på är nog Coffee Boat som låg precis bredvid mitt boende. Fantastiskt billigt och stora portioner. Vita plaststolar och rosa tunna servetter. Deras Pad Thai är väldigt bra dagen-efter-mat, gärna till frukost vid halvtolv sådär.

De första tre nätterna provade jag på olika boenden. Det första för mycket bussiness, det andra för mycket spindlar och det tredje fullt av myror. Jag hamnade till slut på Prick Thai som ligger mitt på Sairee-stranden ungefär. Precis lagom dyrt för min budget. Min bungalow hade kall dusch och fläkt, men ganska rent och inga myror eller spindlar. Dessutom är förestånderskan väldigt snäll. Alltid trevligt. Annars har livet mest varit att slappa här. Läsa böcker. Se på film på kvällarna och då och då dricka en Chang Beer på Bans, the Cave eller något annat trevligt ställe.

En dag gick jag och Sirle upp till en utsiktspunkt en bit upp på en av höjderna. Fantastiskt fint och fantastisk varm dag. Men längre än så har jag inte sett av Koh Tao. Jag tror jag hade lite andra förväntingar på vad jag skulle hitta på här på ett av världens dykmeccan. Jag trodde jag skulle dyka en massa, kanske ta ett Advanced certifikat. Se lite rockor och kanske någon hajd. Samtidigt måste jag säga att två veckors vila var det jag behövde.

Nu känner jag mig mer redo att ta mig an det kaos som väntar på nästa destination. Då åker jag upp mot norr. En scooter hämtar mig 09:00 imorgon för vidare färd mot piren där en katamaran väntar. Efter det är det 10h bussfärd tills jag når min destination. Imorgon åker jag vidare till Bangkok…

Posted on september 27, 2009 - by Martin

Semestern har tagit slut, vykortet är oskrivet

- Trust me, it’s paradise. This is where the hungry come to feed. For mine is a generation that circles the globe and searches for something we haven’t tried before. So never refuse an invitation, never resist the unfamiliar, never fail to be polite and never outstay the welcome. Just keep your mind open and suck in the experience. And if it hurts, you know what? It’s probably worth it.

Richard – The Beach

Leonardo DiCaprios ansikte fladdar i vinden. Filmduken smackar när den kraftiga blåsten får tag i den. Jag sitter på en restaurang på Koh Tao tillsammans med ett trettiotal andra människor. Utslängda på kuddar och ihopsjunkna i stolar. Närmast mig sitter mina senaste resevänner. Christian och Marko. Två grymt sköna svenska killar som precis börjat sin långa resan. Stannade till på Koh Tao på väg mot Australien. Runar, en norsk kille Christian och Marko träffade på ett dyk. O sist Sirle(tror jag hon heter), en lettisk tjej som jag träffade första gången igårkväll. Vi sitter och kollar på The Beach. Det är andra gången jag ser filmen på den här resan. Kliche´. Förutsägbart. Men ganska kul.

Jag tar en klunk av min annanasshake. Suckar. Och inser att jag inte längre är på semester. Det här är min vardag nu.
Semester är nog för många just att se fram emot något. Planera. Ett andningshål. En stund då allt runt omkring känns lite mer spännande. Lite godare mat. Vinet är lite mer spännande. Och solen lite varmare. Vi målar upp en idyll och längtar till den alla veckor på året vi inte är Iväg. Vi försöker uppleva resan redan innan vi åker iväg. Känner dofterna. Drömmer om allt vi skall se. Vi längtar efter smakerna.

Vi vet vad vi skall berätta för dom där hemma redan innan vi åkt. Hur god maten var. Värmen, människorna! Vi vet vad vi skall skriva på vykortet innan vi ens lämnat Sverige.

Kanske är det just det jag inte vet nu. Jag vet inte vad jag kommer skriva på vykortet jag kanske skickar om några dagar. Jag har inga planer på vart jag skall eller vad jag skall uppleva. Försöker inte jaga en speciell upplevelse utan inväntar vad som händer istället. Vi får se vad jag vill göra. Vad jag känner för.

Silvia Boorstein berättade en gång om en äldre dam hon träffat på en av sina resor till Spanien. Damen berättade hur hon och hennes man aldrig planerar sina resor. De hyr en bil när de kommer fram till resmålet och sedan får de se vad som händer. Inga planer. Ingenting speciellt att uppleva. Silvia rekommenderar damen en väldigt mysig spansk fiskeby. ”Jag hoppas du åker till den nu.” säger Silvia. Damen ler tillbaka och svarar ”Det hoppas jag också”.

Jag trodde att jag skulle dyka mycket den här veckan. Till min stora förvåning har jag inte gjort det. Tydligen vill jag inte det. Varje dag tänker jag att jag skall skriva upp mig för något dyk. Men så inser jag att imorgon vill jag inte. Och så går det. Kanske är det just det som gör att det inte känns som semester längre?

Jag försöker inte hitta upplevelser. Försöker att undvika att se resan som en uppgift eller ens ett äventyr. Jag bara gör det jag vill. Och just nu vill jag tydligen sova mycket, dricka fruktshakes och läsa böcker. Det blir nog inte så intressanta vykort av det. Men så är jag inte heller på semester längre…

Posted on september 21, 2009 - by Martin

Koh Tao dök upp i fredags

Jag vaknar lite innan klockan ringer. Klockan är strax innan åtta. Igår kollade jag upp en trevlig strand på östra sidan av  Koh Phangan som verkade trevlig. Men någonting har ändrats. Jag vill till en ny ö istället. Efter frukosten bestående av musli, yoghurt o lite färsk frukt går jag till närmaste resebyrå och bokar in mig på färjan till Koh Tao. Katten jamar när jag säger hejdå. Som om hon säger att jag är redo att gå vidare nu. Att hon lärt mig allt hon kan om att vara katt. Eller så är hon bara glad över att få ha stolen för sig själv om kvällarna nu.

Koh Tao är en liten ö på 21km(öland är 1340km2) 45km nordväst om Koh Phangan. Här tas certifieras flest dykare i hela världen. Det är bara dykning som gäller. Och slappa på stranden. Sevärdheter finns knappt. Hit kommer man för att slappa på en öde strand eller för att dyka. Eller båda.

Strax efter två går jag ut från katamaranen och hoppar upp på piren. Det är varmt och solen skiner. När jag ser på människorna omkring mig ser jag skillanden från Koh Phangan. Här är det ryggsäckar och slitna tshirts som gäller. Mindre bakåtslickat hår, färre Billabongshorts och nästan inga Pradasolglasögon. Hit kommer dykande backpackers.

- Martin, Martin!

Längre fram på piren ropar en kille som jag snackade med på båten. Han lovade mig gratis taxi in till dykskolan och resorten Bans. ”Taxi” är i själva verket en ombyggd pick-up med små bänkar på flaket. Jag slänger upp min tunga ryggsäck och mig själv på flaket. Ett par vilda minuter senare skumpande på livsfarliga grusvägar är jag framme vid Sariree. Sairee är en enda lång sandstrand med bungalows, dykfirmor och små restauranger med sittkuddar direkt på stranden. Det är det som kan kallas stad på Koh Tao.

Bans Resort är världens största dyskola. Fantastisk väloljad fabrik som spottar ur sig dykare. Proffsigt. Smidigt. Buissiness. En lummig park som leder fram till receptionen. Efter jag tagit av mig skorna utanför gör jag in i den stora receptionen och slår mig ner framför en mörkhårig tjej. Det första hon säger är:

- När dök du senast?

Här handlar det inte om varifrån du är. Inte om vart du varit eller hur du mår. Här handlar allt om dykning. Och när du dök senast. Jag är på Koh Tao.