Posted on mars 7, 2009 - by Martin

Fyra lärdomar från två tågluffer

Min första ensamresa var 2002. Då stack jag iväg i tre veckor på en tågluff i Europa. Året efter gjorde jag om det igen.  Här kommer fyra saker jag lärde mig på mina första två tågluffer och som jag tar med mig till min Stora Resa.

1. När guideboken skriver ”Tuff vandring” betyder det inte ”En lugn promenad”

Lonely Planets bok Walking in Switzerland var den bok som fick mig att vilja ut och resa till att börja med. Eftersom jag på den tiden ville vara extrem och såg lagom som en svordom, valde jag den tuffaste vandringen i hela boken: Räthikom Höhenweg. Jag började min vandring med fel utrustning, fel mat och fel träning. Med för mycket packning, för lite vatten och ingen fysisk träning kom jag efter sju timmar till slut upp till målet Carchina Hutte i östra Schweiz.

När jag kom fram satt jag bara och skakade i farstun. En snäll tjej som jobbade i stugan hjälpte mig av med skorna och bar även upp min tunga ryggsäck till ovan våningen där sovschlaferna låg. Jag kom knappt upp för trappan utan hon fick dra mig upp. Väl uppe ramlade jag på madrassen och orkade inte ens ta av mig de våta kläderna utan låg mest och skakade. Tjejen hämtade då bergsguiden som hade stugan så att han skulle kunna kolla till mig. Han gav mig en blick, grymtade något och sade sedan ”Han kommer klara sig” och gick ner igen. Jag så slutkörd så jag inte kunde dricka eller äta utan bara låg och skakade av utmattning resten av kvällen.

Nästa dag låg jag kvar uppe i stugan och återhämtade mig. Den tredje dagen gick jag ner igen. Då hade jag dumpat av sju kilo mat och annat onödigt uppe i stugan.

Macho hör inte hemma när man utmanar naturen.

2. Bara för att jag är utomlands tål jag inte mer sol

Under min andra resa stannade jag till i Nice, Frankrike för att träffa Mattias. Han och hans dåvarande tjej var där på semester. Vi hade en riktigt skön vecka där vi gjorde alla de klassiska måstena när man är på franska Rivieran första gången. Och en del som kanske inte var så mycket måsten men kul ändå. Bland annat blev Mattias, som gillar formel 1, helt till sig när vi var i Monaco och han fick vara vid den klassiska tunneln som är med i F1-loppet som körs varje år. Han stod mest och sa ”Fattar ni att det är här de kör? Fatta vad häftigt”. Jag och Anna förstod kanske inte riktigt storheten i detta kan jag meddela.

Den sista dagen i Nice var det riktigt skönt väder. Jag hade haft på mig lite solkräm de andra dagarna men tyckte att nu får det räcka. Trots allt hade jag ju varit utsatt för sol i säkert ett par tre dagar. Så jag solade och hade mig utan något solskydd.

I början på kvällen började min hud få en mild röd ton och började svida. Efterhand som kvällen började den bli mer och mer lilaaktig och till slut var jag nästan blå. Dessutom började jag få frossa och yrade en del under natten. Dagen efter mådde jag riktigt kass, vilket gjorde att kvällens aktivitet inte var så njutbar som jag hade hoppats. Då hoppade jag på nattåget till Bordeaux. Sällan har jag kliat och vridit mig så mycket som under den resan. Min kropp var rödare än röd och påminde en hel del om Polens flagga med skarpa gränser mellan vitt och rött.

Lärdom: Om jag behöver använda solkräm i Sverige, behöver jag nog använda det i Nice också. Även om där finns gott vin och trevliga kompisar.

3. Glöm kontroll

Inför den andra tågluffen hade jag planerat nästan hela resan innan min avfärd. Första delen var att ta sig ner till Wien. Planen var att åka tåg ner till Hamburg och därifrån vidare med nattåg till Wien. Jag hade en bytestid på sisådär två timmar i Hamburg. I Wien hade jag bokat in mig på ett vandrarhem, så allt var betalat och klart. Allt skulle gå enligt planen.

Fast inte hela vägen.

Jag åkte från Köpenhamn och då går färden via färjan vid Rödby. Just den här dagen tyckte fräjan att det vore kul att stå stilla lite. Tiden gick. Först var jag ganska lugn. Det här ordnar sig, tänkte jag. Det är gooott om tid. Men ingenting hände. Vi bara stod stilla. Då insåg jag att om jag missade mitt anslutande tåg till Wien hade jag ingen aning om vad jag skulle bo eller göra. Tåget till Wien var det sista som gick den kvällen. En av mina medresenärer kommenterade att det är lugnt, det finns fina ställe i Hamburg. Reeperbahn har många bra ställen, bara man känner till dom. Reeperbahn är Hamburgs och kanske hela Tysklands största bordellgata.

Plötsligt ville jag ännu mer hinna med tåget. Annars skulle hela min resplan ramla samman som ett korthus. Inget Wien, ingen vandring, ingenting. Min resa skulle bli katastrof redan första dagen!

Som tur var började tåget röra lite på sig nu. Men det gick långsamt.

Men då händer det som oftast bara händer när man är utomlands. Det visar sig att kvinnan som satt rakt över min plats kom från Karlshamn. Hon berättar att hon också skall med tåget till Wien eftersom hon numera bor där. Jag var i alla fall inte ensam! Hon pratar med den tyska konduktören och förklarar läget. Han går iväg. Tio minuter senare kommer han tillbaka. Tåget mot Wien kommer att vänta in oss. Min resa var räddad!

Lärdom: Om jag inte planerat hela min resa utifrån att alla tåg skulle gå i tid, hade det varit mycket lättare att bara luta sig tillbaks och skratta åt förseningarna.

4. Jämför inte priser med svenska priser

Den sista lärdomen kommer från Paris. Det var en av de sista dagarna på min första resa. Jag hade sprungit runt hela dagen och kände nu för att bara sitta ner och ta en kaffe. Jag var precis i närheten av Champs Elysee så dit gick jag. Det var en fantastisk sommardag i augusti och jag var på väg hem; resan började närma sig slutet. Jag gick fram till ett av de finare caféerna och tittade in prislistan: Iced Cappucino €9. Hur i helsike kunde man ta €9 för en kaffe med lite grädde på? Min mammas småländska ådra började pumpa i mig. Att betala så mycket för en kaffe som kostar max femton kronor i sverige(på den tiden) är ju absurt!

Som tur var gjorde jag det i alla fall. Det är min dyraste och hittills godaste kaffe jag druckit. Jag satt under solskydden och summerade min resa i resedagboken. Det var en av de där stunderna då man känner ro.

Jag var nöjd.