Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Martin — Mon, 12 Oct 2009 16:12:12 +0000

Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila.
En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen. Thailand. Koh Samui. Buddha Beach. Böcker och Singha.

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag. En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Koh Tao dök upp i fredags

Martin — Mon, 21 Sep 2009 08:15:19 +0000

Jag vaknar lite innan klockan ringer. Klockan är strax innan åtta. Igår kollade jag upp en trevlig strand på östra sidan av Koh Phangan som verkade trevlig. Men någonting har ändrats. Jag vill till en ny ö istället. Efter frukosten bestående av musli, yoghurt o lite färsk frukt går jag till närmaste resebyrå och bokar in mig på färjan till Koh Tao. Katten jamar när jag säger hejdå. Som om hon säger att jag är redo att gå vidare nu. Att hon lärt mig allt hon kan om att vara katt. Eller så är hon bara glad över att få ha stolen för sig själv om kvällarna nu.

Koh Tao är en liten ö på 21km(öland är 1340km2) 45km nordväst om Koh Phangan. Här tas certifieras flest dykare i hela världen. Det är bara dykning som gäller. Och slappa på stranden. Sevärdheter finns knappt. Hit kommer man för att slappa på en öde strand eller för att dyka. Eller båda.

Strax efter två går jag ut från katamaranen och hoppar upp på piren. Det är varmt och solen skiner. När jag ser på människorna omkring mig ser jag skillanden från Koh Phangan. Här är det ryggsäckar och slitna tshirts som gäller. Mindre bakåtslickat hår, färre Billabongshorts och nästan inga Pradasolglasögon. Hit kommer dykande backpackers.

- Martin, Martin!

Längre fram på piren ropar en kille som jag snackade med på båten. Han lovade mig gratis taxi in till dykskolan och resorten Bans. ”Taxi” är i själva verket en ombyggd pick-up med små bänkar på flaket. Jag slänger upp min tunga ryggsäck och mig själv på flaket. Ett par vilda minuter senare skumpande på livsfarliga grusvägar är jag framme vid Sariree. Sairee är en enda lång sandstrand med bungalows, dykfirmor och små restauranger med sittkuddar direkt på stranden. Det är det som kan kallas stad på Koh Tao.

Bans Resort är världens största dyskola. Fantastisk väloljad fabrik som spottar ur sig dykare. Proffsigt. Smidigt. Buissiness. En lummig park som leder fram till receptionen. Efter jag tagit av mig skorna utanför gör jag in i den stora receptionen och slår mig ner framför en mörkhårig tjej. Det första hon säger är:

- När dök du senast?

Här handlar det inte om varifrån du är. Inte om vart du varit eller hur du mår. Här handlar allt om dykning. Och när du dök senast. Jag är på Koh Tao.

Den stora resan | En blog om backpacking i sydostasien » Dykning

Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu?

Koh Tao dök upp i fredags