Posts Tagged ‘Inle Lake’

Posted on november 16, 2009 - by Martin

Ett liv på sjön – Inle Lake i Burma

Klockan är strax efter halvåtta på morgonen och floden färdas snabb förbi under mig. Bakom mig sitter min danke reskamrat Ken och bakom honom vår guide och båtsman. Luften är lite kall och fuktig. Jag funderar på om jag kanske skulle tagit med mig en extra tröja för att hålla den råa kylan utanför.

Men så öppnar floden upp och vi beger oss ut på sjön. Tankar om kyla och extra tröjor löses upp sig och det blir tyst. Inte ens smattret från motorn på vår långsmala båt kan överrösta sjöns stillhet. Allt stannar upp. En lätt dimma svävar strax över sjöns blanka spegel. Det går knappt skönja de gröna berg som omger sjön. Dimman hänger som en tunn silkesduk mellan mig och de rullande kullarna och branta höjderna. Allt jag ser är överlappande urtvättade blågrå konturer av berg.

Jag är på sjön Inle i centrala Burma. Sjön mäter ungefär 2mil lång och drygt 1mil bred. Men det är svårt att veta var sjön börjar och den omgivande träskmarken övergår till fastmark. Sjön är Inthafolkets hem. I hus på pålar bor dom i små byar utspridda på sjön. Förutom fisket har de även skapat flytande trädgårdar. Mattor av grönska ligger på sjön och ger grönsaker och blommor. Smala kanaler mellan raderna av tomatplantor gör det möjligt för byborna att plocka tomaterna direkt från sina smala kanoter.

Snart ser jag den första fiskaren. Han står längst fram i sin långsmala båt med åran kring höger ben. Han tittar nyfiken när vi flyter förbi. Jag ler mot honom och nickar lätt. Jag får ett stort leende tillbaka. Han trycker till åran med benet och flyter vidare.

En dryg timme ankommer vi till marknaden. Ett rullande femdagarsschema bestämmer var marknaden skall hållas. Här samlas de olika stammarna och byter varor. Bergsstammarna byter sitt ris mot Inhtafolkets fisk. Torr ved byts mot tomater. Idag samlas man nedanför Phaung Daw Oo Paya, ett tempel som ligger vid sjöns södra strand. Otaliga smala båtar ligger ankrade framför de många stånden.

Vi kliver iland och förundras över varorna de många varorna. Hittransporterade på oxkärror och kanoter. Jag ser vete och saltad fisk, klänningar och torkade nötter, knivar och squash. Med leenden och skratt byter de ägare.

Efter en stunds upptäckande av handeln och templet är vi tillbaka i båten. Vi åker genom en av byarna. Kanaler skapar gator och vägar där gröna vattenväxter istället för asfalt visar vart vi kan åka. Hus efter hus flyter förbi. De flesta är byggda i trä. En gång i tiden målade i vackra färgen men som nu har en gråbrun ton efter timmar av skoningslös sol och regn.

- This is my house. You want to see it?

Vår guide och båtförare pekar på ett hus längra fram på höger sida. Utanför ser vi en fastkedjad gås på en liten gräsplätt. Jag och Ken ler och tackar snabbt ja till inbjudan. Vi förtöjer båten bredvid en annan båt och hoppar iland på huset. En trappa leder upp till ett stort rum som används som vardagsrum. Guidens mamma kommer fram och hälsar. Hon har en lila kjol och vit blus och ler glatt när vi presenterar oss. Hon leder oss in i hennes hem.

En stor vävstol dominerar vardagsrummet. Här sitter grannens dotter sitter och väver något blått och vackert. Hon ler lite blygt när vi hälsar. Genom springorna i det ljusa trägolvet ser jag vattnet blänka nedanför. Ljus flödar in genom den öppna dörren bakom mig. Rummet känns luftigt och ljust. Inga mellanväggar finns i huset. Ett stort rum per våning. Öppen planlösning Extreme Edition.

En trätrappa leder upp till övervåningen där trämattor att sova på finns. På en av väggarna hänger en hylla med buddhastatyer som används som altare. Ett par blommor ligger där som dagens offer till Budhha.

Vi går ner i vardagsrummet igen och ut på baksidan av huset. Här finns en liten stia med två grisar. Till höger finns toaletten som består av ett hål direkt ner i sjön och ett litet drapperi att dra för att skapa lite avskärmning i alla fall. Intill finns köket. Framför stian hänger ett fiskenät som två män just står och vittjar. Ken tittar nyfiket och snart får han en lektion i hur man fiskar här på sjön. De stora fiskarna tar man upp direkt och äter. De små fiskarna placerar man i ett litet fiskehägn som finns under huset. Där låter man dom växa till sig tills dom är stora nog att äta. En primitiv fiskfarm.

När vi kommer tillbaka in i vardagsrummet har fler kommit in i rummet. Två kusiner och en moster har paddlat över för att se de två gästerna. Jag och Ken sätter oss ner och blir bjudna på lokalt the och solvarma gröngula apelsiner. Det är bara vår guide som talar engelska så han får agera som tolk åt alla frågor både vi och hans släktingar har. Nyfiket utforskar vi varandras liv. Skrattandes pratar vi om vädret och fisket, familjer och barn. Förvirrade bjuds våra nyfunna vänner på Skrufs Portionssnus. De tittar misstänksamt på det. Bara en av männen vågar prova. Skrattet vill inte ta slut när han en minut senare spottar ut snuset igen genom ett av de öppna fönstren bakom oss. De övriga sparar sina små påsarna med snus som souvenirer.

Tiden försvinner iväg och vi beger oss vidare. Vi vinkas av i dörren när vi fortsätter vår guppande färd ut på sjön.

Vi besöker tempel. Vi ser fler tomater. Vi möter båtar fulla med purjolök och skrattande burmeser. Vi besöker en cigarrfabrik där allt görs för hand och enbart naturens ingredienser. Vi tittar på när papper torkar i solen. Vi förundras över färgglada väverier.

Ett par timmar senare är vi tillbaka på fastlanden och byn Nyangschwe där vi bor. Tillbaka i en värld där du kan gå mellan husen, där du kan beställa bananpannkaka och där en taxi kan ta dig var du vill när du vill. Tillbaka i en annan verklighet.

Jag sitter länge på kvällen och tänker på det jag upplevt. Jag tänker på lättheten och enkelheten jag kände när jag mötte människorna på sjön. Och på skratten.

Många av oss har en ganska fast bild över hur vi bör leva våra liv. Vi tror oss veta vad som krävs för att vi skall må bra och vara lycklig. ”Om jag bara börjar motionera lite mer kommer jag må bättre”. ”Om jag bara köper en större lägenhet kan jag känna mig hemma”. ”Om jag bara får det här löser sig allt”.

Men så möter vi ibland andra människor som lever efter andra regler. De har andra tankar och perspektiv. Människor med andra förutsättningar och möjligheter. De bryter mot det vi känner är rätt sätt att leva men verkar ändå glada och lyckliga. Vi ser att någonting i vårt tankesätt är lite skevt.

Kanske är det genom dessa möten med andra människor vi kan öppna upp lite? Kanske det är det som resande handlar om? Kanske kan vi av andra människors sätt att leva våga fråga oss om våra egna levnadsregler stämmer ens för oss? Frågan är hur många av oss som är modiga nog att göra det.