Posted on maj 10, 2009 - by Martin
Låta andras berättelser hålla om dig
Jag sitter där på väg hem från Göteborg. Något får mig att avstå från att lyssna på musik eller läsa en bok. Istället sitter jag och njuter av att åka tåg och se landskapet forsa förbi. Mitt emot mig sitter två strålande tjejer. De pratar om böcker och om livet. En av dom (hette hon Maria?) beskriver handlingen i en bok som låter som något jag vill läsa. Min nyfikenhet vinner till slut över rädslan för att bryta mig in i andras samtal; jag ber om titeln på boken. Det heter Zahiren av Cohelo. Vi utbyter boktips. Jag ger ”Kärleken, lyckan och meningen med livet” och ”Lycka”; jag får ”Zahiren” och ”Den vidunderliga kärlekens historia” tillbaka.
Vi fortsatte vårt samtal lite senare på resan. Vi pratade om livet och universum. Om kärlek och val. Det slår mig då hur inspirerande ett samtal kan vara. Hur det kan ge perspektiv. Göra världen lite större. Utrymme att andas. Det är så lätt att ta sig själv på för stort allvar. Ibland tror man att sättet man lever är den enda sättet att leva. Att tro att min inslagna väg är den enda rätta. Att höra och tro på andras berättelser kan hjälpa oss att se bredare.
I mötet med andra kan vi också finna tröst. Att höra hur andra människor tar sig an livet kan ge oss styrka. Plötsligt ser vi att andra människor också upplever rädsla och sorg. Och vi kan höra hur andra växer av motgångar.
Om vi vågar tro på berättelserna kan de hålla om oss när det är som jobbigast. Jag kan se att andra också har mått dåligt precis som jag. Berättelserna säger ”det kommer bli okej”.
Jag är tacksam för mötet på tåget idag. Genom att få ta del av de här två människornas liv och svårigheter kunde jag relatera och förstå att även om livet ibland känns hårt går det komma vidare. Och att det är de verkliga motgångarna i livet som skapar nya möjligheter.
En av tjejerna(var det Stina hon hette?) berättade om en av sina stora kriser och jobbiga tiderna i hennes liv samtidigt som hon hade något levande glittrande i ögonen. Hon hade fallit hårt. Hennes bild av livet och sig själv och rollerna hon ägde hade smulats sönder. När sånt händer vad finns kvar då? När det vi mest identifierar oss med försvinner, vem är då kvar?
Vem är vi när vi står där nakna utan murar?
Det kom upp många tankar och känslor under det där samtalet på tåget hem från Götet. Tankar om frihet och ansvar. Om kärlek.
Och om den stora frågan: Vad gör mig lycklig?
Liknande inlägg
- Släppa kontrollen över vad? När jag funderade på om jag skulle göra den stora resan eller inte kom jag fram till att det är en fråga jag måste kunna svara jag på innan jag åker. Är jag beredd att släppa kontrollen över mitt liv under sex månader? Mitt svar blir ja. Men frågan är...
- Varför backpacka i sydostasien? Igår fick jag frågan av en person om varför jag just valde sydostasien. Varför inte tågluff i Europa igen? eller USA? eller Australien? eller Vetlanda? Vetlanda är nog fint också. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på varför. Enkelt, tryggt och lagom Till en början var jag mest inställd...
- Vart tog bloggen vägen? Ibland gungar livet lite mer än man tänkt sig. Igår gjorde jag och Milli slut. Igår gjorde jag slut med Milli. Vi har delat 11 år tillsammans. Det är många år. Och minnen. Just nu känner jag mest sorg. Jag har inte så mycket energi eller tid att ägna åt...
- Går det planera bort rädsla? Osäkerhet är något jag har väldigt svårt för. Jag vill känna att jag har kontroll över situationen. Jag måste veta hur och vad jag skall göra i alla de situationer som uppstår. Det är så jag försöker göra mig av med min rädsla. Ju mer jag planerar, ju mer behöver...
- Att vara vegetarian på resande fot Hur jag valde att sluta äta kött Under sommaren 2008 var jag iväg på en 10-dagars retreat i Ödeshög. Det var ett buddhistiskt retreat inom Vipassana-traditionen. När man går in i ett Vipassanaretreat tar man sig an ett antal löfte som man försöker hålla under hela retreatet. Ett av dom...