Posted on januari 30, 2010 - by Martin

När är det dags att åka hem?

När skall jag åka hem?

Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt?

Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt efter simturen för någon timme sedan. Verandan på min bungalow är lagom stor för de två trä stolarna och ett litet bord. Mellan palmerna längre ner ser jag azurblått vatten som skummas mot klipporna. Vågskvalpet hörs ända hit trots att min lilla trästuga ligger sisådär tvåhundra meter från stranden. Antar att det beror på att jag bor lite upp på berget. Bukten jag bor i på Koh Tao är löjligt vacker. Avskild. Fylld med palmer och grönska.

Det börjar brännas lite på min högra axel. Jag har inte använt solkräm på ett par månader. För kanske första gången i mitt liv har jag solbränna nog för att gå en dag i solen utan solkräm. Fast det bränner lite idag ändå. Jag flyttar på min stol så att axeln hamnar i skuggan istället. Katten tittar upp frågande. Lite sömnigt. Hon är mörk i pälsen och ofantligt mysig. När hon såg att jag satte mig för att läsa en bok kom hon direkt springande. Upp för stigen och över stenarna för att komma upp till mig. Sen hoppade hon upp i mitt knä. Utan att jag hade något att säga till om. Här är min plats jamade hon; klia mig lite tills jag somnar är du snäll.

Jag lever verkligen i drömmen som charterbolagen säljer. Den som dom själva inte riktigt kan leverera för att de satsar för stort. De säljer lugn och frid till dig. Och till sju hundra andra på samma hotell. Men där jag är nu finns faktiskt friden och lugnet. Vågbruset och saltdoften och paradiset och glassen och maten och människorna och Luften Att Andas. Och så en katt.

Samtidigt som jag lever i paradiset går mer och mer av min tid åt att tänka på Sverige. O på Henne. Vi pratar varje kväll. Jag längtar varje morgon och saknar när jag somnar.

Alla jag känner skulle när som helst byta bort kallt snöigt slaskigt mot det jag har här. Skulle byta slask mot sol. Tjäle mot värme.

Ändå vill jag hem. Till Henne. Samidigt vet jag att situationen är ovanligt värdefull. Jag menar när kan jag nästa gång stiga upp strax innan lunch, snorkla med några hajar och sedan äta en Cornetto med asiens mysigaste katt i knät?

Det tar mig ett par dagar. Av vånda. Tvivel. Tvekan. Sedan förstår jag det som är så solklart. Jag skall åka hem när jag vill åka hem. Inte fokusera på framtiden och om jag kan uppleva det här igen.

Jag skall känna vad jag känner. Vad jag vill nu. Vad jag vill idag. Och jag vill åka hem.

Imorgon bokar jag bussbiljetten till Bangkok för en sista stop innan kylan, slasket och slutet på resan. Jag bokar imorgon biljetten till Sverige. Till mitt nya hem. Hem till mitt nya liv. Med Henne.

Dela gärna inlägget: