Posted on september 21, 2009 - by Martin

Koh Tao dök upp i fredags

Jag vaknar lite innan klockan ringer. Klockan är strax innan åtta. Igår kollade jag upp en trevlig strand på östra sidan av  Koh Phangan som verkade trevlig. Men någonting har ändrats. Jag vill till en ny ö istället. Efter frukosten bestående av musli, yoghurt o lite färsk frukt går jag till närmaste resebyrå och bokar in mig på färjan till Koh Tao. Katten jamar när jag säger hejdå. Som om hon säger att jag är redo att gå vidare nu. Att hon lärt mig allt hon kan om att vara katt. Eller så är hon bara glad över att få ha stolen för sig själv om kvällarna nu.

Koh Tao är en liten ö på 21km(öland är 1340km2) 45km nordväst om Koh Phangan. Här tas certifieras flest dykare i hela världen. Det är bara dykning som gäller. Och slappa på stranden. Sevärdheter finns knappt. Hit kommer man för att slappa på en öde strand eller för att dyka. Eller båda.

Strax efter två går jag ut från katamaranen och hoppar upp på piren. Det är varmt och solen skiner. När jag ser på människorna omkring mig ser jag skillanden från Koh Phangan. Här är det ryggsäckar och slitna tshirts som gäller. Mindre bakåtslickat hår, färre Billabongshorts och nästan inga Pradasolglasögon. Hit kommer dykande backpackers.

- Martin, Martin!

Längre fram på piren ropar en kille som jag snackade med på båten. Han lovade mig gratis taxi in till dykskolan och resorten Bans. ”Taxi” är i själva verket en ombyggd pick-up med små bänkar på flaket. Jag slänger upp min tunga ryggsäck och mig själv på flaket. Ett par vilda minuter senare skumpande på livsfarliga grusvägar är jag framme vid Sariree. Sairee är en enda lång sandstrand med bungalows, dykfirmor och små restauranger med sittkuddar direkt på stranden. Det är det som kan kallas stad på Koh Tao.

Bans Resort är världens största dyskola. Fantastisk väloljad fabrik som spottar ur sig dykare. Proffsigt. Smidigt. Buissiness. En lummig park som leder fram till receptionen. Efter jag tagit av mig skorna utanför gör jag in i den stora receptionen och slår mig ner framför en mörkhårig tjej. Det första hon säger är:

- När dök du senast?

Här handlar det inte om varifrån du är. Inte om vart du varit eller hur du mår. Här handlar allt om dykning. Och när du dök senast. Jag är på Koh Tao.

Liknande inlägg

• Trettioåtta dagar på resande fot – var är jag nu? Det är nu 38 dagar sedan jag lämnade Malmö och Sverige. Jag började in ett varmt Kuala Lumpur fullt av kaos, vänliga människor och kallt kokosvatten. KL tar kraft men ger en febrig energi tillbaka. Efter en vecka behövde jag vila. En två timmars flygfärd senare landar andas jag igen....
• Ko Tao fick de två sista veckorna i september Imorgon åker jag vidare till Bangkok. Jag lämnar Ko Tao åt monsunen och regnet och blåsten. Säger hejdå till hundarna och tar bussen mot kaos. När jag kom hit var det närmare fyrtio grader och allt såg ut som ett vykort. Nu är det oftast runt 30 grader och regnigt....
• Semestern har tagit slut, vykortet är oskrivet - Trust me, it’s paradise. This is where the hungry come to feed. For mine is a generation that circles the globe and searches for something we haven’t tried before. So never refuse an invitation, never resist the unfamiliar, never fail to be polite and never outstay the welcome. Just...
• När är det dags att åka hem? När skall jag åka hem? Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt? Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt...