Posted on december 19, 2009 - by Martin

Vi och Dom – att känna igen

Jag raderade just ett långt inlägg om Kambodja och Phnom Penh och Pol Pot och Toul Sleng och massmord och Röda Khmerer.

Jag kommer nog ändå inte kunna förmedla något annat än samma siffror och fakta som står i historieböckerna. Eller som jag tror står i historieböckerna, för jag kommer knappt ihåg någonting av det där. Känner igen namn och platser men minns inte varför jag lärde mig dom.

Samtidigt som det bara var 30 år sedan Pol Pot störtades.

Det är svårt att föreställa sig att alla som är äldre än mig på gatorna här i Phnom Penh faktiskt var med om det där hemska på något sätt.

Vi avskärmar oss så lätt och försöker att inte känna med de som har det jobbigt. Vi bryr oss mer om det som hände igår än det som hände för tio år sedan. Vi bryr oss mer om de som är oss nära och som är som oss än de som verkar långt borta och främmande. Så om jag berättar att 1.4 miljoner Kambodjaner dog under de fyra år som Pol Pot försökte skapa sitt drömscenario är det få som blir berörda. Dels för att Kambodja är långt bort och dels för att de ser annorlunda ut och dels för att det är länge sedan. Det känns inte så speciellt. Däremot när vi läser att någon blivit orättvist behandlad i Sverige ryter vi gärna till.

Det är inget konstigt med det. För att känna med någon måste vi kanske kunna känna igen. Och vi tror gärna att vi skiljer oss från De Andra.

Problemet ligger kanske i att vi blir mer och mer isolerade. Känner mindre och mindre igen oss i andra än de omkring oss. Vi skapar ett Vi och Dom. Vi svenskar. Vi Eurpoeer. Vi västerlänningar. Dom där araberna. Dom där asiaterna. Dom där muslimerna. Och blir ännu räddare då färre personer hamnar i Vi-gruppen och fler i Dom-gruppen. Och får ännu färre att känna för.

Lösningen ligger kanske i att resa till platserna där saker hänt på riktigt för människor som inte är som vi. Kanske åka till Birkenau eller Rwanda eller Tong Slueng. Se till att de som torterades och mördares inte bara blir siffror i en historiebok. Genom att se att de också hade drömmar och jobb och föräldrar och favoritmat och semsterplaner kanske vi kan tillåta oss att se att det inte är så stor skillnad på Vi och Dom i alla fall. Att vi inte behöver vara så rädda och då kanske vi kan känna hur enormt ledsamt och fruktansvärt det som hänt är.

Då kanske vi kan tillåta oss att känna även för de 1.4 miljoner Kambodjanerna. Eller de över 500.000 som mördades i Rwanda 1994. Eller de 2.3 miljoner nordkoreaner som hungrade till döds 95-97.

En del av mitt resande handlar nog om att se det mest fruktansvärda för att kunna känna mer. Se platserna där det hemska hände.

Undra vilka nya ännu okända platser jag kommer vilja se om tio år…

Liknande inlägg

• Angkor What? Utebliven magi bland Khmeriska tempel Tolka mig rätt. Angkor Wat är vekligen fantastiskt. Ankor är mäktigt och stort. Men platsen lyckades ändå inte beröra mig. Inte som templen i Bagan gjorde. Templen var stora och gamla och fulla med Buddhahuvud och bilder på dansande människor. Men någonting hindrade mig från att känna det magiska. Ankor...
• Biljetten bokad med AirAsia till Kuala Lumpur Ibland hittar man erbjudande det är svårt att säga nej till. Det blev inte biljetten från STAtravel. Jag hittade en biljett via AirAsia som börjar flyga mellan London-Kuala Lumpur(Malaysia) nu i vår. Enkel dit kostade totalt 5200kr, men då reser jag i så kallad XL klass. Det innebär att det...
• På bokrea i Yangon Längs med gatan som leder mot gamla tullhuset står det massor med försäljare med begagnade böcker. Meter efter meter med dammiga, välanvända böcker om allt möjligt.  Många på engelska.”Fundameltal rules”, “Basic Welding”, “Modern Warefare”, “Burmese Customs”, “Computers made easy”(från 1983). Ämnena spretar.Varifrån böckerna kommer vet jag inte. I förrgår såg...
• Går det planera bort rädsla? Osäkerhet är något jag har väldigt svårt för. Jag vill känna att jag har kontroll över situationen. Jag måste veta hur och vad jag skall göra i alla de situationer som uppstår. Det är så jag försöker göra mig av med min rädsla. Ju mer jag planerar, ju mer behöver...