Archive for 2009
Posted on december 24, 2009 - by Martin
Karameller och julstämning i Bangkok
När jag var liten åkte jag och mamma på julotta varje år. Trött efter gårdagens paketöppning och fortfarande mätt efter Jansons frestelse hoppade jag in i bilen. Med mig hade jag kyrkokarameller, hårda godis som varade länge om man sög på dom. Sockret och apelsinsmaken fick mig att för det mesta klara av att hålla mig vaken hela mässan.
Någon timme senare är vi hemma igen och dricker glögg och äter julgodis. Jag läser årets jultidningar och försöker klura ut varför Åsa-Nisse anses vara rolig. Varm och lite trött ligger jag där med Alladinpraliner i magen. Och känner julstämning.När jag gick sista två åren o gymnasiet hade det gått många år sedan jag var på en julotta och bet sönder hårda karameller. Min nya rutin var att ringa till alla i min klass och önska god jul. Efter något år tappade jag kontakten med de flesta och bara en klasskamrat, Erik i Kyrkhult, var den jag ringde till. Detta enda telefonsamtal efter dopp i grytan men strax innan Kalle Anka blev en ritual och enda gången jag och Erik hördes av på året. Vi förundrades över vad som hänt den andre. Och över hur mycket som hänt oss själva det senaste året. Jag lade alltid på luren leende. Julstämning.
I år vaknar jag på julaftons morgon i ett hotellrum i Bangkok. Under ett stort vitt täcke i en stor dubbelsäng. Utanför täckets värme har rummets AC lyckats få ner värmen till att vara behagligt svalt. Men jag vet att utanför är det ljust och 35 grader varmt. Jag tassar fram över heltäckningsmattan, drar bort gardinerna och tittar ut. Jag ser taxibilar och tuktuks rusa förbi på Bangkoks gator och det finns inget som påminner om min invanda bild av julen.
Ingen tomte. Ingen snö. Ingen kyla eller slask.
Jag kryper tillbaka under täcket och lägger mig igen bredvid Min Älskade Flickvän. Så frågar Hon om jag vill ha min julklapp nu eller senare. Klart jag vill ha dom nu! Hon springer upp ur sängen och hämtar många små paket från sin resväska. Jag hoppar upp lite och lägger en kudde till bakom mitt huvud så jag halvsitter. Det är viktigt med ergonomi när jag öppnar julklappar.
Ivrigt öppnar jag det första paketet. Det prasslar och julklappsljudet låter lite märkligt. Det är liksom fel plats och fel tid för julklappar.
Innanför julklappspappret på det första paketet hittar jag en burk med svenska hembakade pepparkakor. Jag ler med hela ansiktet och vill genast smaka på en.
– De är hembakade men det är inte jag som bakat dom, säger Min Älskade Flickvän leende. Det är dina systerbarn som bakat dom.
Mina tankar rusar iväg och försöker förstå hur det är möjligt. Hon har bara varit Min ett par dagar och aldrig träffat varken min syster eller mina föräldrar. Efter några för mig förvirrade ögonblick får jag förklaringen. Min syster kontaktade Min Älskade Flickvän via Facebook innan avresan. Därefter pusslades det och smusslades det och bakades och postades paket för att få ner pepparkakorna i Hennes resväska så de kunde komma ner till mig.
Förutom pepparkakor får jag även teckningar, halsband och foton av mina systerbarn. Jag får även en julbild på mamma och pappa och en julslips.
Jag fylls av en värme och tacksamhet. Över att arbete har lagts ner för min skull. Tacksam över att jag har så underbara människor kring mig. Och det börjar kännas lite jul ändå.
För även om julstressen hänger börjar tidigt för de flesta, är det nog ändå det där lugnet på julafton som är en stor del av julkänslan. Och den julkänslan handlar kanske om att lägga märke till de vänner och människor vi har kring oss. Dom som stressar runt och hittar julklappar till oss. Som lagar mat och tänker på oss. Dom som finns där även när vi inte saktar ner oss för att fira jul. Kanske skapas julkänslan i oss när vi känner efter och tänker på att vi ändå inte är så ensamma. När vi känner att andra finns där för oss och vi finns där för andra.
I så fall är det väldigt synd att vi bara lägger märke till det en gång om året. För stöttande människorna kring oss finns ju även där när paketen är öppnade. Dom finns där även när elräkningarna, veckohandlingen och tvätttider är tillbaka.
Posted on december 22, 2009 - by Martin
Angkor What? Utebliven magi bland Khmeriska tempel
Tolka mig rätt. Angkor Wat är vekligen fantastiskt. Ankor är mäktigt och stort. Men platsen lyckades ändå inte beröra mig. Inte som templen i Bagan gjorde.
Templen var stora och gamla och fulla med Buddhahuvud och bilder på dansande människor. Men någonting hindrade mig från att känna det magiska.
Ankor har blivit en fantastisk turistindustri. Varje gång vår tuktuk stannade framför ett tempel kom människor springande och ville sälja vatten och guideböcker. Skyltar och broar visar vägen genom templen. Även o templen är många finns alltid turister nära dig. Den romantiska bilden av att utforska ett tempel på egen hand lyckas jag aldrig uppleva.
Inträdet på $30 gällde för tre dagar. Sedan betalar vi Tuktuk runt tio dollar om dagen. Då kör han oss till de tempel vi vill besöka. Vi hinner med ett par tempel varje dag. Mäkigast är solnedgågnen vid Ankor Wat. Mest minnesvärd en lång brant vandrig upp för till ett tempel på en höjd. När vi kom upp var vi nästan ensamma och hade en fantastisk vy ut över Ankor och även Ankor Wat längre bort. Fantastiskt vackert. Och varmt.
Kanske var jag inte påläst nog; kunskap om förhöjer njutningen av upplevelserna.
Eller så var det turistanpassningen och horderna av försäljare och turister som hindrade mig. Kanske hade jag fel förväntingar på hur tempelupplevelserna skulle vara.
För något var det som hindrade mig från att känna magin av Angkor Wat.
Posted on december 19, 2009 - by Martin
Att pruta vid Central Market i Phnom Pehn
– Four dollars! Very good price for you Sir.
Kvinnan håller fram de två boxershortsen som hon redan lagt i en plastpåse. Jag behöver köpa nya boxershorts och de två Calvin Kleinkopiorna verkar helt okej. Fast jag har redan köpt för mycket.
Jag och Ken skulle bara inom Central Market här i Phnom Penh för att köpa en skjorta till honom. Men väl nere på Central Market slogs jag av köplust och låga priser. I händerna har jag nu kassar med en skjorta($6), två bälten($1 styck) och två byxor($11 för båda). Byxorna har jag dessutom fått upplagda för 1$.
Bakom henne i det lilla båset finns mängder av underkläder och tshirts. Allt är kopior och billigt. Marknaden är under tak och består av hundratals små bås som säljer kläder och väskor, telefoner och tyger. När jag går mellan båsen ropar försäljarna efter mig att köpa just deras byxor, just deras varor.
Jag svarar skrattade kvinnan bakom disken.
– No, no. Four dollars is too much. Two dollars.
Kvinnan ler tillbaka. Prutningen har börjat.
– Ok, special price for you. Three dollar fifty. Last price.
– Im sorry but too much money. Two fifty. Good price for you.
– Sorry cant do. I will lose money. Three dollars.
– Come on. You know two fifty is a good price. You win and I win. Both happy. Come on my friend. Two fifty!
– Three dollars, svarar hon leende tillbaka.
Nu börjar även försäljarna intressera sig för oss. De vill veta vem som vinner. De vill veta hur det går för västerlänningen; hur mycket kvinnan kan få ut av mig. Jag och kvinnan håller benhårt fast vid våra positioner. Hon viker sig inte. Skämtandes och skrattandes kommenterar vi boxershortsen kvalitet och hur lite pengar fifty cents är för mig och hur mycket hon tycker det är för henne. De övriga försäljarna skrattar med.
Efter någon minut börjar jag vända mig om mot Ken och låtsas vara väg att gå. Visar att jag inte tänker ge mig utan hellre går. Ken spelar lite irriterad, vi har gjort så här förrut, och säger menande att jag borde strunta i det så vi kan gå vidare. Jag levererar mitt sista bud lite uttråkat. Tar ett steg därifrån.
– Two fifty last price.
– Ok ok, two seventyfive, ropar kvinnan efter mig.
Jag ler. Jag vann.
Skrattande vänder jag mig om mot min försäljerska.
– Very good my friend. You are very hard to bargain.
Hon skrattar lättat tillbaka och räcker fram påsen med mina nya underkläder. Jag sträcker över tre endollarssedlar.
– Thats ok, keep the change!
Försäljarna runt omkring oss skrattar högt. Jag vann spelet. Dubbelt.
Jag fick henne att gå med på ett lägre pris. Fick henne att bli nöjd när jag ändå betalade hennes pris. Dessutom fick både hon och jag och dom runt omkring oss fantastiska skratt på köpet.
För det handlade så klart aldrig om en halv dollar.
Posted on december 19, 2009 - by Martin
Vi och Dom – att känna igen
Jag raderade just ett långt inlägg om Kambodja och Phnom Penh och Pol Pot och Toul Sleng och massmord och Röda Khmerer.
Jag kommer nog ändå inte kunna förmedla något annat än samma siffror och fakta som står i historieböckerna. Eller som jag tror står i historieböckerna, för jag kommer knappt ihåg någonting av det där. Känner igen namn och platser men minns inte varför jag lärde mig dom.
Samtidigt som det bara var 30 år sedan Pol Pot störtades.
Det är svårt att föreställa sig att alla som är äldre än mig på gatorna här i Phnom Penh faktiskt var med om det där hemska på något sätt.
Vi avskärmar oss så lätt och försöker att inte känna med de som har det jobbigt. Vi bryr oss mer om det som hände igår än det som hände för tio år sedan. Vi bryr oss mer om de som är oss nära och som är som oss än de som verkar långt borta och främmande. Så om jag berättar att 1.4 miljoner Kambodjaner dog under de fyra år som Pol Pot försökte skapa sitt drömscenario är det få som blir berörda. Dels för att Kambodja är långt bort och dels för att de ser annorlunda ut och dels för att det är länge sedan. Det känns inte så speciellt. Däremot när vi läser att någon blivit orättvist behandlad i Sverige ryter vi gärna till.
Det är inget konstigt med det. För att känna med någon måste vi kanske kunna känna igen. Och vi tror gärna att vi skiljer oss från De Andra.
Problemet ligger kanske i att vi blir mer och mer isolerade. Känner mindre och mindre igen oss i andra än de omkring oss. Vi skapar ett Vi och Dom. Vi svenskar. Vi Eurpoeer. Vi västerlänningar. Dom där araberna. Dom där asiaterna. Dom där muslimerna. Och blir ännu räddare då färre personer hamnar i Vi-gruppen och fler i Dom-gruppen. Och får ännu färre att känna för.
Lösningen ligger kanske i att resa till platserna där saker hänt på riktigt för människor som inte är som vi. Kanske åka till Birkenau eller Rwanda eller Tong Slueng. Se till att de som torterades och mördares inte bara blir siffror i en historiebok. Genom att se att de också hade drömmar och jobb och föräldrar och favoritmat och semsterplaner kanske vi kan tillåta oss att se att det inte är så stor skillnad på Vi och Dom i alla fall. Att vi inte behöver vara så rädda och då kanske vi kan känna hur enormt ledsamt och fruktansvärt det som hänt är.
Då kanske vi kan tillåta oss att känna även för de 1.4 miljoner Kambodjanerna. Eller de över 500.000 som mördades i Rwanda 1994. Eller de 2.3 miljoner nordkoreaner som hungrade till döds 95-97.
En del av mitt resande handlar nog om att se det mest fruktansvärda för att kunna känna mer. Se platserna där det hemska hände.
Undra vilka nya platser jag kommer vilja se om tio år, och vilka nya som tillkommit då…
Posted on december 16, 2009 - by Martin
Vientiane – moving on…
Vientiane är Laos huvudstad.
Det är väll det mest upphetsande jag kan säga om min tid där.
Moving on…
Posted on december 12, 2009 - by Martin
Bildäck och Vänner i Vang Vien
Om Luang Prabang precis har börjat anpassa sig efter turisterna har Vang Vien för länge sedan ens försökt vara något annat än ett Backpackerhål. Hit kommer varje år horder av backpackers. En liten stad några timmar från huvudstadenVentiane på vägen mot Luang Prabang. Mitt bland fantastisk natur finns ett Mecka för ryggsäcksresenärerna.
Billigt boende, tubing och restauranger som ständigt visar avsnitt av Vänner. Det är receptet som gjort Vang Vien berömmt.
Första dagen jag kom hit lade jag mig på första bästa ställe, beställde in en stor Beer Lao och tittade på Vänner. I fyra timmar. Totalt onödigt. Och meningslöst. Men ganska trevligt.
Den stora attraktionen i Vang Vien är Tubing. Det är därför man åker hit. Du hyr en bilring och blir skjutsad upp längs floden. Efter ett par kilometer blir du avsläppt vid första baren. När du tröttnat på musiken, ölen, whiskeyshotsen och hundratalet dansande människor hoppar du i vattnet igen och flyter vidare. Till nästa bar. Där proceduren görs om. Olika barer har olika aktiviteter. Jag åkte linbana och spelade gytthevolleyboll. Märkligt. Men ganska kul.
Vang Vien är ett ställe man behöver ha distans till. Staden har sålt all sin själ till turisterna. Här är det turisterna som utgör kulturen. Andra ställen i Laos ser Vang Vien som skräckexemplet för hur man inte skall öppna upp för turistnäringen. Ett exempel på vad som händer när man slaktar sin historia för att tjäna pengar på pizza och sitcoms.
Fast för oss som är här är det ganska kul. En lekplats för vuxna.
Posted on december 4, 2009 - by Martin
Luang Prabang – gintonic for the soul
Luang Prabang beskrivs i Lonely Planet som a tonic for the soul. Avslappnat och lugnt. Laid back och enkelt. Låter underbart. Boken är två år gammal. Ändå känns det som en förlegad beskrivning.
Staden verkar redan ha kommit långt på Turistmålsvägen. Det som för fem år sedan var pittoreskt och svårtillgängligt är idag tillrättalagt och enkelt. Jag ser pizza och hamburgare. Guidade turer och turistanpassade marknader.
Enligt guideboken skulle mitt hotell kosta 100kr, nu kostade samma rum 350kr. Turisterna är på väg.
Staden kommer få nytt tillskott med pengar. Som återinvesteras i mer turism. Och lockar nya turister. Och spiralen verkar inte få något slut. Alla blir glada. Tills turisterna tycker att det blir lite för bekvämt, lite väl enkelt. Lite väl mycket Hemma.
Vi reser ofta för att uppleva saker som just inte är som hemma. Nya platser, konstiga bussar och fantastiska smaker. Samtidigt får det inte kännas för exotiskt, utan vara lätt att ta till sig. Lagom var ordet. Problemet är att det är svårt för ett fattigt land att förstå sig på ordet lagom. Här kommer rika västerlänningar med pengar och behov. De vill ha pizza och lokal mat och tidningar och Djungelvrål. De ger pengar till skolor och människor och staden börjar blomma. De offrar lite av det gamla för att få inte pengar för det nya. Kultur mot cash, personlighet mot pizza.
Varje morgon går munkarna sin runda genom staden för att samla in mat och gåvor från byborna. En tusenårig tradition där de sakta och tyst, barfota och tacksamt går genom en vaknande stad. Vackert. Fotovänligt. Väldigt trevligt för turister. Smarta affärsmän har slagit mynt av det och står med matvagnar redo att sälja mat till turister som vill ge lite offergåvor till munkarna. För något år sedan blev en munk svårt sjuk efter att han ätit dålig mat från en turist som köpt sin mat från en av vagnarna. Munkarna protesterade så klart och hotade att sluta gå sina rundor om inte staden på något sätt kunde lösa problemet. Statstjänstemännen var hårda tillbaka: vi tjänar för mycket på turisterna, vill inte ni munkar gå genom staden kommer vi klä ut andra som gör det istället. Pengarna är för viktiga.
Så Luang Prabang har börjat sin resa. Samma resa som kanarieöarna och Grekland redan har gjort. Platser som en gång i tiden var exotiska och spännande men som idag mest är platser för soldyrkare. I Luang Prabang trängs Engelska pensionärer fortfarande med backpackers vid en nattmarknad som säljer lagom exotiska varor. Inte för att det är något fel med att staden börjat anpassa sig.
Jag njuter av en Gin och Tonic och ser ut över Mekongfloder. Ligger på kuddar i en nybyggd restaurang där alla besökare är västerlänningar. Här kan jag få pizza, grön curry och bananpannkakor. Billig mat och billiga drinkar och vacker utsikt. Vad mer kan man begära? Förutom lite mer spänning kanske. Fast bara lagom mycket.
Posted on december 2, 2009 - by Martin
Magiska tempel från ballong över Bagan
Det kändes nästan inte alls när vi lämnade marken. Till och mindre än när man åker hiss. Och när vi väl är uppe känns det som att stå i ett litet stabilt golv. Sakta stiger vi upp högre och högre i skyn. Värmen från brännaren känns i nacken och ett dovt fräsande hörs varje gång ballongföraren eldar på. Jag välkommnar värmen. Det är tidig fredagsmorgon strax efter sju och jag glömde ta på mig en jacka. Solen har fortfarande inte gått upp och det är lite fuktigt i luften.
Snart flyger vi högre än fhustaken och jag kan se ut över den by vi bor i. Enkla hus , oftast med bambuväggar och plåttak.
– Good morning, ropar en långt nedanför och vinkar glatt när vi sakta glider förbi.
Den flätade korgen som hänger under en stor röd ballong är uppdelad i fem olika sektioner. I varje hörn finns ståplatser där tre till fyra personer står, och i mitten finns en större sektion för ballongföraren. Det är jag och åtta andra i min korg. De flesta andra är turister som reser i någon typ av paketresa. Holländare och engelsmän. Äldre personer mer pengar. Det är dyrt att flyga ballong. $275 för en timme. Det är ungefär fyra månadslöner för en Burmes i min ålder.
De andra turisterna pekar och skämtar och går på. Jag blir lite irriterad först. Det låter som om de är på Lisseberg och precis hoppat på Flumeriden. Jag vill ha stillheten och tystnaden. Dom ger mig tjatter jag inte förstår.
Efter ett par minuter glider vi sakta ut över slätten. Vi stiger upp lite till och snart är marken under oss full av tempel. Tusenåriga tempel. Alla i sten som blir honungsfärgad i morgonsolen. Magin börjar spela upp sig inför våra ögon. Det tar några sekunder sedan är alla tysta. Till och med den äldre damen i grön plyschdräkt med orden ”Juicy” tryck på. Till och med hon är tyst.
Jag ler. Och hänförs.
Det finns inga ord som kan förstärka upplevelsen. Ingenting att tillägga. Så tystna är allt vi är i korgen. Vi flyter förbi höga stora tempel. Små breda tempel. Tempel i vit sten. Tempel i rött tegel. Det finns över 2200 tempel kvar i Bagan. En del kan man klättra upp på, en del kan man gå in i och se buddhastatyer och fantastiskt gamla målningar. De mesta intakt och orört.
Jag försöker räkna templen som jag ser närmast mig men ger upp. Jag är inte här för att räkna tempel. Jag är här för att uppleva storheten och stillheten och magin. Och det gör jag.
En dryg timme senare slår vi i marken och kan hoppa ur vår farkost. Väl nere bjuds vi på muffins och croissoner. Och Champagne. Till frukost.
Att flyga ballong i Bagan är extravagant och dyrt. Lyxigt. Men framförallt magiskt. Väldigt , väldigt magiskt.
Posted on november 27, 2009 - by Martin
Viktig humor i Mandalay
Mandalay kändes lite gruffigare än Yangoon. Lite skitigare. Men också lite mer äkta. Som om staden känner sig lite mer självständig. Inte lika bunden till juntan. Fast den fanns där hela tiden i alla fall. Jag blev ständigt påminnd om regeringens stålgrepp kring burmesernas tungor. På väg till Moustache Brothers började jag försiktigt prata med min cykeltaxichafför. Ju längre vi cyklade, ju mer vågade han berätta om läget. Han bekräftade det jag hört från andra burmeser. Det har varit tuffa tider för de som jobbar med turism. 2007 kom nästan inga turister på grund av munkarnas uppror. Året efter var det orkanen som hindrade dom. Han hoppades på bättre tider i år. Jag frågar försiktigt vad han tror om valet nästa år. Han börjar svara men tystnar snart eftersom vi snart är framme vid de mustaschprydda bröderna.
Väl framme hoppar jag av och går in i något som mest ser ut som en del av ett skjul eller ett övergivet garage. Längs med ena långväggen står ett tiotal platstolar. En dryg meter framför finns den provisoriska scenen. På väggen bakom scenen hänger mängder med merionettdockor. I taket surrar ett par fläktar. Mest för att hålla myggen borta. Vid sidan om scenen står en mick och gammal förstärkare som är drivs av ett bilbatteri. Senare får jag förklarat att de har tre olika elsystem i garaget; statliga(som nästan aldrig fungerar), elen från fastighetsägaren(fungerar ibland) och en egen generator om de två andra är utslagna. På väggarna hänger bilder på Aung San Suu Kyi. Det slår mig att det är de första bilderna jag ser på henne sedan jag kom till Burma.
”In Burma we used to call thieves, thieves. Now we call them the government.”
Moustache Brothers dagliga show är en av de få platserna i Burma där du kan höra öppen kritik. Numera bara på engelska och för turister. Förbjudna att uppträda för burmeser. 1997 fick de den stora äran att uppträda hemma hos Aung San Suu Kyi för henne och ledare inom oppsitionspartiet NLD, National League for Democracy. Bland annat skämtade en av medlemmarna i truppen, U Lu Zaw, om att regeringensmännen egentligen borde kallas tjuvar. Dagen därpå blev två av bröderna fänglsade. De dömdes till sju års fängelse för skämtet. Arbetsläger. Bland mördare och kriminella. Under tiden fortsatte den kvarvarande brodern i truppen själv. Fortsatte gäcka regeringen.
Nu är de i full gång igen med sin stundtals märkliga blandning av satir och klassisk burmesisk dans. Det är enkel slaptstickhumor. Det är nästan jag förväntar mig snubbelhumor ibland. Fast bland de billiga poängen får vi fem i publiken ändå insikter om burma. De levererar rak och naken sanning. Med hjälp av små skyltar förklarar de burmas stora och många problem. HIV. Prostitution. Regeringen. Skövlingen av skog. Militären. Korruption. Det blir många skyltar till slut.
Efter en dryg timme går jag därifrån. Ut genom tygstycket de hänger för så inga utanför skall kunna se in. Förbi mamman till bröderna som ständigt håller vakt efter hemliga polisem, MI. Ut till min cykeltaxi. Det har blivit mörkt och lite kyligt ute nu.
“You cannot close my mouth, ears and eyes. If you want to do that, it would be better not to release me”
Par Par Lay när han släpptes från fängelse 2001
Tom Grundy på GlobalCitizen träffade bröderna för ett tag sedan och fick en intevju:
Posted on november 22, 2009 - by Martin
Med PJ i avokadons land – Kalaw
– Watch out for cowshit! Slippery!
Jag tittar ner och tar ett lite större steg för att undvika cowshit. PJ tittar bakåt och ler åt mig. Vi har vandrat i en timme snart. Jag, min danske reskamprat Ken och vår burmesiske vandringsguide PJ. Den smala stigen leder oss ner genom den täta skogen. Daggen glittrar fortfarande i spindelväven. Den fuktiga morgonkylan är sedan länge borta. Allt är grönt omkring mig. Branter fyllda med buskar och träd och gräs och ormbunkar.
Jag ler tillbaka mot JP. Han vänder sig om och fortsätter framåt. Jag följer hans gröna slitna tygskor med blicken. På utsidan av vänster sko börjar ett hål synas och jag ser att han har vita strumpor på sig. På ryggen har han en enkel ryggsäck med lite vatten och vår lunch. Den slitna ljusa skjortan och de blåa bomullsbyxorna med pressväck känns inte speciellt vandringsvängliga.
Men PJ vet vad han gör. När vi frågade efter hans ålder på morgonen skrattade han och sa ”You will not believe me. I’m 72!”. Då tvivlade jag eftersom han inte ser ut att vara över sextio. Men mest tvivlade på att han verkligen skulle orka med vårt tempo. Ganska snart efter vi börjat vår vandring döpte jag honom till vår egen lilla Duracel-kanin. Han bara går och går. Jag går lite snabbare än PJ, men han kommer alltid ifatt mig när jag behöver pausa och dricka vatten efter en halvtimme. Och han bara går vidare. I lagom takt. Leende och skrattandes. Bara går och går och går…
Så öppnar terrängen upp sig. Skogen och buskarna tar slut och vi kan se ner genom en dal och ut över de närliggande bergen. Jag och Ken stannar. Blir tysta. Ler mot varandra. Det finns inget att säga. Det är bara fantastiskt. När jag vaknar upp igen ser jag PJ fortsätta ner mellan citronträd och thebuskar. Jag börjar gå nedåt igen.
Apelsiner och samosa
Efter några minuter kommer vi fram till apelsinträd. Bland träden sitter ett tiotal människor. På stora tygstycken sitter de och pratar och skrattar och packar ner de gröngula apelsinerna i flätade korgar. PJ hälsar skrattande på människorna. De verkar glada att se honom. Och fyller hans ryggsäck med apelsiner och visar sedan glatt upp den för oss innan vi går vidare.
– Oranges? Take many!
Jag plockar upp två. Luktar på dom. Ler. De har en varm och intesiv doft. De känns mer levande än del kalla oranga runda sakerna jag brukar köpa på Konsum. Vi börjar gå vidare samtidigt som jag äter på den solvarma frukten. Fruktsaften rinner ner för min haka, men jag har ingen extra hand att torka mig med. Händerna fulla med apelsiner.
Människorna bland fruktträden tillhör ett av bergsfolken. De olika folken har lite olika dialekter och språk. Varje dag går de ner till marknaden för att sälja sin skörd. Ett rullande schema bestämmer vilken av de fem närmaste byarna som marknaden skall hållas i. Imorgon är det Kalaw som håller marknad.
Efter tre timmars vandring kommer vi fram till vår första by. Jag har gått lite snabbare än de två andra i vår tremanna trupp och kommer fram lite tidigare. Ett par barn tittar nyfiket på mig samtidigt som de leker vidare med sina järnringar och pinnar. I mitten av byn finns ett litet tempel och en liten stupa. Utanför hänger solblekta buddhistiska flaggor. Efter ett par minuter kommer PJ och Ken ifatt mig och vi går genom byn mot ett av husen. De flesta husen i denna byn är gjorda av tegel. De ser ganska stora ut och byn verkar må bra. Theblad på ligger tork vid en grusplan och två tonårsflickor sitter på huk och rensar bort de oönskade bladen.
Vi går in i ett av de vita husen och slår oss på det nötta mörka trägolvet. I mitten av rummet sitter en gammal tant på en primitiv vävstol och väver en klarblå Longyi. När vi kommer in hälsar hon glatt på PJ och reser sakta upp från golvet. Hon hämtar en kanna the. Självklart med the från byns egna skörd. Vår guide öppnar upp sin nötta ryggsäck och plockar ur några apelsiner och en påse med samosa. Friterade degknyten fyllda med grönsaker. Lunch. Ken konstaterar att samosan smakade förträffligt. PJ håller med, det smakar som indisk samosa skall göra. Och han bör veta.
Regeringen stal företaget
PJ föräldrar kom från östra indien och flyttade till burma innan militärregimen tog makten. Hans pappa startade snart ett åkeri och kunde försörja sin familj bestående av fru, en dotter och tre söner. Men så plötsligt skulle hans företag bli statligt. Juntan tog över företaget. Åkeriet med lastbil försvann över en natt för den goda socialismens skull. PJs pappa fick ingenting i ersättning för sitt livsverk. Jag ser uppgivenheten i PJs ögon när han berättar om den. Sorg mer än ilska.
The land of avocados
Efter en timmes vila och lunch fortsätter vi vår vandring genom berg och plantage.
– If someone asks you if you have been to Kalaw you should answer, Yes I’ve been in the land of Avocado! skrockar PJ när vi går förbi otaliga rader av avokadoträd. Byn Kalaw ligger på runt 1400 meter över havet och användes av engelsmännen som en bergsstation. Klimatet är svalare och skönare är runt Inlesjön. I byn ser man fortfarande tydligt arvet från engelsmännen. Stationsbyggnaden passar in i vilken engelsk småstad som helst. Rött tegel, tegelpannor och vitamålade knutar. Nu är Kalaw mest ett centrum för vandring för turisterna och en militärskola för burmeserna. Under dagen pekar PJ ut alla grödorna som de fattiga byarna odlar. Ingefära. Citroner. Lime. Kål. Vete. Ris.
De olika familjerna i byn hjälps åt med varandras risfält. Ägaren står för maten, grannarna hjälper skrattande till med att skörda. Nästa dag är det kanske deras eget fält som behöver skördas. Ingen mening att klaga om det är jobbigt.
Så fortsätter vår vandring bland bländande vacker natur. Ibland tittar jag och Ken bara på varandra och ler uppgivet. Det finns verkligen ingenting att säga som inte redan sägs av naturen. Inga ord som kan beskriva det vi ser.
Sönderbombade stupor
Vi vandrar förbi övergivna tempel och stupor. Och ropar skrattandes ”Hello” tillbaka till barnen i byarna vi går genom. ”Hello” och ”Bye Bye” är allt de kan säga på engelska. PJ får leenden och skratt av alla han möter. Verkligen alla verkar känna honom.
Ett övergivet tempel med plåttak står på en höjd mitt bland risfält. När japanerna bombade här under andra världskriget skadades templet och munkarna flydde. Både templet och stuporna ett par hundra meter nedanför är sedan dess övergivna. Trots att han bara var några år minns PJ forfarande hur de fick springa och söka skydd när bomberna föll.
– Japanerna var ganska bra i början, berättar PJ lite tvekande. Men sedan väldigt hårda. Sedan kom förändringen. Och alla de andra kom. Vi hade ingen aning om vad som skulle komma. Vi blev av med japanerna. Men fick de andra istället. Har du läst polisens motto? ”Kan jag hjälpa dig?”. Mer ”Kan jag hjälpa dig bli av med dina pengar?”. Mutar du inte dom tar det lång tid för allt.
Burma är världens tredje mest korrupta land. Och det trettonde fattigaste.
Tio dollar dagen och tre hundra dollar på banken
Ett par timmar senare sitter vi ner på en restaurang precis utanför vårt hotell. Restaurangen består av ett par blåa plastbord och stolar utanför och två-tre bord inne. Vi sitter alla med en varsin öl. Välförkänt. Vi betalar PJ totalt tio dollar för en dags guidning. Två dollar går till hans chef. Åtta dollar är ett bra dagsverke. Problemet för PJ är att turistsäsongen är kort, knappt två månader. Hans knappa lön skall räcka för hela året. Dessutom har det varit få turister de senaste åren. 2007 var det på grund av munkupproret. 2008 för cyklonen. I år är det inte heller så många. De senaste åren har han fått ta av sina sparpengar. Vi frågar hur mycket han har, han skrattar lite och medger att det inte ens var 300 dollar från början. Så han är glad att vi vill anlita honom imorgon också.
Så reser han sig upp. Lite lätt pratig av den lokala ölen Myanmar Beer. Han tackar för ölen och önskar oss god natt.
Den gamle mannen sätter på sig sin hatt. Hänger på sig ryggsäcken. Rättar till byxorna med pressveck. Skattar lite och går sedan iväg. Värdigt och stolt.
Kommentar: Dessvärre har mitt minneskort med alla bilder från min vandring i Kalaw gått sönder, så jag kan inte visa några bilder på PJ. Men en fin samling bilder tagna av andra från liknande vandringar: http://www.dgrin.com/ http://www.flickr. av andrcom/