Posted on september 14, 2009 - by Martin
En taxifärd som gav pengar till tandvård
Telefonen ringde vid 06:30. Flyget från Kuala Lumpur till Ko Samui i Thailand går klockan 10:00. En förbeställd taxi skall stå utanför mitt vandrarhem vid 07:40.Efter en snabb, varm dusch äter jag ett par jordnötsmackor i det lilla matrummet. Det sitter redan ett par andra gäster där. Jag hinner ge lite restips till en fransk kille (skippa Chinatown, gå till fjärilsparken) innan jag skall packa klart det sista. Benen kliar. Under natten har något djur bitit mig ett tjugotal gånger. De små röda betten ser ut precis som myggbett och kliar precis lika mycket.
07:43 står jag utan för Hostel Comsopolitan som varit mitt hem för de senaste tre nätterna. Rakt över gatan står en rödvit taxi parkerad. Luften känns fuktig och sval. Kontrasten mot gårdagskvällen är enorm. Då var här fullt med människor, varmt, fuktigt och det luktade från alla de oräkneliga matstånden. Nu är det tyst och tomt. Förutom taxin. När jag tittar närmare ser jag att även den är tom. Taxin är här men ingen chafför.
Jag går fram och tillbaka längs gatan för att se om han, för det är alltid en han, står någon annan stans. Det gör han inte. Den mörkblå digitalklockan på armen visar 07:50. Jag borde vara på väg redan. Borde jag kanske gå upp igen och väcka föreståndaren för vandrarhemmet? Det var han som bokat taxin kvällen innan. Innan jag hinner besluta mig kör en annan rödvit taxi förbi mig. Jag vaknar från mitt grubblande och halvspringer efter viftandes med armarna. Lättad ser jag att taxin stannar in. Chaffören vavar ner rutan och tittar frågande på mig.
– Subang airport, how much?
– Subang?
– Yes? 60 ok?
Den runt femtioårige malayseiern tittar förvånat mot mig. Det hår som fortfarande finns kvar är grått och han har även en liten grå mustach i det väderbitna, fåriga ansiktet. 60 ringit var det som vandrarhemkillen hade kommit överrens med taxin igår om. Det verkade vara ett specialpris för vandrarhemmet. Jag ville inte gärna betala mer än så.
– 60?, frågar jag igen.
– OK.
Lättad slänger jag in mina ryggsäcker i baksätet. Jag upprepar Subang Airport en sista gång och visar biljetten för chaffören.
– OK!
Vi kör äntligen iväg genom Kuala Lumpur nu ganska tomma gator. Igår skulle du inte kula köra mer än ett tiotal meter här innan trafiken hade stått still igen. Nu kör vi i bra hastighet och jag ser hur Chow Kits slitna höghus åker förbi utanför. Längre bort ser jag Petronas Towers. Jag tycker om ruffigheten i Chow Kit lika mycket som jag tycker om lyxen och flärden på shoppinggatan Bukit Bitang.
Chaffören säger något ohörbart på sin väldigt knackliga engelska.
– Huh? Säger jag frågandes tillbaka.
– Passport? Where?
– I’m from Sweden.
– Ahhhh…
Mer än så säger han inte. Och vi säger inte så mycker mer. Jag berättar vart jag skall men försäkrar honom om att jag tycker om KL också. Han verkar inte bry sig om det senare, men tycke Thailand är fint. Ok, ingen lokalpatriot tänker jag.
Jag tittar fram på taxametern som snurrar trots att vi bestämmt pris innan. Vi har kört 11 av dom 25 kilometrarna till flygplatsen. Hittills skulle det kostat RM11. Plötsligt inser jag varför chaffören såg så förvånad ut när jag ville betala 60 i fastpris istället för att köra på taxametern.
Mycket riktigt. När vi stannar på flygplatsen står mätaren bara på 28RM. Jag ler stort och ger mannen de 60 vi kom överrens om . Han ger mig ett nästan tandlöst leende tillbaka.
När man åker taxi i KL är det nästan alltid bäst att köra på mätaren. Enligt lag måste chafförerna erbjuda detta. Men många lata chafförer, speciellt i turistäta områden, vägrar och skyller på att mätaren är sönder eller något annat dumt. Enda gången som det kan vara värt det är nog om det är väldigt mycket trafik eftersom det då kan ta lång tid att ta sig fram. Men även då känns det lite som ett lotteri. Söndag morgon 07:50 är inte en tid som kan klassas som ”mycket trafik”.
Lärdomen kostade mig 30RM, men gav en taxichafför lite extra pengar till tandvård. Det var en bra söndagmorgon.