Archive for the ‘Resedagboken’ Category
Posted on januari 30, 2010 - by Martin
När är det dags att åka hem?
När skall jag åka hem?
Och varför? Jag har rest i snart fem månader. Om en månad skall jag börja jobba. Hur lång tid behöver jag för att rehabilitera mig? När börjar paradiset känns tillräckligt?
Jag sitter i en ganska obekväm trästol. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Mitt hår är fortfarande lite fuktigt efter simturen för någon timme sedan. Verandan på min bungalow är lagom stor för de två trä stolarna och ett litet bord. Mellan palmerna längre ner ser jag azurblått vatten som skummas mot klipporna. Vågskvalpet hörs ända hit trots att min lilla trästuga ligger sisådär tvåhundra meter från stranden. Antar att det beror på att jag bor lite upp på berget. Bukten jag bor i på Koh Tao är löjligt vacker. Avskild. Fylld med palmer och grönska.
Det börjar brännas lite på min högra axel. Jag har inte använt solkräm på ett par månader. För kanske första gången i mitt liv har jag solbränna nog för att gå en dag i solen utan solkräm. Fast det bränner lite idag ändå. Jag flyttar på min stol så att axeln hamnar i skuggan istället. Katten tittar upp frågande. Lite sömnigt. Hon är mörk i pälsen och ofantligt mysig. När hon såg att jag satte mig för att läsa en bok kom hon direkt springande. Upp för stigen och över stenarna för att komma upp till mig. Sen hoppade hon upp i mitt knä. Utan att jag hade något att säga till om. Här är min plats jamade hon; klia mig lite tills jag somnar är du snäll.
Jag lever verkligen i drömmen som charterbolagen säljer. Den som dom själva inte riktigt kan leverera för att de satsar för stort. De säljer lugn och frid till dig. Och till sju hundra andra på samma hotell. Men där jag är nu finns faktiskt friden och lugnet. Vågbruset och saltdoften och paradiset och glassen och maten och människorna och Luften Att Andas. Och så en katt.
Samtidigt som jag lever i paradiset går mer och mer av min tid åt att tänka på Sverige. O på Henne. Vi pratar varje kväll. Jag längtar varje morgon och saknar när jag somnar.
Alla jag känner skulle när som helst byta bort kallt snöigt slaskigt mot det jag har här. Skulle byta slask mot sol. Tjäle mot värme.
Ändå vill jag hem. Till Henne. Samidigt vet jag att situationen är ovanligt värdefull. Jag menar när kan jag nästa gång stiga upp strax innan lunch, snorkla med några hajar och sedan äta en Cornetto med asiens mysigaste katt i knät?
Det tar mig ett par dagar. Av vånda. Tvivel. Tvekan. Sedan förstår jag det som är så solklart. Jag skall åka hem när jag vill åka hem. Inte fokusera på framtiden och om jag kan uppleva det här igen.
Jag skall känna vad jag känner. Vad jag vill nu. Vad jag vill idag. Och jag vill åka hem.
Imorgon bokar jag bussbiljetten till Bangkok för en sista stop innan kylan, slasket och slutet på resan. Jag bokar imorgon biljetten till Sverige. Till mitt nya hem. Hem till mitt nya liv. Med Henne.
Posted on januari 19, 2010 - by Martin
Att åka fel men undvika ångra sig
Är det något jag tror jag lärt mig under resan är att gå på min impuls. Att att göra det där som man känner man vill. Och göra det direkt innan för mycket ifrågasättande och tvivel slår på. Innan den rationella rösten säger ”är det så bra? skall du inte tänka igenom allt först?”.
Jag har en väldigt stark rationell röst i mig. Och ofta har jag lyssnat på den. Men inte denna gången. Jag satt på vandrarhemmet i Singapore och insåg att jag inte ville vidare österut utan gå in i retreat igen. Jag ville tillbaka till mitt tempel och sitta och meditera.
Så jag ringde till den ansvariga på templet. Jodå, det fanns plats om tre dagar till mig. Inga problem. Kom klockan tio så löser vi det.
Snabbt gick jag in på Singapore Airlines hemsida och bokade en biljett. Dyr blev den eftersom det var så kort tid tills jag ville resa. Men det är det värt tänkte jag. Jag reser redan dagen efter jag tog beslutet om retreatet. Skönt att vara på väg!
Två dagar senare sitter jag på ett nytt vandrarhem. Denna gången i Chiang Mai. Jag känner nu igen mig i staden och kan hitta runt. Det känns lite hemtamt. Men det är något som inte riktigt vill. Något som gör att jag går runt med en oro i kroppen. Så dagen innan jag skall in i templet inser jag det: jag vill egentligen inte påbörja ett nytt retreat. Jag sitter en stund och känner efter. O nej, det är inte den rationella rösten som fått mig att ändra mig. Det är bara så att jag inte vill påbörja den påfrestning som ett retreat kan innebära. Även om det kanske skulle ge mig mycket och jag skulle kanske bli vis och så. Men jag vill helt enkelt inte.
Inte helt oväntat kom då den rationella, förnuftiga rösten in och värderade och anklagade. ”Vad var det jag sa, du skulle ha tänkt igenom det innan du åkte in i Thailand igen. Då hade du sluppit betala en massa pengar för flygbiljetten! Att du alltid ställer till det, hoppas du lärt dig något av det!”.
Och det har jag.
Jag har lärt mig att det inte är hela världen att gå på impuls ibland. Att världen inte går under om jag gör det lite halvgalna. Visst, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och det kostar lite extra pengar. Men då gjorde jag ju i alla fall någonting. Då satt jag inte bara och funderade på vad jag skulle göra. Och så här i efterhand kanske det var bäst att jag åkte upp hit till Chiang Mai och ångrade mig i alla fall. Annars hade jag ju inte kunnat skratta och förundras över hur det kan gå när jag väljer impuls. För det oftast inte sakerna vi gör vi ångrar, utan chanserna vi aldrig tar.
Posted on januari 17, 2010 - by Martin
Singapore är sterilt men vackert
Redan på flygplatsen känns det annorlunda. Visst jag kommer från ett sprakande kaotiskt Bangkok, men ändå. Singapores flygplats känns verkligt rent och modern. Som om jag kunde varit på Heathrow. Fast med mörkhyade asiater vid bagageincheckningen istället för bleka britter. Klockan är strax efter två på eftermiddagen och en minibus skall hämta mig vid fyratiden. Jag checkar ut mitt bagage och sätter mig och äter en bagel med ägg och ost.
Två timmar senare befinner jag mig på Betelbox Hostel. För första gången på många månader bor jag på ett vandrarhem. Det känns lite ovant men ganska trevligt. Jag vinkade av Min Älskade Flickvän på Bangkoks flygplats för ett par dagar sedan och nu är jag ensam på min resa igen. Så det känns skönt att få träffa lite andra backpackers också. Jag sitter nere i allrummet och pratar med en av killarna som jobbar på vandrarhemmet. Han, Jason, hjälper mig att lägga upp ett program för min tid i Singapore. För första gången på min resa har jag ingen aning om vad jag skall göra. Ingen Guidebook. Inget surfande på nätet. Får förlita mig på andras berättelser. Jason och jag kommer fram till att nattsafari, djurparken, nationalmuseum och en kanalbåt blir huvudpunkterna.
Min resa till Singapore var delvis en slump. Mitt thailändska visum började gå ut och jag behövde ett nytt mål. Först tänkte jag på Kuala Lumpur igen, men det blev Singapore i alla fall. Två timmars flygfärd från Bangkok. Men det kändes som en helt annan värld att landa i.
Jason tipsar mig om en foodcourt som inte ligger så långt från vandrarhemmet. Jag går ut på den gatan utanför och tar till höger bort mot trafikljusen. Jag ser ett par bilar parkerade längs gatan men ingen trafik i övrigt. Trots att jag bor i utkanten av Singapore är här rent och allt känns modern och västerländskt. Och tyst. Inga tuktuks. Inga försäljare. Inget liv.
Efter några minuter inser jag att det känns som att gå runt bland kulisser till en filminspelning. Eller som att vara i ett gated community som i Desperate Housewifes. Det är lite för snyggt och städat. Det känns ganska tråkigt efter kaosets Bangkok.
Jag stannar i Singapore ett par dagar. Vädret är varmt, fuktigt och molnigt. Staden är organiserad och modern. Människorna är lagom stressade.
Stadskärnan känns mer som en turistattraktion än en stad där människor lever. Fast jag har ändå svårt att inte tycka om staden. Nattsafarin var fantastisk och djurparken mäktig. Nationalmuseum var det modernaste museum jag varit på där varje besökare fick en liten dator runt halsen som guide. Shoppinggallerier fyllda med iPhone skal och dyra parfymer. Allt i en mix av öst och väst.
Det färden på kanalbåten som lyfte min känsla för staden. Att sakta flyta fram genom en ljummen natt omgiven av skyskrapor och blå ljus var magiskt. Stål och strålkastare.
Singapore lärde mig att en storstad kan vara vacker.
Posted on januari 10, 2010 - by Martin
Självbevarelsedrift och motorcykeltaxi i Bangkok
Till slut tycker till och med taxichauffören att det är lite löjligt. Han kör in till trottoaren, vänder sig om och säger ”Take motorbike instaead. Much better for you.”
Så jag hoppar ut. Efter att ha färdats 25minuter i Bangkoks rusningstrafik förstår jag varför små scooters, motorbikes eller Motos, är populära. På 25 minuter kom jag 1.4km. Jag kan bokstavligt talat gå snabbare än så. Jag betalar för taxin och går ut i den varma eftermiddagsluften. Det luktar frityr från matståndet vid trottoaren. Ett dovt muller hörs från alla de bilar som står näst intill stilla på den fyrfilig vägen. Som om de muttrar lite över att det går så långsamt. Klockan är strax efter fem. På nätterna tar det knappt en kvart att åka de nio kilometrarna mellan Kaosan Road och hotellet Citadines Saukumvit Soi 23. Jag börjar gå i samma riktning som vi körde. Försöker hålla utkik efter lila eller rosa västar; färgerna som makerar motocykeltaxi.
Det tar en dryg kvart innan jag hittar en som är ledig. Killen är i tjugoårsåldern och har en orange väst på sig. Han kan dessvärre inte så bra engelska så en person som går förbi får hjälpa till med översättningen. Vi kommer överens om 100baht, drygt 20kr, för resan. Ungefär samma pris som för en Tuk-tuk. Förhoppningsvis mycket snabbare än en taxi. Jag hoppar på, knäpper fast ryggsäcken ordentligt och ser till att alla mina fickor är stängda. Sedan bär det iväg.
Först tycker jag inte det är så läskigt. Han kör ganska sansat och vägen vi åker på är inte speciellt trafikerad för att vara Bangkok. Sedan börjar vi närma oss Siam Square och de större vägarna. Här någonstans börjar jag inse att jag är helt utelämnad till min förares självbevarelsedrift. Vi kör slalom genom filerna, mellan bilarna och upp på trottoarer.
Efter ett tag kommer vi fram till en femvägskorsning med rödljus. Vi kör längst fram och ställer oss bredvid ett trettiotal andra scooters. Min förare tar det där med rödljus ganska avslappnat. Ser det mer som ett förslag än något annat. Som om han hör stolpen säga: ”Nu är det rött, om du känner för det kan du stanna och vänta tills trafiken har lugnat ner sig. Men det är inget krav, vad vet jag liksom?”.
De andra scootrarna verkar ha en liknande inställning. Det blir som en tävlan i vem som vågar strunta i rödljuset tidigast. Tydligen tillhörde min förare den mer macho typen och vi är först iväg, långt innan det slagit om till rött. Det är nu jag börjar fundera på om det var så smart att åka motorcykel tillbaka. För nu börjar den verkliga vilda färden. Han väljer att köra vid trängre och trängre utrymmen mellan bilarna. Upp på trottoaren. Ner igen. Köra mot trafiken. Köra mellan trafiken. Backa. Gasa. Köra mot gult. Köra mot rött. Köra snabbt. Vända och köra tillbaka en bit.
När visaren passerar 80km/h på scooterns hastighetsmätare och rosa taxibilar av märket Toyota schwisshar förbi börjar jag bli lite rädd på riktigt. Men kan inte göra så mycket mer än hoppas på att han som navigerar vårt fordon faktiskt vill komma fram. Fantiserar att han han nog har en fru och en son att komma hem till. Att han vill vara någorlunda hel när han kommer fram. Och så fantiserar jag ihop det motsatta, att hans tjej gjorde slut i morse, att hans mamma skällde på honom för att han lät henne sticka och att han nu är gravt deprimerad och halvt galen av sorg. Shit! Den fantasin var INTE lika lungande! Tills slut ger jag upp och sluter ögonen. Hastigheten blir för stor och bilarna för många. Jag kan inte låta bli att le. Jag är verkligen här och nu. Det enda som finns i mitt huvud är trafiken. Borta är tankar om vad jag gjort tidigare idag och mina planer för kvällen finns inte heller kvar i mig. Det enda jag kan se och höra och känna är trafiken jag är mitt uppe i.
Så stannar han och skriker något på thailändska till några andra scooterförare. Tydligen har han inte riktigt koll på vart vi skall. Han får ett svar och snart är vi iväg igen.
Det tar bara ett par minuter sedan börjar jag känna igen mig igen. Snart står jag utanför mitt hotell igen. Jag hoppar av scootern och betalar. Sedan går jag leende in i mot mitt hotellrum. Glad att vara framme. Glad att vara i Bangkok. Och framförallt glad att min förare trots allt inte blivit dumpad av sin tjej just denna morgon.
Nedanför finns en film om någon som spelat in sin motorcykeltaxiresa. Dock lite lugnade trafik än när jag åkte.
Posted on januari 3, 2010 - by Martin
Livsfarliga, kramgoa tigrar i Chiang Mai
Det ligger en tiger i mitt knä. En livs levande stor, livsfarlig, blodtörstig och fullkollmligt underbart söt tiger. Hon ligger på rygg och jag ruffsar i den vita pälsen på magen. Den är längre än jag trodde. Mjuk. Len. Den livsfarliga tigern sover. Och jag ler.
Det känns verkligen märkligt att gå mellan de olika hägnen på Tiger Kingdom här i Chiang Mai. Jag gillar inte katter så värst mycket, även om det börjar ändras lite, men Min Älskade Flickvän är helt galen i dom. Så till den grad att resplanerna ändrades just för att vi skulle ha tid att komma upp till Chiang Mai och tigrarna. Så vi kör hela paketet. Vi skall klappa dom alla. Gosa tills vi tröttnar. Eller dom. Once in a life time antar jag.
Vi börjar hos de minsta små ungarna. Just hon som jag har i knät var runt fyra månader tror jag. Fantastiskt söt och trött. Vill inte alls leka, utan ligger mest utsträckt i mitt knä och verkar ganska nöjd över att bli kliad på magen. Vi sitter där och säger ”Åhhh” och ”Ahhhh” i femton minuter innan vi går vidare till nästa storlek, de halvvuxna. Nu börjar vi snacka katter här. Även om tigrarna fortfarande är lekfulla så är de lite väl stora för att jag skall vilja leka med dom. En av tigrarna vill börja busa med mig, men jag väljer att lämna walk-over.
Det känns märkligt att lägga sig och gosa med en fullvuxen tiger. Pälsen känns nästan konstgjort randig. Som om någon har klätt upp en förvuxen bondkatt ungefär. Typ cat in drag. Under pälsen känner jag musklerna. Stora och smidiga. Bakbenen är gigantiska. Jag inser att om misen väljer att byta humör från ”fantstiskt lat” till ”frenetiskt aggresiv” hade det tagit en knapp sekund innan han har mig i sina käftar. Märklig känsla att ha samtidigt som en känsla av mysighet och vilja att klappa och gosa finns hos mig.
Tigrarna föds upp i fångenskap och genom livslång träningen lär sig tigrarna att undriva att rivas och bitas. Enligt Tiger Kingdom används inga droger och inga andra bestraffningsmetoder än slag på nosen. Dessutom sitter en djurskötare alltid nära till hands när vi möter djuren. Om en tiger blir för lekfull, vilket mellantigern blev ett tag, får den sig ett lätt slag på nosen med en pinne.
Genom att ständigt ge belöning och bestraffning beroende på tigerns beteende har de lyckats få djuren att, ptja, inte äta människor. De accepterar att nervösa turister kommer in, klappar dom på magen och tar en bild.
Det är verkligen märkligt hur de lyckats. Genom enkla belöningssystem får de ett av stort rovdjur att bli lugnt och stilla. Får det att inte gå till attack när främmande människor intar dess territorier. Undrar när vi kan lära oss göra samma sak på människor?
Posted on januari 1, 2010 - by Martin
Full Moon Party på nyårsafton 2009
Nyårsafton
Koh Phangan, Thailand
19:38 Förberedelserna
Jag känner mig så där lite sprudlande förväntansfull. Ett lätt pirrande i magen. Från sovrummet kommer skön nattklubbsmusik signerad Tiesto. Jag hör Min Älskade Flickvän sjunga med i refrängen. ”You´re my diamond”. Vi håller på att göra oss färdiga inför kvällen. Hitta kläder. Fixa frisyrer. Ikväll är det Nyårsafton. Full Moon Party på Koh Phangan. Ett av Måstena som jag skrev upp redan innan jag bestämmt mg för att göra Den Stora Resan.
– Ahhh, varmvatten är verkligen en lyx, tänker jag där jag står på betonggolvet i badrummet och duschar av mig dagens damm och sand. Man vet inte hur värdefullt det är förrän man varit utan det några veckor. Ett par veckor i en billig bungalow på Koh Tao lärde mig det.
Så knäpper det till från den lilla varmvattenberedaren på väggen och musiken tystnar. Sekunden efter byts ett skönt masserande vatten mot att bli iskallt genomträngande. Jag hoppar överraskat ut och håller på att ramla när jag snabbt ryggar bort. Inte nu igen. Börjar frysa. Igen.
– Jag springer bort och fixar säkringen, ropar Hon från sovrummet.
Jag huttrar fram ett tack. Det är inte första gången automatsäkringen går och all el försvinner. Nu vet vi i alla fall vart proppskåpet finns och kan gå bort och återställa den själva.
22:47 Ditfärden
Vi skrattar och skumpar fram i flaket. Just vår taxi är en ombyggd gammal pickup som nu har två britsar och ett primitivt tak där det tidigare var flak. Där sitter Vi. Och en fem-sex andra. Det är ganska trångt. Vi är på väg till Had Rin där partyt huserar. Ju längre vi kör ju fler pickups som vår ansluter sig på vägen. Snart har vi ett pärlband av pickuper fulla med förväntansfulla människor bakom oss. Många backpackers. Många länder. Många förväntingar. I vårt flak sitter några tyskar och en ryss tror jag det är. Jag känner en sötkvalmig doft komma från en joint som killen i hörnet sitter och verka njuta av. Något oväntat skall det bli enda gången på kvällen jag känner den doften.
Just vår pickup verkar egentligen vara för klen för så många människor. Motorn verkar skrika ut sitt missnöje varje går vi skall upp för någon av de många och branta backarna. Inför en av de större backarna stannar plötsligt bilen. Chaffören ropar något på thailändska åt de tre senast ankomna i vår pickup. De hoppar av och tar en annan pickup. Så var vi på väg igen. Snart inser jag varför vi gjorde oss av med den extra vikten. Backen är ofantligt brannt. Bilen tar sats och motorn klagar högljutt.
Den sista biten börjar jag fundera på om det verkligen kommer gå. Alla på flaket börjar ropa och heja för att ge vår bil lite extra kraft. Det gång långsamt uppåt. Och så planar backen ut. Vi klappar unisont och skrattar. Vi klarade ännu en backe. Vi är fortfarande på väg.
00:06 Nollslaget
Vi har redan önskat varandra gott nytt år. Nu står Hon framför mig och jag omsluter henne med mina armar. Vi har båda bilder av hjärtan och andra märkligheter målade på oss i flourocerande färger. Vi ler. Runt omkring oss exploderar himlen i grönt och rött och gult och grönt igen. Det är magiskt och hela jag skrattar av glädje över att vara här med Henne. Över att ett nytt år börjar. Och så klart över att de spelar helt fantastisk musik.
Runt omkring oss på stranden står människor överallt. Tusentals. Dansandes. Drickandes. Sjungandes. Skrikandes. Men alla skickar leenden mellan sig. Och skriker och lyckönskar in det nya året.
06:45 Hemkomst
Tillbaka i vår bungalow. Det var lite krångligt att hitta en taxi tillbaka till vår strand. Vi går runt i Had Rin och frågar oss fram. Ingen skall åt vårt håll. Men så efter en dryg halvtimme löste det äntligen sig.
Kläderna är nu fulla med röd färg som smetat av sig från mitt ansikte och mina armar. Jag är slut. Totalt trött och slutkörd av all dans och buckets och färg och nyårshälsningar. Årets första dagsljus har redan ankommit. Jag hoppar in i duschen. Denna gången är det bara skönt masserande vatten.
– Välkommen Tvåtusentio. Jag tror du och jag kommer ha fantastiskt tillsammans.
Posted on december 24, 2009 - by Martin
Karameller och julstämning i Bangkok
När jag var liten åkte jag och mamma på julotta varje år. Trött efter gårdagens paketöppning och fortfarande mätt efter Jansons frestelse hoppade jag in i bilen. Med mig hade jag kyrkokarameller, hårda godis som varade länge om man sög på dom. Sockret och apelsinsmaken fick mig att för det mesta klara av att hålla mig vaken hela mässan.
Någon timme senare är vi hemma igen och dricker glögg och äter julgodis. Jag läser årets jultidningar och försöker klura ut varför Åsa-Nisse anses vara rolig. Varm och lite trött ligger jag där med Alladinpraliner i magen. Och känner julstämning.När jag gick sista två åren o gymnasiet hade det gått många år sedan jag var på en julotta och bet sönder hårda karameller. Min nya rutin var att ringa till alla i min klass och önska god jul. Efter något år tappade jag kontakten med de flesta och bara en klasskamrat, Erik i Kyrkhult, var den jag ringde till. Detta enda telefonsamtal efter dopp i grytan men strax innan Kalle Anka blev en ritual och enda gången jag och Erik hördes av på året. Vi förundrades över vad som hänt den andre. Och över hur mycket som hänt oss själva det senaste året. Jag lade alltid på luren leende. Julstämning.
I år vaknar jag på julaftons morgon i ett hotellrum i Bangkok. Under ett stort vitt täcke i en stor dubbelsäng. Utanför täckets värme har rummets AC lyckats få ner värmen till att vara behagligt svalt. Men jag vet att utanför är det ljust och 35 grader varmt. Jag tassar fram över heltäckningsmattan, drar bort gardinerna och tittar ut. Jag ser taxibilar och tuktuks rusa förbi på Bangkoks gator och det finns inget som påminner om min invanda bild av julen.
Ingen tomte. Ingen snö. Ingen kyla eller slask.
Jag kryper tillbaka under täcket och lägger mig igen bredvid Min Älskade Flickvän. Så frågar Hon om jag vill ha min julklapp nu eller senare. Klart jag vill ha dom nu! Hon springer upp ur sängen och hämtar många små paket från sin resväska. Jag hoppar upp lite och lägger en kudde till bakom mitt huvud så jag halvsitter. Det är viktigt med ergonomi när jag öppnar julklappar.
Ivrigt öppnar jag det första paketet. Det prasslar och julklappsljudet låter lite märkligt. Det är liksom fel plats och fel tid för julklappar.
Innanför julklappspappret på det första paketet hittar jag en burk med svenska hembakade pepparkakor. Jag ler med hela ansiktet och vill genast smaka på en.
– De är hembakade men det är inte jag som bakat dom, säger Min Älskade Flickvän leende. Det är dina systerbarn som bakat dom.
Mina tankar rusar iväg och försöker förstå hur det är möjligt. Hon har bara varit Min ett par dagar och aldrig träffat varken min syster eller mina föräldrar. Efter några för mig förvirrade ögonblick får jag förklaringen. Min syster kontaktade Min Älskade Flickvän via Facebook innan avresan. Därefter pusslades det och smusslades det och bakades och postades paket för att få ner pepparkakorna i Hennes resväska så de kunde komma ner till mig.
Förutom pepparkakor får jag även teckningar, halsband och foton av mina systerbarn. Jag får även en julbild på mamma och pappa och en julslips.
Jag fylls av en värme och tacksamhet. Över att arbete har lagts ner för min skull. Tacksam över att jag har så underbara människor kring mig. Och det börjar kännas lite jul ändå.
För även om julstressen hänger börjar tidigt för de flesta, är det nog ändå det där lugnet på julafton som är en stor del av julkänslan. Och den julkänslan handlar kanske om att lägga märke till de vänner och människor vi har kring oss. Dom som stressar runt och hittar julklappar till oss. Som lagar mat och tänker på oss. Dom som finns där även när vi inte saktar ner oss för att fira jul. Kanske skapas julkänslan i oss när vi känner efter och tänker på att vi ändå inte är så ensamma. När vi känner att andra finns där för oss och vi finns där för andra.
I så fall är det väldigt synd att vi bara lägger märke till det en gång om året. För stöttande människorna kring oss finns ju även där när paketen är öppnade. Dom finns där även när elräkningarna, veckohandlingen och tvätttider är tillbaka.
Posted on december 22, 2009 - by Martin
Angkor What? Utebliven magi bland Khmeriska tempel
Tolka mig rätt. Angkor Wat är vekligen fantastiskt. Ankor är mäktigt och stort. Men platsen lyckades ändå inte beröra mig. Inte som templen i Bagan gjorde.
Templen var stora och gamla och fulla med Buddhahuvud och bilder på dansande människor. Men någonting hindrade mig från att känna det magiska.
Ankor har blivit en fantastisk turistindustri. Varje gång vår tuktuk stannade framför ett tempel kom människor springande och ville sälja vatten och guideböcker. Skyltar och broar visar vägen genom templen. Även o templen är många finns alltid turister nära dig. Den romantiska bilden av att utforska ett tempel på egen hand lyckas jag aldrig uppleva.
Inträdet på $30 gällde för tre dagar. Sedan betalar vi Tuktuk runt tio dollar om dagen. Då kör han oss till de tempel vi vill besöka. Vi hinner med ett par tempel varje dag. Mäkigast är solnedgågnen vid Ankor Wat. Mest minnesvärd en lång brant vandrig upp för till ett tempel på en höjd. När vi kom upp var vi nästan ensamma och hade en fantastisk vy ut över Ankor och även Ankor Wat längre bort. Fantastiskt vackert. Och varmt.
Kanske var jag inte påläst nog; kunskap om förhöjer njutningen av upplevelserna.
Eller så var det turistanpassningen och horderna av försäljare och turister som hindrade mig. Kanske hade jag fel förväntingar på hur tempelupplevelserna skulle vara.
För något var det som hindrade mig från att känna magin av Angkor Wat.
Posted on december 19, 2009 - by Martin
Att pruta vid Central Market i Phnom Pehn
– Four dollars! Very good price for you Sir.
Kvinnan håller fram de två boxershortsen som hon redan lagt i en plastpåse. Jag behöver köpa nya boxershorts och de två Calvin Kleinkopiorna verkar helt okej. Fast jag har redan köpt för mycket.
Jag och Ken skulle bara inom Central Market här i Phnom Penh för att köpa en skjorta till honom. Men väl nere på Central Market slogs jag av köplust och låga priser. I händerna har jag nu kassar med en skjorta($6), två bälten($1 styck) och två byxor($11 för båda). Byxorna har jag dessutom fått upplagda för 1$.
Bakom henne i det lilla båset finns mängder av underkläder och tshirts. Allt är kopior och billigt. Marknaden är under tak och består av hundratals små bås som säljer kläder och väskor, telefoner och tyger. När jag går mellan båsen ropar försäljarna efter mig att köpa just deras byxor, just deras varor.
Jag svarar skrattade kvinnan bakom disken.
– No, no. Four dollars is too much. Two dollars.
Kvinnan ler tillbaka. Prutningen har börjat.
– Ok, special price for you. Three dollar fifty. Last price.
– Im sorry but too much money. Two fifty. Good price for you.
– Sorry cant do. I will lose money. Three dollars.
– Come on. You know two fifty is a good price. You win and I win. Both happy. Come on my friend. Two fifty!
– Three dollars, svarar hon leende tillbaka.
Nu börjar även försäljarna intressera sig för oss. De vill veta vem som vinner. De vill veta hur det går för västerlänningen; hur mycket kvinnan kan få ut av mig. Jag och kvinnan håller benhårt fast vid våra positioner. Hon viker sig inte. Skämtandes och skrattandes kommenterar vi boxershortsen kvalitet och hur lite pengar fifty cents är för mig och hur mycket hon tycker det är för henne. De övriga försäljarna skrattar med.
Efter någon minut börjar jag vända mig om mot Ken och låtsas vara väg att gå. Visar att jag inte tänker ge mig utan hellre går. Ken spelar lite irriterad, vi har gjort så här förrut, och säger menande att jag borde strunta i det så vi kan gå vidare. Jag levererar mitt sista bud lite uttråkat. Tar ett steg därifrån.
– Two fifty last price.
– Ok ok, two seventyfive, ropar kvinnan efter mig.
Jag ler. Jag vann.
Skrattande vänder jag mig om mot min försäljerska.
– Very good my friend. You are very hard to bargain.
Hon skrattar lättat tillbaka och räcker fram påsen med mina nya underkläder. Jag sträcker över tre endollarssedlar.
– Thats ok, keep the change!
Försäljarna runt omkring oss skrattar högt. Jag vann spelet. Dubbelt.
Jag fick henne att gå med på ett lägre pris. Fick henne att bli nöjd när jag ändå betalade hennes pris. Dessutom fick både hon och jag och dom runt omkring oss fantastiska skratt på köpet.
För det handlade så klart aldrig om en halv dollar.
Posted on december 19, 2009 - by Martin
Vi och Dom – att känna igen
Jag raderade just ett långt inlägg om Kambodja och Phnom Penh och Pol Pot och Toul Sleng och massmord och Röda Khmerer.
Jag kommer nog ändå inte kunna förmedla något annat än samma siffror och fakta som står i historieböckerna. Eller som jag tror står i historieböckerna, för jag kommer knappt ihåg någonting av det där. Känner igen namn och platser men minns inte varför jag lärde mig dom.
Samtidigt som det bara var 30 år sedan Pol Pot störtades.
Det är svårt att föreställa sig att alla som är äldre än mig på gatorna här i Phnom Penh faktiskt var med om det där hemska på något sätt.
Vi avskärmar oss så lätt och försöker att inte känna med de som har det jobbigt. Vi bryr oss mer om det som hände igår än det som hände för tio år sedan. Vi bryr oss mer om de som är oss nära och som är som oss än de som verkar långt borta och främmande. Så om jag berättar att 1.4 miljoner Kambodjaner dog under de fyra år som Pol Pot försökte skapa sitt drömscenario är det få som blir berörda. Dels för att Kambodja är långt bort och dels för att de ser annorlunda ut och dels för att det är länge sedan. Det känns inte så speciellt. Däremot när vi läser att någon blivit orättvist behandlad i Sverige ryter vi gärna till.
Det är inget konstigt med det. För att känna med någon måste vi kanske kunna känna igen. Och vi tror gärna att vi skiljer oss från De Andra.
Problemet ligger kanske i att vi blir mer och mer isolerade. Känner mindre och mindre igen oss i andra än de omkring oss. Vi skapar ett Vi och Dom. Vi svenskar. Vi Eurpoeer. Vi västerlänningar. Dom där araberna. Dom där asiaterna. Dom där muslimerna. Och blir ännu räddare då färre personer hamnar i Vi-gruppen och fler i Dom-gruppen. Och får ännu färre att känna för.
Lösningen ligger kanske i att resa till platserna där saker hänt på riktigt för människor som inte är som vi. Kanske åka till Birkenau eller Rwanda eller Tong Slueng. Se till att de som torterades och mördares inte bara blir siffror i en historiebok. Genom att se att de också hade drömmar och jobb och föräldrar och favoritmat och semsterplaner kanske vi kan tillåta oss att se att det inte är så stor skillnad på Vi och Dom i alla fall. Att vi inte behöver vara så rädda och då kanske vi kan känna hur enormt ledsamt och fruktansvärt det som hänt är.
Då kanske vi kan tillåta oss att känna även för de 1.4 miljoner Kambodjanerna. Eller de över 500.000 som mördades i Rwanda 1994. Eller de 2.3 miljoner nordkoreaner som hungrade till döds 95-97.
En del av mitt resande handlar nog om att se det mest fruktansvärda för att kunna känna mer. Se platserna där det hemska hände.
Undra vilka nya platser jag kommer vilja se om tio år, och vilka nya som tillkommit då…