Archive for november, 2009
Posted on november 27, 2009 - by Martin
Viktig humor i Mandalay
Mandalay kändes lite gruffigare än Yangoon. Lite skitigare. Men också lite mer äkta. Som om staden känner sig lite mer självständig. Inte lika bunden till juntan. Fast den fanns där hela tiden i alla fall. Jag blev ständigt påminnd om regeringens stålgrepp kring burmesernas tungor. På väg till Moustache Brothers började jag försiktigt prata med min cykeltaxichafför. Ju längre vi cyklade, ju mer vågade han berätta om läget. Han bekräftade det jag hört från andra burmeser. Det har varit tuffa tider för de som jobbar med turism. 2007 kom nästan inga turister på grund av munkarnas uppror. Året efter var det orkanen som hindrade dom. Han hoppades på bättre tider i år. Jag frågar försiktigt vad han tror om valet nästa år. Han börjar svara men tystnar snart eftersom vi snart är framme vid de mustaschprydda bröderna.
Väl framme hoppar jag av och går in i något som mest ser ut som en del av ett skjul eller ett övergivet garage. Längs med ena långväggen står ett tiotal platstolar. En dryg meter framför finns den provisoriska scenen. På väggen bakom scenen hänger mängder med merionettdockor. I taket surrar ett par fläktar. Mest för att hålla myggen borta. Vid sidan om scenen står en mick och gammal förstärkare som är drivs av ett bilbatteri. Senare får jag förklarat att de har tre olika elsystem i garaget; statliga(som nästan aldrig fungerar), elen från fastighetsägaren(fungerar ibland) och en egen generator om de två andra är utslagna. På väggarna hänger bilder på Aung San Suu Kyi. Det slår mig att det är de första bilderna jag ser på henne sedan jag kom till Burma.
”In Burma we used to call thieves, thieves. Now we call them the government.”
Moustache Brothers dagliga show är en av de få platserna i Burma där du kan höra öppen kritik. Numera bara på engelska och för turister. Förbjudna att uppträda för burmeser. 1997 fick de den stora äran att uppträda hemma hos Aung San Suu Kyi för henne och ledare inom oppsitionspartiet NLD, National League for Democracy. Bland annat skämtade en av medlemmarna i truppen, U Lu Zaw, om att regeringensmännen egentligen borde kallas tjuvar. Dagen därpå blev två av bröderna fänglsade. De dömdes till sju års fängelse för skämtet. Arbetsläger. Bland mördare och kriminella. Under tiden fortsatte den kvarvarande brodern i truppen själv. Fortsatte gäcka regeringen.
Nu är de i full gång igen med sin stundtals märkliga blandning av satir och klassisk burmesisk dans. Det är enkel slaptstickhumor. Det är nästan jag förväntar mig snubbelhumor ibland. Fast bland de billiga poängen får vi fem i publiken ändå insikter om burma. De levererar rak och naken sanning. Med hjälp av små skyltar förklarar de burmas stora och många problem. HIV. Prostitution. Regeringen. Skövlingen av skog. Militären. Korruption. Det blir många skyltar till slut.
Efter en dryg timme går jag därifrån. Ut genom tygstycket de hänger för så inga utanför skall kunna se in. Förbi mamman till bröderna som ständigt håller vakt efter hemliga polisem, MI. Ut till min cykeltaxi. Det har blivit mörkt och lite kyligt ute nu.
“You cannot close my mouth, ears and eyes. If you want to do that, it would be better not to release me”
Par Par Lay när han släpptes från fängelse 2001
Tom Grundy på GlobalCitizen träffade bröderna för ett tag sedan och fick en intevju:
Posted on november 22, 2009 - by Martin
Med PJ i avokadons land – Kalaw
– Watch out for cowshit! Slippery!
Jag tittar ner och tar ett lite större steg för att undvika cowshit. PJ tittar bakåt och ler åt mig. Vi har vandrat i en timme snart. Jag, min danske reskamprat Ken och vår burmesiske vandringsguide PJ. Den smala stigen leder oss ner genom den täta skogen. Daggen glittrar fortfarande i spindelväven. Den fuktiga morgonkylan är sedan länge borta. Allt är grönt omkring mig. Branter fyllda med buskar och träd och gräs och ormbunkar.
Jag ler tillbaka mot JP. Han vänder sig om och fortsätter framåt. Jag följer hans gröna slitna tygskor med blicken. På utsidan av vänster sko börjar ett hål synas och jag ser att han har vita strumpor på sig. På ryggen har han en enkel ryggsäck med lite vatten och vår lunch. Den slitna ljusa skjortan och de blåa bomullsbyxorna med pressväck känns inte speciellt vandringsvängliga.
Men PJ vet vad han gör. När vi frågade efter hans ålder på morgonen skrattade han och sa ”You will not believe me. I’m 72!”. Då tvivlade jag eftersom han inte ser ut att vara över sextio. Men mest tvivlade på att han verkligen skulle orka med vårt tempo. Ganska snart efter vi börjat vår vandring döpte jag honom till vår egen lilla Duracel-kanin. Han bara går och går. Jag går lite snabbare än PJ, men han kommer alltid ifatt mig när jag behöver pausa och dricka vatten efter en halvtimme. Och han bara går vidare. I lagom takt. Leende och skrattandes. Bara går och går och går…
Så öppnar terrängen upp sig. Skogen och buskarna tar slut och vi kan se ner genom en dal och ut över de närliggande bergen. Jag och Ken stannar. Blir tysta. Ler mot varandra. Det finns inget att säga. Det är bara fantastiskt. När jag vaknar upp igen ser jag PJ fortsätta ner mellan citronträd och thebuskar. Jag börjar gå nedåt igen.
Apelsiner och samosa
Efter några minuter kommer vi fram till apelsinträd. Bland träden sitter ett tiotal människor. På stora tygstycken sitter de och pratar och skrattar och packar ner de gröngula apelsinerna i flätade korgar. PJ hälsar skrattande på människorna. De verkar glada att se honom. Och fyller hans ryggsäck med apelsiner och visar sedan glatt upp den för oss innan vi går vidare.
– Oranges? Take many!
Jag plockar upp två. Luktar på dom. Ler. De har en varm och intesiv doft. De känns mer levande än del kalla oranga runda sakerna jag brukar köpa på Konsum. Vi börjar gå vidare samtidigt som jag äter på den solvarma frukten. Fruktsaften rinner ner för min haka, men jag har ingen extra hand att torka mig med. Händerna fulla med apelsiner.
Människorna bland fruktträden tillhör ett av bergsfolken. De olika folken har lite olika dialekter och språk. Varje dag går de ner till marknaden för att sälja sin skörd. Ett rullande schema bestämmer vilken av de fem närmaste byarna som marknaden skall hållas i. Imorgon är det Kalaw som håller marknad.
Efter tre timmars vandring kommer vi fram till vår första by. Jag har gått lite snabbare än de två andra i vår tremanna trupp och kommer fram lite tidigare. Ett par barn tittar nyfiket på mig samtidigt som de leker vidare med sina järnringar och pinnar. I mitten av byn finns ett litet tempel och en liten stupa. Utanför hänger solblekta buddhistiska flaggor. Efter ett par minuter kommer PJ och Ken ifatt mig och vi går genom byn mot ett av husen. De flesta husen i denna byn är gjorda av tegel. De ser ganska stora ut och byn verkar må bra. Theblad på ligger tork vid en grusplan och två tonårsflickor sitter på huk och rensar bort de oönskade bladen.
Vi går in i ett av de vita husen och slår oss på det nötta mörka trägolvet. I mitten av rummet sitter en gammal tant på en primitiv vävstol och väver en klarblå Longyi. När vi kommer in hälsar hon glatt på PJ och reser sakta upp från golvet. Hon hämtar en kanna the. Självklart med the från byns egna skörd. Vår guide öppnar upp sin nötta ryggsäck och plockar ur några apelsiner och en påse med samosa. Friterade degknyten fyllda med grönsaker. Lunch. Ken konstaterar att samosan smakade förträffligt. PJ håller med, det smakar som indisk samosa skall göra. Och han bör veta.
Regeringen stal företaget
PJ föräldrar kom från östra indien och flyttade till burma innan militärregimen tog makten. Hans pappa startade snart ett åkeri och kunde försörja sin familj bestående av fru, en dotter och tre söner. Men så plötsligt skulle hans företag bli statligt. Juntan tog över företaget. Åkeriet med lastbil försvann över en natt för den goda socialismens skull. PJs pappa fick ingenting i ersättning för sitt livsverk. Jag ser uppgivenheten i PJs ögon när han berättar om den. Sorg mer än ilska.
The land of avocados
Efter en timmes vila och lunch fortsätter vi vår vandring genom berg och plantage.
– If someone asks you if you have been to Kalaw you should answer, Yes I’ve been in the land of Avocado! skrockar PJ när vi går förbi otaliga rader av avokadoträd. Byn Kalaw ligger på runt 1400 meter över havet och användes av engelsmännen som en bergsstation. Klimatet är svalare och skönare är runt Inlesjön. I byn ser man fortfarande tydligt arvet från engelsmännen. Stationsbyggnaden passar in i vilken engelsk småstad som helst. Rött tegel, tegelpannor och vitamålade knutar. Nu är Kalaw mest ett centrum för vandring för turisterna och en militärskola för burmeserna. Under dagen pekar PJ ut alla grödorna som de fattiga byarna odlar. Ingefära. Citroner. Lime. Kål. Vete. Ris.
De olika familjerna i byn hjälps åt med varandras risfält. Ägaren står för maten, grannarna hjälper skrattande till med att skörda. Nästa dag är det kanske deras eget fält som behöver skördas. Ingen mening att klaga om det är jobbigt.
Så fortsätter vår vandring bland bländande vacker natur. Ibland tittar jag och Ken bara på varandra och ler uppgivet. Det finns verkligen ingenting att säga som inte redan sägs av naturen. Inga ord som kan beskriva det vi ser.
Sönderbombade stupor
Vi vandrar förbi övergivna tempel och stupor. Och ropar skrattandes ”Hello” tillbaka till barnen i byarna vi går genom. ”Hello” och ”Bye Bye” är allt de kan säga på engelska. PJ får leenden och skratt av alla han möter. Verkligen alla verkar känna honom.
Ett övergivet tempel med plåttak står på en höjd mitt bland risfält. När japanerna bombade här under andra världskriget skadades templet och munkarna flydde. Både templet och stuporna ett par hundra meter nedanför är sedan dess övergivna. Trots att han bara var några år minns PJ forfarande hur de fick springa och söka skydd när bomberna föll.
– Japanerna var ganska bra i början, berättar PJ lite tvekande. Men sedan väldigt hårda. Sedan kom förändringen. Och alla de andra kom. Vi hade ingen aning om vad som skulle komma. Vi blev av med japanerna. Men fick de andra istället. Har du läst polisens motto? ”Kan jag hjälpa dig?”. Mer ”Kan jag hjälpa dig bli av med dina pengar?”. Mutar du inte dom tar det lång tid för allt.
Burma är världens tredje mest korrupta land. Och det trettonde fattigaste.
Tio dollar dagen och tre hundra dollar på banken
Ett par timmar senare sitter vi ner på en restaurang precis utanför vårt hotell. Restaurangen består av ett par blåa plastbord och stolar utanför och två-tre bord inne. Vi sitter alla med en varsin öl. Välförkänt. Vi betalar PJ totalt tio dollar för en dags guidning. Två dollar går till hans chef. Åtta dollar är ett bra dagsverke. Problemet för PJ är att turistsäsongen är kort, knappt två månader. Hans knappa lön skall räcka för hela året. Dessutom har det varit få turister de senaste åren. 2007 var det på grund av munkupproret. 2008 för cyklonen. I år är det inte heller så många. De senaste åren har han fått ta av sina sparpengar. Vi frågar hur mycket han har, han skrattar lite och medger att det inte ens var 300 dollar från början. Så han är glad att vi vill anlita honom imorgon också.
Så reser han sig upp. Lite lätt pratig av den lokala ölen Myanmar Beer. Han tackar för ölen och önskar oss god natt.
Den gamle mannen sätter på sig sin hatt. Hänger på sig ryggsäcken. Rättar till byxorna med pressveck. Skattar lite och går sedan iväg. Värdigt och stolt.
Kommentar: Dessvärre har mitt minneskort med alla bilder från min vandring i Kalaw gått sönder, så jag kan inte visa några bilder på PJ. Men en fin samling bilder tagna av andra från liknande vandringar: http://www.dgrin.com/ http://www.flickr. av andrcom/
Posted on november 16, 2009 - by Martin
Ett liv på sjön – Inle Lake i Burma
Klockan är strax efter halvåtta på morgonen och floden färdas snabb förbi under mig. Bakom mig sitter min danke reskamrat Ken och bakom honom vår guide och båtsman. Luften är lite kall och fuktig. Jag funderar på om jag kanske skulle tagit med mig en extra tröja för att hålla den råa kylan utanför.
Men så öppnar floden upp och vi beger oss ut på sjön. Tankar om kyla och extra tröjor löses upp sig och det blir tyst. Inte ens smattret från motorn på vår långsmala båt kan överrösta sjöns stillhet. Allt stannar upp. En lätt dimma svävar strax över sjöns blanka spegel. Det går knappt skönja de gröna berg som omger sjön. Dimman hänger som en tunn silkesduk mellan mig och de rullande kullarna och branta höjderna. Allt jag ser är överlappande urtvättade blågrå konturer av berg.
Jag är på sjön Inle i centrala Burma. Sjön mäter ungefär 2mil lång och drygt 1mil bred. Men det är svårt att veta var sjön börjar och den omgivande träskmarken övergår till fastmark. Sjön är Inthafolkets hem. I hus på pålar bor dom i små byar utspridda på sjön. Förutom fisket har de även skapat flytande trädgårdar. Mattor av grönska ligger på sjön och ger grönsaker och blommor. Smala kanaler mellan raderna av tomatplantor gör det möjligt för byborna att plocka tomaterna direkt från sina smala kanoter.
Snart ser jag den första fiskaren. Han står längst fram i sin långsmala båt med åran kring höger ben. Han tittar nyfiken när vi flyter förbi. Jag ler mot honom och nickar lätt. Jag får ett stort leende tillbaka. Han trycker till åran med benet och flyter vidare.
En dryg timme ankommer vi till marknaden. Ett rullande femdagarsschema bestämmer var marknaden skall hållas. Här samlas de olika stammarna och byter varor. Bergsstammarna byter sitt ris mot Inhtafolkets fisk. Torr ved byts mot tomater. Idag samlas man nedanför Phaung Daw Oo Paya, ett tempel som ligger vid sjöns södra strand. Otaliga smala båtar ligger ankrade framför de många stånden.
Vi kliver iland och förundras över varorna de många varorna. Hittransporterade på oxkärror och kanoter. Jag ser vete och saltad fisk, klänningar och torkade nötter, knivar och squash. Med leenden och skratt byter de ägare.
Efter en stunds upptäckande av handeln och templet är vi tillbaka i båten. Vi åker genom en av byarna. Kanaler skapar gator och vägar där gröna vattenväxter istället för asfalt visar vart vi kan åka. Hus efter hus flyter förbi. De flesta är byggda i trä. En gång i tiden målade i vackra färgen men som nu har en gråbrun ton efter timmar av skoningslös sol och regn.
– This is my house. You want to see it?
Vår guide och båtförare pekar på ett hus längra fram på höger sida. Utanför ser vi en fastkedjad gås på en liten gräsplätt. Jag och Ken ler och tackar snabbt ja till inbjudan. Vi förtöjer båten bredvid en annan båt och hoppar iland på huset. En trappa leder upp till ett stort rum som används som vardagsrum. Guidens mamma kommer fram och hälsar. Hon har en lila kjol och vit blus och ler glatt när vi presenterar oss. Hon leder oss in i hennes hem.
En stor vävstol dominerar vardagsrummet. Här sitter grannens dotter sitter och väver något blått och vackert. Hon ler lite blygt när vi hälsar. Genom springorna i det ljusa trägolvet ser jag vattnet blänka nedanför. Ljus flödar in genom den öppna dörren bakom mig. Rummet känns luftigt och ljust. Inga mellanväggar finns i huset. Ett stort rum per våning. Öppen planlösning Extreme Edition.
En trätrappa leder upp till övervåningen där trämattor att sova på finns. På en av väggarna hänger en hylla med buddhastatyer som används som altare. Ett par blommor ligger där som dagens offer till Budhha.
Vi går ner i vardagsrummet igen och ut på baksidan av huset. Här finns en liten stia med två grisar. Till höger finns toaletten som består av ett hål direkt ner i sjön och ett litet drapperi att dra för att skapa lite avskärmning i alla fall. Intill finns köket. Framför stian hänger ett fiskenät som två män just står och vittjar. Ken tittar nyfiket och snart får han en lektion i hur man fiskar här på sjön. De stora fiskarna tar man upp direkt och äter. De små fiskarna placerar man i ett litet fiskehägn som finns under huset. Där låter man dom växa till sig tills dom är stora nog att äta. En primitiv fiskfarm.
När vi kommer tillbaka in i vardagsrummet har fler kommit in i rummet. Två kusiner och en moster har paddlat över för att se de två gästerna. Jag och Ken sätter oss ner och blir bjudna på lokalt the och solvarma gröngula apelsiner. Det är bara vår guide som talar engelska så han får agera som tolk åt alla frågor både vi och hans släktingar har. Nyfiket utforskar vi varandras liv. Skrattandes pratar vi om vädret och fisket, familjer och barn. Förvirrade bjuds våra nyfunna vänner på Skrufs Portionssnus. De tittar misstänksamt på det. Bara en av männen vågar prova. Skrattet vill inte ta slut när han en minut senare spottar ut snuset igen genom ett av de öppna fönstren bakom oss. De övriga sparar sina små påsarna med snus som souvenirer.
Tiden försvinner iväg och vi beger oss vidare. Vi vinkas av i dörren när vi fortsätter vår guppande färd ut på sjön.
Vi besöker tempel. Vi ser fler tomater. Vi möter båtar fulla med purjolök och skrattande burmeser. Vi besöker en cigarrfabrik där allt görs för hand och enbart naturens ingredienser. Vi tittar på när papper torkar i solen. Vi förundras över färgglada väverier.
Ett par timmar senare är vi tillbaka på fastlanden och byn Nyangschwe där vi bor. Tillbaka i en värld där du kan gå mellan husen, där du kan beställa bananpannkaka och där en taxi kan ta dig var du vill när du vill. Tillbaka i en annan verklighet.
Jag sitter länge på kvällen och tänker på det jag upplevt. Jag tänker på lättheten och enkelheten jag kände när jag mötte människorna på sjön. Och på skratten.
Många av oss har en ganska fast bild över hur vi bör leva våra liv. Vi tror oss veta vad som krävs för att vi skall må bra och vara lycklig. ”Om jag bara börjar motionera lite mer kommer jag må bättre”. ”Om jag bara köper en större lägenhet kan jag känna mig hemma”. ”Om jag bara får det här löser sig allt”.
Men så möter vi ibland andra människor som lever efter andra regler. De har andra tankar och perspektiv. Människor med andra förutsättningar och möjligheter. De bryter mot det vi känner är rätt sätt att leva men verkar ändå glada och lyckliga. Vi ser att någonting i vårt tankesätt är lite skevt.
Kanske är det genom dessa möten med andra människor vi kan öppna upp lite? Kanske det är det som resande handlar om? Kanske kan vi av andra människors sätt att leva våga fråga oss om våra egna levnadsregler stämmer ens för oss? Frågan är hur många av oss som är modiga nog att göra det.
Posted on november 11, 2009 - by Martin
Allt är guld som glimmar på Shwedagon Pagoda
Shwedagon Pagoda är fantasiskt. Det är levande. En plats fylld med guld och människor. Munkar och turister. Burmeser och så jag. Och min nyfunne danske vän Ken.
Stupan kröns av 5,448 diamanter, 2,317 rubiner 8,688 blad med guld och mängder med andra ädelstenar. I toppen finns en stor diamant. Fantastiskt.
Runt den höga guldstupan finns många mindre guldtoppar placerade. Mängder med Buddhastatyer. Magiskt.
Idag har det varit lite svalare än igår. Termometern stannade vid 34grader. Ganska skönt väder trots allt. Det är ganska torr luft här nu så hettan känns inte lika mycket som i Chiang Mai till exempel.
Dagen inleddes med att jag och Ken försökte hitta en bra växlningskurs för våra USD. Den lokala valutan kalla Kyats och du kan välja att växla på hotell, resebyråer, banker, juvelerare eller på gatan. Banker är sämst. På gatan är störst risk att du blir lurad(det blev jag) och hotell ger inte så bra kurs. Det slutade med att vi växlade på en resebyrå. Då kommer nästa aber: de tar bara emot helt ovikta och perfekta sedlar med USD.
Jag tittar på mina nyväxlade dollars från Bangkok. Inser att närmare $250-300 är i för dåligt skick för att kunna växlas. Eftersom det inte finns några uttagautomater i Burma, eller går att betala med VISA någonstans innebär det att min reskassa just krympte med exakt den summan.
Som tur är har Ken några extra USD om det skulle tryta. Men just nu ligger jag bra till. Jag får bara försöka hålla min budget. Och sluta äta fem tårtbitar per dag på burmas finaste konditori.
Imorgon flyger vi vidare till Heho och Inle Lake. Där stannar vi ett par dagar för att utforska sjön och kanske ut och vandra lite. Efter det Mandalay och sist Bagan innan jag åker vidare mot Vietnam den 1 december.
Jag lämnar huvudstade Yangon imorgon med andra ord. Så jag vet inte när jag kan komma åt internet och bloggen igen. I värsta fall kommer nästa uppdatering att komma först 2 december när jag landat i Saigon. Men det kommer var värt väntan, det lovar jag…
Posted on november 10, 2009 - by Martin
På bokrea i Yangon
Längs med gatan som leder mot gamla tullhuset står det massor med försäljare med begagnade böcker. Meter efter meter med dammiga, välanvända böcker om allt möjligt. Många på engelska.”Fundameltal rules”, ”Basic Welding”, ”Modern Warefare”, ”Burmese Customs”, ”Computers made easy”(från 1983). Ämnena spretar.Varifrån böckerna kommer vet jag inte. I förrgår såg jag till och med en svensk deckare. Läckberg tror jag det var.
Jag köpte en populärvetenskaplig bok om mänskligt beteende: ”Man, the Manipulator”. 500Kyats, dvs runt 4kr. Dammig, välanvänd, nött. Men perfekt för en eftermiddag. Så nu skall jag försöka hitta ett bra kafe, beställa en bit tårta och sippa i mig en kanna jasminthe.
På torsdag flyger jag till Inle Lake via Heho. Jag hoppas läsa klart boken innan dess. Även om det krävs många timmar tårta och the.
Posted on november 8, 2009 - by Martin
5 tecken på att jag inte längre är i Bangkok
När jag kom till Yangons flygplats igår kändes det inte så annorlunda först. Men ganska snart upptäckte jag att jag inte längre är i Bangkok. Här fem tecken på att jag inte längre är i Bangkok, Thailand.
Det behövs en väska till dina pengar
Jag växlade $100 igår på gatan och fick 106st 1.000 Kyat sedlar tillbaka. Med tillhörande gult gummiband. 1.000 Kyat är den största sedeln så det är bara att le och lämna över centimetertjocka buntar när du gör stora transaktioner.
Män bär kjol
De flesta män, unga som gamla, springer runt i Longyi. Rutiga, blåa, gröna och fina. Tydligen skall det vara ganska bekvämt. Självklart kommer jag köpa mig en själv.
Ratten sitter på fel sida
Juntan i Myanmar har en del intressanta idéer. Bland annat bestämde de över en natt att det var fel att köra på vänster sida eftersom det var britterna som införde detta. Så för att slippa detta ack så betungande imperialistiska arv bestämmde de att man skulle köra på höger sida. De flesta bilar är dock från sent sjuttiotal eller åttiotal, och har inte blivit utbytta sedan de nya reglerna skapades. Därför har de flesta bilar ratten på höger sida trots att det är högertrafik. Sikten i kurvorna och vid omkörningar är inte helt optimal minst sagt.
Hemliga polisen förföljer dig
Hittills gissar jag att minst två personers som pratat med mig på gatan har tillhört hemliga polisen. Och igår när jag besökte Schwegadon Pagoda tror jag att vi var förföljda ett litet slag. Det är ingen fara dock. Så länge du inte nämner ord som munk, förtryck och Augn San Suu Kyi så är det ingen fara. Turistnäringen är hyffsat viktig för juntan och jag har aldrig kännt mig hotad eller rädd. Burma är väldigt säkert att resa i.
Folk är genuint snälla
Jag och Dave, en britt som jag sprang runt i Yangon med igår, noterade efter att par timmar att folk verkligen var genuint snälla. De ler och hälsar och vill gärna prata lite. Om du har svårt att hitta visar de dig vägen.
När vi växlade pengar på gatan sittandes på barnplaststolar på trotoaren vände sig min granne om och hjälpte mig kontrollräkna pengarna så jag inte blev lurad.
När Dave log och sa ”Hello” till en burmes vi passerade bugade denne sig och svarade ”Thank you”.
Folk är snälla helt enkelt.
Posted on november 7, 2009 - by Martin
På plats i ett varmt och vänligt Burma
Så var jag på plats i Burma. Varmt, dammigt men ganska vänligt än så länge. Resan hit gick bra och det var inga större problem att komma in i landet. Många små papperslappar behövde fyllas i men det var inte så farligt. Det fanns en steril känsla över den lilla flygplatsen. Finare än jag trodde, men saknade själ.
Jag har checkat in på ett hotell som faktiskt inte är speciellt bra men lovade att träffa en reskompis där ikväll så jag kommer bo där.
När jag är i Burma kommer det bli minst sagt svårt att ladda upp några bilder till bloggen. Men jag lovar att kompensera för det när jag kommer till Laos/Vietnam som är nästa destination efter Burma. Troligtvis sticker jag härifrån runt första December. Lite beroende på vad jag tycker om landet.
Posted on november 6, 2009 - by Martin
Meditationsretreat i Chiang Mai – så funkar det
Jag är tillbaka igen. Efter tjugo dagar i tystnad. Tjugo dagar meditation. Tjugo dagar reflektion. Men nu är jag tillbaka. Det var en fantastiskt jobbig, givande, rolig, tråkig, arg och underbar tid. En tid bland munkar, katter, nunnor och eftermiddagsyoghurt. Här kommer en liten redovisning om hur saker och ting fungerar. Kanske skriver jag ett inlägg senare om upplevelserna.
Ankomst – 13 Oktober
Jag möts av en energisk munk vid namn Chaibodin. Han pratar snabbt, går långsamt och ger ett ganska förvirrat intryck. Efter att ha fyllt i registreringspapprerna får jag snällt vänta in de andra. Vi är tre västernlänningar som skall börja vårt retreat. När alla är på plats ger Chaibodin oss en snabb rundtur på tempelområdet. – Här kan ni meditera, där äter ni och den delen av templet är öppet till nio på kvällen. Massor med information levereras på för kort tid. Efter ett tag kan vi nykomlingar bara le åt varandra menande ”du förstår inte heller allt va?”. När Chaibodin går igenom de olika soyamjölkmärkena som finns i den minimala tempelbutiken fnissar vi alla lite. ”This one not good for my stomach. This one good for me. This one gives me gasses.”
Efter lunch byter vi om till vitt. Under hela vistelsen förväntas vi vara vitklädda, ända ner till underkläder. Vi blir visade våra rum.
På eftermiddagen är det dags för öppningsceremonien. Vi citerar lite pali, gör en tillflyktsceremoni där vi säger att vi tänker lita på Buddha, Dharma och Sangha. Efter det börjar vår träning. Vi är meditatörer.
Dagarna börjar tidigt, slutar sent och kretsar kring meditation. Meditation och äta.
Schema
04:00 Tempelklockan ringer. De många hundarna på området börjar yla ikapp med klockan.
06:00 Frukost därefter tvätta och städa
10:30 Lunch
17:00 Reporting
22:00 Läggdags
All annan tid förväntas du meditera.
Maten
Kan bara summeras med ordet smått fantastisk. Smakerna kändes äkta och förde tankarna till husmanskost. Starkt, smakrikt och mycket vitlök och koriander. Riktigt gott för det mesta. Ibland lite väl konstigt. Men alltid vällagat. Det fanns både vegetariskt och icke-vegetariskt alternativ. Efter 12 förväntades du inte äta någon fast föda utan fick hålla dig till flytande. Typ yoghurt och sojamjölk.
De första dagarna åt jag för mycket. Det var så gott så jag åt till jag blev ordentligt mätt. Vilket ledde till att jag ibland höll på att somna på meditationskudden efteråt. De sista dagarna åt jag nästan inget ris alls utan fokuserade på grönsaker.
Frukost
Oftast nudlar med grönsaker, tofu och någon god buljong. Ibland rissoppa med majs och grönsaker. Det tog ett tag att vänja sig från havregrynsgröt och rostat bröd och äta riktig mat redan klockan sex på morgonen.
Lunch
Ris utgjorde basen till de flesta luncher. Till det två-tre olika rätter. Kokta grönsaker, grytor och stekta nudlar var vanligast. Min favorit var grön curry med tofu. Fantastiskt!
Efterrätt
Då och då kom någon snäll utifrån och bjöd på mat. De tog med sig en stor gryta med något gott de lagat och bjöd oss och munkarna på det. Banan kokt i kokosmjölk var nog min favorit. Ofta blev det någon sötsak vid Buddha day(en gång i veckan, oftast söndag eller måndag).
Eftermiddag och kväll
På eftermiddagen strax innan fem brukade jag gå till tempelbutiken och köpa en yoghurt och en sojamjölk. Yoghurten åt jag direkt och njöt verkligen av den. Sojamjölken sparade jag till åttasnåret då jag tog en paus i mediterandet och kanske gick en runda på tempelområdet och då är det gott att ha något att dricka.
Lördagskakor
I tempelshoppen fanns massor med kakor och sötsaker. Lördagar brukade jag tilåta mig att ta en liten sötsak direkt efter lunch(men innan 12). Väldigt gott. I början åt jag oftare än så men efter ett tag ville jag lägga band på mitt sockerbegär. Dagen jag bestämmde mig för det, och jag var verkligt bestämmd med det gick det så klart inte så bra. Jag gick med bestämmda steg från tempelshopen utan att ha köpt någon kladdkaka och nöjd över att jag lyckats bryta den dåliga kakvanan. På vägen till mitt rum kommer en av munkarna fram till mig och säger ”For you my friend. An offering from me”. Han tar fram just en sådan chokladkladdkaka jag ett par minuter innan var glad att jag inte köpt. Nåväl, det vara bara lyda honom och snällt äta upp den. Och den var fantastiskt god så klart.
Boende
Jag hade ett eget rum med tillhörande toalett och dusch. Som en liten lägenhet nästan. Fast väldigt kalt inrett med bara en tunn madrass på en träbrits, ett nattduksbord och några klädhängaren. Nordiskt sparsmakat. Men det var mitt hem för nästan tre veckor.
Templet hade runt femtiotal munkar och tjugotal nunnor. Det kryllade dessutom av thailändre som gjorde längre eller kortare meditationretreat. Många ungdomar kom dig och stannade bara några dagar, ungefär som vår konfirmation. På området fanns bibliotek, matsal, shop, en stupa, tempel och resten var mestadels bostäder.
Meditation
Varje dag fick jag meditationsinstruktioner från en mediationslärare. Vi hade två typer av meditation, sittaden och gående. Båda fokuserar på att bli medveten om erfarenheterna du har just då. Känna hur det känns att sitta, hur det känns att gå. Utan att tänka för mycket framtiden eller det som redan hänt. Bara upplevar det som händer nu.
Du börjar med 15minuters pass och första dagen var målet 7h. För varje dag ökar antalet minuter per meditationspass och även totala tiden du skall meditera. Dag 19 mediterade jag 60minuter i taget i 12.5h.
Sittande meditation
Det första steget i meditationen är att lägga märke till hur magen sänker och höjer sig när du andas. Varje inandning noterar man ”höjer(raising)”, varje utandning ”sänker(falling)” eller bara in/ut. Varje gång tankarna springer iväg noterar du det med ”tänker” och går tillbaka till andningen. Senare började du även lägga märke till hur det känns att sitta (”sitter, sitter”) och hur det känns på vissa bestämmda punkter på kroppen(”touching”). Det är allt. Inget konstigare än så.
Gående meditation
Du börjar med att säga ”vänster fot, höger fot” och lägger märke till hur det är att gå. Du går långamt och uppmärksamt. Därefter börjar du dela upp stegen i fler och fler delar. Du noterar ”Höjer, flyttar, sänker” när du tar ett steg.
Reporting
Varje dag träffade jag meditationsläraren. Jag berättar om mina upplevelser och han ger mig råd och nya instruktioner inför morgondagens meditation. De första dagarna var det abotten på templet, Prah Ajahn Supan, som höll i det. En fantastisk lärare och människa. Han inledde alltid med att säga ”Marting, Godd Dagk Marting”. Tydligen hade han snappat upp God Dag från en tidigare svensk student. Han lyssnade lite på vilka svårigheter jag hade och gav mig något enkelt råd som öppnade upp och gav mig mer inspiration att meditera. Dag tio reste han till tyskland för att undervisa så då fick vi andra lärare. De var också väldigt bra men gav inte lika många bra råd. Och så kunde dom inte säga ”Godd Dagk”.
Det var ett par fantastiska dagar på retreatet. Jag har medvetet inte skrivit så mycket om mina upplevelser, men det kommer kanske i nästa inlägg. Det var mycket ilska, frustration men också mycket glädje och skratt(mest för mig själv då).
Tror jag fick med det mesta praktiska nu. Undrar ni något så bara skriv något i kommentaren.