Posted on januari 10, 2010 - by Martin

Självbevarelsedrift och motorcykeltaxi i Bangkok

Till slut tycker till och med taxichauffören att det är lite löjligt. Han kör in till trottoaren, vänder sig om och säger ”Take motorbike instaead. Much better for you.”

Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom jag 1.4km. Jag kan bokstavligt talat gå snabbare än så. Jag betalar för taxin och går ut i den varma eftermiddagsluften. Det luktar frityr från matståndet vid trottoaren. Ett dovt muller hörs från alla de bilar som står näst intill stilla på den fyrfilig vägen. Som om de muttrar lite över att det går så långsamt. Klockan är strax efter fem. På nätterna tar det knappt en kvart att åka de nio kilometrarna mellan Kaosan Road och hotellet Citadines Saukumvit Soi 23. Jag börjar gå i samma riktning som vi körde. Försöker hålla utkik efter lila eller rosa västar; färgerna som makerar motocykeltaxi.

Det tar en dryg kvart innan jag hittar en som är ledig. Killen är i tjugoårsåldern och har en orange väst på sig. Han kan dessvärre inte så bra engelska så en person som går förbi får hjälpa till med översättningen. Vi kommer överens om 100baht, drygt 20kr, för resan. Ungefär samma pris som för en Tuk-tuk. Förhoppningsvis mycket snabbare än en taxi. Jag hoppar på, knäpper fast ryggsäcken ordentligt och ser till att alla mina fickor är stängda. Sedan bär det iväg.

Van scooteråkare läser bok

Först tycker jag inte det är så läskigt. Han kör ganska sansat och vägen vi åker på är inte speciellt trafikerad för att vara Bangkok. Sedan börjar vi närma oss Siam Square och de större vägarna. Här någonstans börjar jag inse att jag är helt utelämnad till min förares självbevarelsedrift. Vi kör slalom genom filerna, mellan bilarna och upp på trottoarer.

Efter ett tag kommer vi fram till en femvägskorsning med rödljus. Vi kör längst fram och ställer oss bredvid ett trettiotal andra scooters. Min förare tar det där med rödljus ganska avslappnat. Ser det mer som ett förslag än något annat. Som om han hör stolpen säga: ”Nu är det rött, om du känner för det kan du stanna och vänta tills trafiken har lugnat ner sig. Men det är inget krav, vad vet jag liksom?”.

De andra scootrarna verkar ha en liknande inställning. Det blir som en tävlan i vem som vågar strunta i rödljuset tidigast. Tydligen tillhörde min förare den mer macho typen och vi är först iväg, långt innan det slagit om till rött. Det är nu jag börjar fundera på om det var så smart att åka motorcykel tillbaka. För nu börjar den verkliga vilda färden. Han väljer att köra vid trängre och trängre utrymmen mellan bilarna. Upp på trottoaren. Ner igen. Köra mot trafiken. Köra mellan trafiken. Backa. Gasa. Köra mot gult. Köra mot rött. Köra snabbt. Vända och köra tillbaka en bit.

Bangkok utan rusningstrafik utanför gallerian CentralWorld

När visaren passerar 80km/h på scooterns hastighetsmätare och rosa taxibilar av märket Toyota schwisshar förbi börjar jag bli lite rädd på riktigt. Men kan inte göra så mycket mer än hoppas på att han som navigerar vårt fordon faktiskt vill komma fram. Fantiserar att han han nog har en fru och en son att komma hem till. Att han vill vara någorlunda hel när han kommer fram. Och så fantiserar jag ihop det motsatta, att hans tjej gjorde slut i morse, att hans mamma skällde på honom för att han lät henne sticka och att han nu är gravt deprimerad och halvt galen av sorg. Shit! Den fantasin var INTE lika lungande! Tills slut ger jag upp och sluter ögonen. Hastigheten blir för stor och bilarna för många. Jag kan inte låta bli att le. Jag är verkligen här och nu. Det enda som finns i mitt huvud är trafiken. Borta är tankar om vad jag gjort tidigare idag och mina planer för kvällen finns inte heller kvar i mig. Det enda jag kan se och höra och känna är trafiken jag är mitt uppe i.

Så stannar han och skriker något på thailändska till några andra scooterförare. Tydligen har han inte riktigt koll på vart vi skall. Han får ett svar och snart är vi iväg igen.

Det tar bara ett par minuter sedan börjar jag känna igen mig igen. Snart står jag utanför mitt hotell igen. Jag hoppar av scootern och betalar. Sedan går jag leende in i mot mitt hotellrum. Glad att vara framme. Glad att vara i Bangkok. Och framförallt glad att min förare trots allt inte blivit dumpad av sin tjej just denna morgon.

Nedanför finns en film om någon som spelat in sin motorcykeltaxiresa. Dock lite lugnade trafik än när jag åkte.

Dela gärna inlägget:

Facebook

Google+

Pinterest

Twitter

Tumblr

email