Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom jag 1.4km. Jag kan bokstavligt talat gå snabbare än så. Jag betalar för taxin och går ut i den varma eftermiddagsluften. Det luktar frityr från matståndet vid trottoaren. Ett dovt muller hörs från alla de bilar som står näst intill stilla på den fyrfilig vägen. Som om de muttrar lite över att det går så långsamt. Klockan är strax efter fem. På nätterna tar det knappt en kvart att åka de nio kilometrarna mellan Kaosan Road och hotellet Citadines Saukumvit Soi 23. Jag börjar gå i samma riktning som vi körde. Försöker hålla utkik efter lila eller rosa västar; färgerna som makerar motocykeltaxi.

Det tar en dryg kvart innan jag hittar en som är ledig. Killen är i tjugoårsåldern och har en orange väst på sig. Han kan dessvärre inte så bra engelska så en person som går förbi får hjälpa till med översättningen. Vi kommer överens om 100baht, drygt 20kr, för resan. Ungefär samma pris som för en Tuk-tuk. Förhoppningsvis mycket snabbare än en taxi. Jag hoppar på, knäpper fast ryggsäcken ordentligt och ser till att alla mina fickor är stängda. Sedan bär det iväg.

Van scooteråkare läser bok

Först tycker jag inte det är så läskigt. Han kör ganska sansat och vägen vi åker på är inte speciellt trafikerad för att vara Bangkok. Sedan börjar vi närma oss Siam Square och de större vägarna. Här någonstans börjar jag inse att jag är helt utelämnad till min förares självbevarelsedrift. Vi kör slalom genom filerna, mellan bilarna och upp på trottoarer.

Efter ett tag kommer vi fram till en femvägskorsning med rödljus. Vi kör längst fram och ställer oss bredvid ett trettiotal andra scooters. Min förare tar det där med rödljus ganska avslappnat. Ser det mer som ett förslag än något annat. Som om han hör stolpen säga: ”Nu är det rött, om du känner för det kan du stanna och vänta tills trafiken har lugnat ner sig. Men det är inget krav, vad vet jag liksom?”.

De andra scootrarna verkar ha en liknande inställning. Det blir som en tävlan i vem som vågar strunta i rödljuset tidigast. Tydligen tillhörde min förare den mer macho typen och vi är först iväg, långt innan det slagit om till rött. Det är nu jag börjar fundera på om det var så smart att åka motorcykel tillbaka. För nu börjar den verkliga vilda färden. Han väljer att köra vid trängre och trängre utrymmen mellan bilarna. Upp på trottoaren. Ner igen. Köra mot trafiken. Köra mellan trafiken. Backa. Gasa. Köra mot gult. Köra mot rött. Köra snabbt. Vända och köra tillbaka en bit.

Bangkok utan rusningstrafik utanför gallerian CentralWorld

När visaren passerar 80km/h på scooterns hastighetsmätare och rosa taxibilar av märket Toyota schwisshar förbi börjar jag bli lite rädd på riktigt. Men kan inte göra så mycket mer än hoppas på att han som navigerar vårt fordon faktiskt vill komma fram. Fantiserar att han han nog har en fru och en son att komma hem till. Att han vill vara någorlunda hel när han kommer fram. Och så fantiserar jag ihop det motsatta, att hans tjej gjorde slut i morse, att hans mamma skällde på honom för att han lät henne sticka och att han nu är gravt deprimerad och halvt galen av sorg. Shit! Den fantasin var INTE lika lungande! Tills slut ger jag upp och sluter ögonen. Hastigheten blir för stor och bilarna för många. Jag kan inte låta bli att le. Jag är verkligen här och nu. Det enda som finns i mitt huvud är trafiken. Borta är tankar om vad jag gjort tidigare idag och mina planer för kvällen finns inte heller kvar i mig. Det enda jag kan se och höra och känna är trafiken jag är mitt uppe i.

Så stannar han och skriker något på thailändska till några andra scooterförare. Tydligen har han inte riktigt koll på vart vi skall. Han får ett svar och snart är vi iväg igen.

Det tar bara ett par minuter sedan börjar jag känna igen mig igen. Snart står jag utanför mitt hotell igen. Jag hoppar av scootern och betalar. Sedan går jag leende in i mot mitt hotellrum. Glad att vara framme. Glad att vara i Bangkok. Och framförallt glad att min förare trots allt inte blivit dumpad av sin tjej just denna morgon.

Nedanför finns en film om någon som spelat in sin motorcykeltaxiresa. Dock lite lugnade trafik än när jag åkte.

Related posts:

1. 5 tecken på att jag inte längre är i Bangkok
2. Att lära sig thailändska av två munkar i Bangkok
3. Karameller och julstämning i Bangkok

Några dagar senare vidare mot nästa ö. Koh phangan, fullt av backpackers och buckets. Had rin. Och en kurs i konsten att leva.

Förvåningen var stor när jag en morgon reste vidare. Nu började resandet kännas naturligt. En fredagsmorgon på Koh Phangan kände jag för att byta ö, ett par timmar senare sitter jag och pratar dyk med en tjej från Stockholm.
Semesterkänslan försvinner bort och ersätts av en känsla av lugn och njutning. Jakten på upplevelser känns inte lika viktigt längre och stundens njutning är det som räknas. Det blev två veckor på ett underbart Koh Tao.

Trots att jag försökt förbereda mig på Bangkok träffar staden mig ändå i ansiktet. Luktar för mycket. Låter för mycket. Är för mycket. Men jag gillar det. Efter ett tag.  En vecka får räcka. Jag ser tempel och lär mig Thai. Upplever Chinatown och upptäcker massage. Fantastiskt.

Tolv timmar på tåg tar mig till Chiang Mai i norra Thailand. Här är jag nu. Med bergen i ryggen och risfälten och floden framför mig. Här finns renare luft och billigare mat. Lite sömnigare men lättare att smälta. Chiang Mai gillar jag.

Bilder från Mountainbike tur i Chiang Mai den 11 Oktober:

Related posts:

1. Att åka fel men undvika ångra sig
2. Att lära sig thailändska av två munkar i Bangkok
3. Att vara vegetarian på resande fot

Jag har precis tittat på Emerald Buddha. En liten blå buddhastaty som står i ett tempel bredvid det kungliga palatset. Nu befinner jag mig precis på väg ut. Navigerandes mellan de få skuggpartier som finns mellan majestätiska husen. Men så hittar jag några träd och ett par bänkar att sitta på.

Det sitter en orange munk  på en av bänkarna. Han pratar sin mobiltelefon och ser ganska glad ut. Jag vill ta en bild av honom och han ler glatt tillbaka när jag med gester frågar om det är okej. Han lägger på telefonen och sätter sig fint tillrätta.

Efter fotograferingen sätter jag mig bredvid honom och frågar vad han heter. Han svara på väldigt knacklig engelska något långt och väldigt thailändskt. Jag ler tillbaka och berättar vad jag heter. Frågar sedan hur länge han varit munk. Men han förstår inte tillräckligt mycket engelska så han ler bara tillbaka. Med hjälp av gester och små ord får jag fram att han är lycklig. Ett bra svar men på fel fråga. Han vill så gärna prata vidare så vi fortsätter försöka. Det tar honom fem minuter att förklara att han inte kan engelska så bra.

Han ropar sedan till sig en annan munk som går ett tiotal meter bort.

”Speak! Speak!” säger han och munk nummer två sätter sig ner bredvid oss. Han kan ännu mindre engelska.

Jag lyckas få fram att jag skall till Chiang Mai. De ler energiskt tillbaka. ”Chaing Mai good! Happy! Happy!” säger munk nummer ett. Sedan inleder vi våra språklektioner.

Först försöker jag beskriva ett enkelt ord. Sedan försöker de säga det på thailändska. Jag lär mig säga tack lite tydligare, Kaup kun kaa. De lär sig thank you. De blir mer och mer energiska. De säger längre och längre meningar på thailändska. Jag svarar kort och glatt tillbaka. De lär sig ”Hejdå”, jag får en minut att lära mig tillbaka.När vi kommer förlångt ifrån varandra i språkens labyrinter säger någon av oss ”Chiang Mai!” och munkarna lyser upp på nytt ”Chaing Mai! Happy! Happy!”.

Vi har verkligen roligt, jag och munk ett och munk två. Munk två är lite mer reserverad men tycker ändå om att prata. Vi njuter av svalkan och sällskapet och ler mycket och länge. Efter en halvtimme lär jag dem säga ”Hejdå” igen och jag lär mig hejdå i thailändska igen. Jag reser mig upp och vi tar i hand. Sedan ett sista ”Chiang Mai! Happy! Happy”. Vi skrattar igen.

Jag går vidare och lämnar mina lärare bakom mig. Happy! Happy!

Related posts:

1. Rosa och andra munkar i Kuala Lumpur
2. 5 tecken på att jag inte längre är i Bangkok
3. Självbevarelsedrift och motorcykeltaxi i Bangkok